i år skall jag börja träna...

Jag skall också skriva en nyårskrönika.
På nå´t sätt kan man tänka sig att varenda jävel skriver en liten privat årskrönika om hur det gångna året varit o den o den o en massa initialer man inte vet vem det är o alla som vet skrattar. Det tar jag ingen hänsyn till. Jag vill vara som de andra. Jag vill också.
Shit mycket har hänt, shit mycket skall hända det kommande året.
Vad skall man fokusera på? De bra grejerna? De inte så bra grejerna? Det som är hajlajts eller allt det där emellan? Livet.
Fan vet.
Jag har nyligen börjat terapi och håller på att sluta röka och har varit i sjuka familjen så att den efterlängtade Egypten-semestern över jul uteblev.
Svårt att se att 2006 kan bli sämre.
Fast jag har ju också tappat 12 kilo i vikt o varit på Animationskurs på Höga Kusten o i Lofoten o på Konstbiennalen i Venedig o på Pappa-hängut med polarna i Oslo.
Jag har sett min dotter lära sig gunga o vissla o pussla. Vi har flyttat till en galet grym lägenhet som vi i dagarna renoverat färdigt alla rum…det enda som återstår är att borra upp väggstaget till den nya lilla sovrumsTV:n. Det är som att bo på hotell.

Nu är lammet i grytan med vin o massa goda grejer. Vännerna på väg o lilla m sover.Vi ses på andra sidan. Allt återstår att se. Tack för i år.

konst är tid man får

Vi blev sjuka. Vi åkte inte till Egypten. Vi Julade hemma. Stillsamt med feber. Lilla m fick sin gran o med allt bling ser den ut som Snoop Doggy Treezzle. Att bara vara hemma över jul får en att fundera. Över jul som företeelse och jul som bärare av traditioner. Traditioner man kanske aldrig ifrågasatt, det har bara varit så hos oss…
Vad är det vi vill? Hur skall traditionerna växa fram hos oss, i vår familj. Inte oviktiga frågor känns det som.

Häromdagen var jag på Malmö Konsthall och upplevde Olafur Eliassons ljusinstallation the light setup. Det var så förbannat vackert och verkligt. Fyra delar som ger olika ljus, två naturligt utifrån och två artificiellt. Inga ljuskällor kan skönjas, bara ljuset. Ljuset förändras i cykler, från kallt till varmt och tillbaka. Det tar tillräckligt lång tid för förändringen för att jag skall hinna känna och uppleva varje ljus, men det går samtidigt tillräckligt snabbt för att jag skall vilja vänta på att se det igen. Kretsloppet är tid och tiden här i upplevelsen blir tid för introspektiv eftertanke. Verket blir en katalysator för min inre resa.
Spontant lägger vi oss i grupp under en av cyklerna, på små mattor som konsthallen tillhandahåller. Ligger där o pratar lite, funderar lite. Finns i ljuset.

Storheten ligger i cyklerna. Det återkommande. Tillräckligt annorlunda tid för att det skall gå att uppfatta, men ändå så långsam att mitt hjärta måste slå långsammare. Jag anpassar mig till ett annat tempo. I Your space embracer lyser en lampa på en spegelring som snurrar långsamt. Den repeterande speglingen o reflexen o skuggan är så bedövande o så lugn. Jag blir stående. Jag följer ljusets rörelse över min himmel om o om o om igen. Lugnet spänningen förväntan. Ett litet crescendo varje gång cirkeln sluts för ett ögonblick. Så vackert.
Det ögonblicket blir som den lilla extatiska melodislinga eller txtrad i en låt som lyfter hela låten. Som den otäckt vackra hackande gitarren i Radioheads Creep.

På Lunds Konsthall finns oxå andra grejer. Här är det som att komma in i Leonardos ateljé. Modeller och uträkningar överallt. Tusentals vita Legobitar som besökarna får konstruera med. Flera stora torn står redan färdiga. Fotografier. Här får vi vara med o leka o det blir kul att vara här.
70-talisterna sitter på rad och bygger. Alla i nostalgins land. I barndomsminnen o skaparglädje. Konstupplevelsen är ren tid. Konstrummet har redan avsatt tiden så det blir ok att bygga Lego, eller ligga på golvet.
I det konstnärliga rummet kan man inte vara nyttig, och häri ligger dess styrka.

Jag upplever en likhet mellan Olafur Eliasson och Richard Serra. De gör oss båda till medberoende i verken, medgörare. Verkets tid och rytm blir min tid o rytm. Tid-rum relationen blir mycket påtaglig. Till detta finns en humanism. Det bor inga divalater i någon av dessas verk, snarare en lycka över närvaron. En sinlig taktilitet.
Jag vill alltid finnas i dessa rum.

kaffe lugn vila

Nu kommer en tids vila. Fan va skönt!
Läsa böcker. Leka. Pussla (drabbades av en galen längtan efter ett 1000 bitars pussel med nå´t slitet alpmotiv). Lyssna på radio. Äta. Vila. Vila. Vila.
o dricka gott kaffe.

jag äter åsiktspuré

Har just invigt min läsfåtölj i ’biblioteket’ (en pseudovuxen föreställning av en del av vardagsrummet med två bokhyllor). Läser vidare i det infantila samhället. Jag tycker om den, Hamilton verkar avsky TV och jag nickar ikapp. Märker att jag attraheras av txter som tar ställning på ett eller annat sätt. Txter som har en tes som drivs framåt och underbyggs av resonemang och fakta. Om man sedan tror eller instämmer är underordnat. Eric Schlossers bok Pengar som gräs är en orgie i grävande, skicklig, journalistik fullsketen med referenser, källor och intervjuer. Men jag saknar ställningstagandet, det är fakta. Hans förra bok Snabbmatslandet tog tydligare ställning och det passar mig bättre.
Det infantila samhället liknar i detta mer Göran Hägglunds Brevet från nollpunkten som berättar, beskriver och belyser 1900tlaskrigens ohyggliga fasor. Med fakta. Men med en avsky som är omöjlig att värja sig emot. (o en av de bästa böcker jag läst!)
Kanske är det bara två olika traditioner, skolor, sätt att förhålla sig (en mer bevandrad sakkunnig ler nog nu åt min naivitet), att antingen driva en tes, en åsikt, eller att presentera fakta för läsaren att själv processa. (det låter ju inte orimligt…) Relationen mellan dessa skulle då kunna uppfattas som den mellan en lagad lasagne och barnmat på burk med lasagnesmak – tillagad förtuggad förpackad. God eller inte. Ja eller nej.
Och den som inte kan tugga behöver hjälp i början.
Jag gör det.
Jag behöver stödet av att någon har tänkt och sedan presenterat sin åsikt för mig att smaka på. Fundera över. Ta ställning till.
Vänja mig.
Många saker är inte mina ämnen. Jag är varken statsvetare, nationalekonom eller historiker och i dessa behöver jag vägledning.
Det är annat med konst. Då vill jag ha det oförberedda. Då vill jag, kräver att få, äta måltiden själv. Jag vill uppleva, bilda en egen uppfattning, själv känna i mötet med ett verk eller utställning. Då vill jag inte ha en sakkunnigs färdigtuggade analys.
Så jag antar att det är ganska självklart att man i vissa fall vill äta själv o i andra behöver puré.

Olivlunden ligger inte i Toscana

I somras var jag med en god vän på kurs utanför Kramfors. Vi hade bokat boende på Olivlundens vandrarhem i Nordingrå. Det låter ju onekligen pittoreskt och jag såg framför mig ett litet B&B med toscansk uteplats, sänghimmel och ett kök som möttes i vilt och södra Europa.
Hur man än fantiserat hade det aldrig varit möjligt att framkalla det som mötte oss när vi anlände.
Olivlunden är ett ålderdomshem.
Inte ett ålderdomshem för tio år sedan.
Inte ett litet mysigt äldreboende för tio äppelkindade pensionister.
Nej, det är ett ålderdomshem där ordet rymmer alla tänkbara sinnesbilder och fördomar. Ett ålderdomshem på hundratals kvadratmeter med en källare som jag än idag misstänker att tanterna o gubbarna kanske var undanstuvade under semestersäsongen.
Allt var som det alltid varit. Ner till minsta detalj. De gamla tavlorna, prydnadssakerna, sängarna, de virkade dukarna, sofforna, lamporna och hade någon sagt att de boende bara var borta över städhelgen hade jag trott på det. Det kan inte ha varit länge sedan de flyttade. Sjuttio bäddar, trettiofem rum.
När vi kom var det bara vi där. Korridorerna ekade o lyssnade man noga kunde man gett sig fan på att man hörde någon ängslig dement dam nynna långt bort.
Det var en försmak av att bli gammal.
Badkaret var en fantasm i sig, en monstruös skapelse som hängde ut från väggen, höj och sänkbar med möjlighet att tippa ut lördagsbadade reumatiker. Detta var en mycket underlig boendeupplevelse och jag undrar hur man tänker när man inte ens byter sängarna, inredningen och kanske inte heller personalen. Hur går snacket?

-Fan, vad tror ni? Nu lägger de ner…skall vi lägga ett bud, på hela skiten, så städar vi upp o bara hyr ut. Å så säljer vi den där goda hjortronmarmeladen du gör Birgitta, det kommer dom att älska.

Jag älskade det.
Jag kommer inte att åka tillbaka, men det var en utomordentligt surrealistisk erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma.
Olivlunden, Nordingrå, glöm inte det!

glada afrikaner hyllar journalist i Kongo

Igår fick jag paket på posten. Jag hade helt glömt att jag gått på en reklamgrej för två månader och nu fått en replika av den jeep Tintin kör i albumet Tintin i Kongo. Med väskor, kameror Tintin, Milou och glad afrikan. En nostalgiresa som svepte mig bakåt i tiden till långa nätter och regniga dagar med den lille journalisten (publicerade han någonsin något?), hans hund och en skäggig alkoholist och dessas resor över hela världen. En allmänbildning om resten av världen ur ett strikt euro-panoptiskt perspektiv.
Tintin följde samtiden och gjorde det andra gjorde; reste till månen, upptäckte Tibet eller nya grundämnen, avslöjade ekonomiskt fiffel, mötte soldyrkare, lurade infödd befolkning världen över. Glaspärlor mot land.
Lite underligt nu att läsa albumen. Som att solka de där stunderna något. Och Tintin i Kongo den värsta av dem alla. En 64 sidors orgie i fördomar, med den sista sidan som något av det mest bisarra som finns att läsa.
Kombinerar man dessutom läsningen med Christian Catomeris bok Det ohyggliga arvet om Sverige och främlingen så blir stunderna ännu något dammiga. Grädden på moset blir att besöka Världskulturmuseet och se den amerikanska konstnären Fred Wilsons installation om de koloniala stöldräderna i Afrika, Asien och Sydamerika. Han plockar fram gamla föremål ur samlingarna, arrangerar dem som en traditionell etnografisk utställning och placerar sedan små lappar bredvid som beskriver något mer om objekten än vad vi kanske önskar veta. Skadat i transport, sönderslaget pga platsbrist.
Hergé, som skrev o ritade alla albumen, reste aldrig utanför Belgien. Han utgick från saker han läste, föga grävande alltså, och så gick han på museum. Hans världsbild o i den också Tintins var alltså den redan tillrättalagda bildens. Tintin är propaganda.
Det är väl säkert inget konstigt i det, och det gör ju inte albumen sämre dramaturgiskt. Hergé var en enastående serieskapare med ett fenomenalt öga för bilduppbyggnad och berättelse.
För tio år sen skrev Frederic Tuten Tintin i den nya världen. Som jag ser det är det en hyllning, en fortsättning, en förklaring. Tintin som uttråkad till förbannelse sitter på Moulinsart med Haddock och samlar konst för att få tiden att gå. Han är egentligen mycket äldre än han ser ut eftersom han stannat i utvecklingen för att han aldrig älskat. Hans uteblivna sexuella erfarenhet har stoppat hans pubertet. I bergen i Peru (hur han hamnar där minns jag inte) möter han människor för filosofiska samtal och en kvinna för kärlek. Kul. Kul också att läsa en bok där man så tydligt ser bilderna av miljöer och människor som tecknade. Hergés värld och bildspråk är så starkt att det fortsätter in i litteraturen.
Hur har egentligen en Belgisk serietecknare, hämmad av NaziEuropa, påverkat vår uppfattning om världen?

den fula ankungen

DN hade några intressanta länkar till nätkonst häromdagen.

0100101110101101
Y0UNG-HAE CHANG HEAVY INDUSTRIES

Det är värt att kolla.
Det är kul med den digitala konsten. Alla får vara med.

Dimma o mörkt o kallt ute.
En vädergaranti för dåligt humör.

Lusseflopp för familjen ofas

06:39
-Helvete!
Upp upp upp. Lusselelle o hela veckan före jul.
Ja titta, där lussar dom oxå, på TV.
-Varför får inte Lucia sjunga? (shit, hejdå nya lussekrona)
-För att dom är så många som sjunger o då får Lucia vara tyst. (?!)
-Vi är inte så många så då får Lucia sjunga. (Yes!)
Upp kom o klä på dig, jo strumpbyxor oxå jag gör omelett så länge skall du bajsa lite innan dagis nähä kläderna i tvättstugan ok du fixar detta jag hämtar.
Springa fixa rodda packa tärnaljus krona glitter röda band nattlinne, inget lämnat åt slumpen nu jävlar skall här tindras. Ringa dagis hejhej vi är på väg jaså bara vi kvar ok vi skyndar skyndar.
cykla cykla.
Vi kastar oss in i tamburen på dagis o bland drivor av mammors o pappors jackor skall ombytet ske fort fort glitter fram krona ljus...
Vill inte?
Inte ens ett litet rött band?
Alla väntar.
Längst in i mörkret en otålig massa av föräldrar på väg till jobbet. Mörka ögon.
Vi sätter oss o skäms lite.
Barnen kommer in alla sjunger samma sång på eget vis. Ingen vill riktigt rätta sig i ledet. Trötta ögon tåras o sneglar på klockan. Kameror blixtrar pang pang pang.
Torra lussekatter o kaffe på gång.
Snart är det mer lek än fika. Fan, glömde pencillinet, hem o hämta.
Sen iväg för att vaccinera för resa. Fan, pengarna, hem o hämta.
Låter lilla m vara med o titta när doktorn gav tre sprutor...hehehe...inget farligt titta kan du sätta plåster?
Hon höll mig i handen och jag grät på insidan. Efteråt övertalade hon doktorn att jag oxå skulle få klistermärke.
Hon vet vad livet är värt.

pappor tillsammans

Vi har varit i Oslo. Papporna. Några av oss som kännt varandra länge. Familjerna fick stanna hemma och vi har hängt ut o lekt o ätit gott o fikat o sovit på mornarna.
Allt det som man gjorde förr.
Tänker på Mary Schmich's ord till sina avgångselever (Wear sunscreen, class of 97).

Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography in lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.

Jag tror henne.
Det är nog viktigare än man tror.
Familjen är väldigt väldigt mycket, men inte allt.
Vi bor långt ifrån varandra o ibland är det ok o ibland är det så satans tråkigt.
o lite ensamt nästan.

Vi såg Uncertain States of America oxå på Aastrup Fernley. En samlingsutställning och en del saker var spännande tyckte jag. Några teckningar bland annat som var så delikata och stillsamma.
och växter översköljda med glittrigt smältlim. Tydligare bild för människans respektlöshet gentemot naturen är svår att hitta.

Nu skall jag iväg o ta vaccin för min resa till Egypten.

google-bror ser dig

satelitbilder o 3d-ritningar över hela klotet.
lite läskigt, ganska ball.

kolla

världen är stor

Jag har just läst för lilla m. Hon har varit sjuk sjuk med jättemycket feber o allmänt ledsamt. Vi läste Världen är stor o det är nog världens bästa barnbok!
Om ett par föräldrar som heter Bosse o Lena som längtar ut o bort i världen o de sitter på sin radhusveranda o bestämmer sig.

Dom tänker på andra länder
Där det luktar kardemumma
Och där det finns djungler och tigrar
Och tempel och karavaner och kondorer

Senare ute i världen när de lämnat sina barn hemma spelar dom bort alla pengar i en nöjesstad i öknen o måste leta guld o sjunga på restauranger.
De flyttar till Kara-Ka-Dum

Dom jobbar på ett smutsigt tvätteri
Och bor i ett hus av papper
Där det finns ödlor som kan vissla
Och en dum get som inte vill flytta.

Och språket o bilderna är så enastående att man inte vill sluta läsa o vi har läst den tusen gånger, men fortsätter.
Denna boken borde alla ha o läsa för sina barn.

för sexig för mina kläder

På radion hör jag I´m too sexy for my jeans I have to take them off before you put your hands on my ass
Sexigt.
En invit.
Minst sagt.
Tänker på musiken som underlättar sena nätters möten på dansgolv.
För några år sen hackade den mindre subtila I´ve noticed you around do you go to bed with me? i högtalare överallt o gjorde säkert övergången från vertikalt till horisontellt lättare för många drömmare.
Man kan ju fundera över om hela visa-intresse-gå-fram-prata-lite-hoppas inte längre behövs, eller om vi är så jävla rädda så att vi måste ha en låttxt att mima till när vi gör våra nattliga erövringsförsök.
En sommar var jag i Visby och träffade en tjej på en klubb. Inte så glamoröst. En pub med ett litet dansgolv. Vi dansade. Spännande. Sista låten var varför är det så skönt att knulla bakifrån och vi dansade nära och hon mimade och såg mig djupt i ögonen och jag hörde folkets jubel. Detta var klart. Vi fick tonsatt hjälp och behövde inte treva oss hem genom natten och bjuda in på lite thé.
Fast hemma visade det sig att hon redan hade en kille så av den eggande frågan blev endast lite hångel.
Men ändå.

har man köpt plats skall man stanna där

Leklusten gjorde mig på rejält gott humör. Inget konstigt, inget tufft, bara fotokopior och lim och en påminnelse om att leka.
Jag vet att jag tidigare har komenterat det, då var det ett sportföretag som sprayade i målgruppens områden. Nu är det playstation, Sony. De medelålders gubbarna på marknadskontoret jublar över denna ungdomligt förbjudna källa. Att möta kidsen på deras hemmabana, o snacka deras språk, är ju bara typ tokfett. Liksom. Sho! Baxa baxa.
Eller hur.
Det är som kila stadigt möter knullkompis. Det kan omöjligt betyda samma sak.
Om den komersiella bilden envisas med att ta plats utanför sin beskärda yta, så får man nog räkna med att den icke-komersiella bilden kommer att göra samma sak.

Lilla m o livet

Lägenheten börjar bli klar o ommålad o det är så satans skönt för att leva i en byggplats har promenerat på min nerver men nu är det istället vitt vitt vitt o skönt o luftigt! yeah!
Lilla m fyller tre idag o hon rävsov när vi kom in o sjöng o hon tyckte att det var spännande men oxå lite läskigt.
Fast paket o tårta till frukost var bra.
Hon är så stor o egen o bestämd o när hon förklarar hur världen ser ut så vill jag bara krama henne o aldrig mera släppa.
Hon är livet o hon har mitt hjärta i sin hand o jag älskar henne så att jag nästan tror att jag skall gå sönder.

Förresten tycker jag att detta var lite inspirerande.

grattis 100 inlägg!!

Frestande att säga hundra höjdare, men någon form av självkritik är nog aktuell.
Idag fyller alltså denna blogg 100 inlägg, o det är ju värt att fira. skål!
Målare rollar vår lägenhet, vi bor i högar av kläder o annat.
Jag har just börjat läsa Carl Hamiltons Det infantila samhället... och jag tycker den är mycket intressant. jag är inte säker på att jag osynat sväljer allt, ännu, men det är gott brännstoff till diskussion för mig om hur det är att växa upp idag och hur jag vill forma min föräldraroll. Både mot bakgrund av min egen uppväxt och mot det samhälle vi befinner oss i.
Jag tycker att såna här txter behövs, inte som sanning utan som möjliga vägar i debatten.

en av de bästa smaker jag vet är färskpressad apelsinjos

Idag har jag trotsat no-shopping-dagen och köpt böcker som jag vet att jag inte har tid att läsa, men kommer att läsa ändå. Har under dagen börjat på Mons Kallentoft’s Food Noir i de små pauserna i matlagning. Köpte en KRAV-kyckling och gjorde i lergryta. Arbetade med såsen på avkoket, i med Martini. Råris och gröna bönor till.
Kallentoft skriver om mat o resor. Om mat och smaker som bärande för tillvaron, han går så långt att han säger att det är det som gör livet värt att leva.
Och jag tänker på hur rätt han har i att resa och äta är ihop.

Min mun vattnas igen när jag tänker på det tunt skurna rökta valköttet med parmesan jag åt i Lofoten, antipasta med parmaskinka och gorgonzola i Venedig och totala tapas på en liten bakgata i Bilbao där man åt o slängde servetter och askade på golvet och lysrören gjorde oss alla ovackra.
I Japan, åt vi kycklingspett på ett litet yakitori. Ett spett med allt inuti kycklingen, hjärta, lever, njure och ett ovärpt ägg. Och på samma resa åt vi grillat o nudlar o sashimi som smälte i munnen.

En del som reser vill shoppa och ta med sig kläder o skor hem. Jag vill äta. Äta smaka känna lukta. Ännu så länge har jag aldrig haft ekonomin för att verkligen äta, uppleva på de bästa restaurangerna, men jag är säker på att det kommer.

Om en knapp månad åker vi till Egypten. Över jul. Då jävlar!

Kanske är det inte Mons sätt att skriva som fångar mig mest, han skriver kortfattat och beskrivande. Ibland väver han mer komplexa bilder och då försvinner tiden. Jag önskar mig mer om själva maten. Jag vill veta vad han äter och vad som är i och vilka smaker som trumfar. Jag vill veta i vilken ordning rätterna kommer och hur de presenteras. Jag vill gärna placera Food Noir bredvid Anthony Bourdains Kitchen Confidential som är en av mina absoluta läsupplevelser de senaste åren. Bourdain tar med mer, gör det hela mer personligt och han förmedlar köket på ett sätt som är svindlande. Är man bara det minsta jävla lilla intresserad av mat och restaurangbesök o smaker så skall man läsa hans bok.
Men, Noir, Mons, hans liv, på det sätt han har världen som sin smakpalett är enastående. Hissnande avundsvärt. Jag älskar drömmen om ett parallellt liv i vilket jag också lät mig styras och hänges åt smaker som han gör.
Jag älskar mat. Mat är livets nav. Få saker kan tvärvända mitt humör som mat. Men jag är inte redo att släppa allt annat. Ännu.

Nu har jag läst färdigt. Ser fram emot att äta riktig middag på 28+ med mina bästa vänner. Dags att plocka upp den bok jag egentligen skulle läst ikväll: På egna vilkor – En strategi för handledning. Yes!

självförverkligande

Det är inte alltid lätt att veta varför man gör saker.
Man kanske inte måste veta det heller.
Inte alltid.
Men ibland kan det kännas bra att veta hur det kommer sig att man gör de val man gör.
Jobb.
Inte jobb.
Karriär.
Inte karriär.
Lyckas.
Inte lyckas.
Det är en väsentlig skillnad att göra saker för att man tycker om det, till skillnad på att göra det för att bevisa.
Bevisa vad?
För vem?
Jag tänker mycket på det. Att jobb o karriär handlar om att lyckas. Om att vara.
Någon.
Att vara bra.
Överst på Maslows behovstrappa finns självförverkligande, kunskap för kunskapens skull. Jag har länge tyckt att det är där jag är, men nu är jag inte så säker. Ibland känns det som att jag står på is. Det är fast att gå på, men man kan aldrig vara helt säker.

Å så övar jag mig på att säga ifrån.

livet efter duvan

Finns det en duv-himmel?
Och är den då ett oändligt stort torg med tusentals tanter med brödpåsar som aldrig tar slut?
Eller blir det bara mörkt, även för duvorna?

att vissla o leta efter sig

Igår morse lärde sig lilla m att vissla. Helt plötsligt kom det vissel. Hon som har övat så länge och hon är så stolt att hon lyser. Hör här…allt annat blir tyst o vi lyssnar.
Det är så vackert.
När man får vara med precis när det händer.
Första ordet.
Första steget.
Det är så jävla stort att man baxnar!

I en tid när man försöker reda ut vad som är viktigt och i vilken ordning så kommer detta som ett trumf i omkörningsfil rakt in.

För att hitta rätt ordning på saker är inte det lättaste.
Inte heller rätt ordning på sig själv.

Hur är jag?
Vem är jag?
Vem är jag nu, när jag är vuxen och har vuxna relationer och är pappa och sambo och har ett jobb och ett hem.
Vilken riktning är rimlig nu?

du skall icke vila

Vi behöver komma bort. Vi behöver en plats som är vår egen. Någonstans att ta vägen när omvärlden kommer för nära. Kanske måste denna plats vara fysisk, även om vi reser dit oftare i tanken än med hela kroppen.
Båda dessa presenterar drömmen om någonannanstans.

Simons Sauna
Micro compact home

Är längtan bort från staden och rörelsen och tempot en sann drivkraft eller är det ett konsumtionsskapat behov för att vi hela tiden skall vilja mer?
Så länge vi vill mer och något annat är vi otillfredsställda och i detta osäkra och mer benägna att försöka köpa oss lugn och säkerhet.
En trygg befolkning shoppar inte lika mycket.

vissa dagar tar man en sak i taget

vintermarknad

Har varit ute vid Kviberg idag. En annan värld. Jag kände mig utanför och delaktig på samma gång. I de gamla stallarna och mellan trängs försäljning av allt. Mössor kebab batterier frukt böcker paraboler schampo nytt eller använt elektronik leksaker kläder kött prydnadssaker plast glitter alltihopa i värsta galna röran. Skulle jag vilja ha en badrumsmatta med en motivvävd moské är det hit jag skall åka. (eller en med Pamela Andersson utan topp)
Vi letade efter lite billiga barnkläder för vintern, men kom hem med annat.
Jag vill åka dit varje helg.
Jag vill köpa min mat där.
Jag vill stå å hänga med min falaffel o bara se alla hundratals människor i deras jakt på just deras val. Å det finns något så satans mänskligt över denna plats, något i luften som aldrig någonsin går att återskapa i köpcenterkommersen inne i stan. Här finns ingen hets. Här finns inte stress. Här är man för att man vill, inte för att man måste.
O alla får vara med.

Fru T och månen

Ligger på sängen i mitt rum på Fru T i Växjö. Ute är det kallt och snö har fallit o töat. Fullmånen lyser upp himlen. Molnen. En lång dag med undervisning o handledning. Har just avslutat Det blod som spillts. Har inte kunnat lägga den ifrån mig. Fick den i Fars dag present. Min första. -Öppna öppna det är en bok pappa. Mina ögon fick tårar. Åsa Larsson skriver om mord i Kiruna. Om kvinnor i ett manssamhälle. Om en kvinlig präst o hennes vänner o fiender. Hon skriver om varghonan o hon ger det irrationella logik. Hon berättar något om den tid vi lever i o jag tänker på deckargenrens självklara sätt att behandla samtiden. Det är betraktande, pådrivet av en saga som vill framåt. Otillfredställelsen o vanmakten o klyftorna o ensammheten o längtan finns där, utan att de fördjupas. De behöver inte fördjupas, inte här. Andra txter gör det.
Jag tror att det är nyttigt att läsa deckare ibland.

jag är aldrig rädd

Jag.
Jag balanserar på kanten av det som är verkligt och jag ramlar aldrig ner.
Jag leker med elden och jag är gräset på andra sidan.

Jag har alla svar och jag står rak när alla andra fallit.
Utan att blinka dyker jag i lejonens gap och jag sover utan att vara rädd.
Jag tar sjumilakliv över menande blickar i ögonvrån.
Ord rinner av mig och jag skrattar ha ha ha åt svarta djup.

Jag är solen som aldrig slocknar. Jag är ren energi.

Och när jag öppnar ögonen har tiden stått stilla.

ljuset i tunneln är troligtvis tåget

Hon sitter och lockar håret. Väljer kläder och är vacker och skall gå på fest. Själv. För jag är sjuk o har legat i sängen en avsevärd del av dagen o jag känner mig som världens tråkigaste människa. I självömkans paradis finns inget så miserabelt som att hasa ut till kiosken o hyra film till sig själv o veta att dom andra kommer att skratta o skoja o dansa.
Drämt in en stressmage o i morse trodde jag att jag skulle dö av smärta. Jag var övertygad om att det vilken sekund som helst skulle braka ut en alien under tröjan och jag tänkte att det är lika bra det.

Läge att se över hur man lägger sin tid o på vad. Märker av ett ofokuserat tunnelseende emellanåt som är förbannat frustrarande. När allt omkring en känns lite fel, saker blir bara svårlösta, inga bitar passar. Som ett 1000 bitars pussel där man ser bilden men bitarna inte stämmer.

Nu skall jag ialla fall se 'En långvarig förlovning' med den undersköna Audrey Tautou. Det blir bra.

ofas

Mörk dag. Regn. Vaknar med bomull inne i huvudet. Svårt att hitta fokus. Har en rusande känsla av att jag ligger efter. Med allt.
Härom natten drömde jag oavbrutet om att jag missade bussar flygplan tåg dagishämtning inlämningar. Det är otroligt provocerande att känna att man ligger precis lite steget efter, att omgivningen går lite snabbare än en själv.
Man vill upp på vågjäveln men hur mycket man än padlar så kommer man inte ifatt.

mormor o ett land i brand

Vi var o hälsade på min mormor idag på sjukhuset. Hon har brutit lårbenet och är mycket mycket gammal. Hon känner inte igen oss och hennes blick letar efter tecken. Det är smärtsamt att se någon nära förloras in i sig själv. Jag vill så gärna behålla bilden av mormor som den handlingskraftiga o uppkäftiga, som jag bodde mycket hos när jag var liten. Hon som diskade så att jag skulle somna o som bodde i radhusområde där jag hade kompisar o hon som aldrig kryddade maten ordentligt, men som var en jävel på att laga fisk.
Jag hälsar nästan aldrig på hos henne på hemmet och ibland känns det jobbigt, men samtidigt är det värre att träffa henne och inte få kontakt. Att veta att när jag har gått går hon ut i köket och sen har hon glömt besöket. Att berätta samma sak tolv gånger i rad med tre minuters mellanrum och se på henne att hon saknar sitt tidigare liv.


Och de franska miljonprojekten brinner. De som står utanför i samhället tar plats i centrum. Frågorna ställs med molotow-soundsystem och ingen kan låta bli att lyssna. Makten håller för öronen och rostar kastanjer i lågorna. Gäller utegångsförbud även den som inte har någon bostad?
Är det rätt att ställa sina intressen över demokratin? Är revolutionen ok?
Jag tycker att det är ett svårt dilemma. Jag förstår att den som inte kommer in i det offentliga samtalet, rummet, debatten till slut tröttnar på att stå utanför o knacka och sparkar in dörrjäveln. Jag kan inte hur jag än försöker sätta mig in i deras situation. Men frågan kvarstår. Kan man ställa sig vid sidan av demokratin när den inte uppfyller idén om det man själv tror på?
Problemet känns det som är att det förmodade demokratiska samhället inte uppfyller visionen för hela befolkningen, utan bara för den elit som ändå alltid klarar sig.
Nu dessutom kablar nyheterna ut att 120 (hittills) av de arresterade franska ungdomarna är invandrare och de är nu dömda och skall utvisas…utvisas, trots att de flesta har uppehållstillstånd!
Det är ju fan skandal.
Efter den fullkomligt rättsvidriga handlingen hoppas jag att de som är kvar trotsar utegångsförbudet och bränner varenda en av frankrikes återstående bilar och maktsymboler till grunden.

nostalgi

Karin Stensdotter berättar poetiskt om konstskola och bilden av det tungsinta skapandet i Arnes Kiosk. En god nostalgiresa för alla som gått på konstskola o brottats med idéerna om sig själva i början på tjugo. Oxå ett mycket vackert beskrivet möte med konsten, i detta fall mjölkstenen. Jag känner igen mig i just det mötet.

Greklands Venedigbidrag George Hadjimichalis är min nya idol.
Tillsammans med Olafur Eliasson som ställer ut nu i Lund o Malmö. Den som missat denna enastående ljuspoet gör bäst i att kasta sig på nästa tåg söderöver (eller norröver om man bor i Ystad).
Missa inte!!

Läste Två nötcréme och en moviebox av Hammar och Wikingsson i hopp om att de återigen skulle berika mig med stora insikter om livet, men det faller inte riktigt ut. De skriver inte riktigt lika bra i sin första bok. Men en sak är fantastiskt...hur mycket de kommer ihåg av 70 o 80-talen! Hur i helvete kan de komma ihåg att när vi växte upp så fanns det en liten pil upp i högra hörnet på TV:n som visade att det började ett program på den andra kanalen!?
Det är värt att läsa denna bok om inte annat så för att bli påminnd om alla små detaljer man glömt av sin barndom.

venedig

Måste konst beröra?
Är det viktigt att en konstnärlig upplevelse går att förstå? Nej det är klart att det inte är, förstå är ju ett väldigt vagt begrepp. Förstå som i vad har konstnären menat och om jag bara klurar ut det så har jag sett rätt, eller förstå som i vad betyder det för mig med mina erfarenheter och mina referenser?
Jag var i Venedig förra veckan och besökte den 51:a Konst Biennalen. För mig var det den första.
Första gången i Venedig också.
Venedig infriar allt man kunde vänta sig. Staden är perfekt i bilden av sig själv. Den sjunker och turisterna ringlar överallt, men ändå tror jag på det. På det romantiska på vattnet på smakerna på det gamla. Venedig är primadonnan i sagan om sig och sydlandet.
Jag köpte en liten Italia-fotbollströja och Gondoler i plast att ta med hem.

Spridda tankar under resans gång Dag 1:

En serie bilder berättar om vardagen för en maktman. En ung man står på händer i Louvren.

Danska skuggor av träd. Över varandra.
Transparenta som att de nästan inte var där.

En rysk vindtunnel. Upplevelse. Hud och ljud primärt.
Den nordiska paviljongen är så vacker att det gör ont i min kropp. Aldrig har jag upplevt ett så betagande rum. Rakt. Hårt. Träd växer genom taket.

Illy på en vikpall.

Tyskland kan inte vara politiska. Hur skall de göra upp med sitt arv?

Den franska paviljongen: en enorm våg av tunnaste siden (ballongtyg?) får mitt hjärta att stanna, jag vill aldrig gå. Hon bygger ett drömlandskap där våg efter våg sköljer emot mig. Ett skådespel. Överdåd.

I mötet med konsten är man alltid ensam.

Hospital. Grekland.
Så enkelt och tydligt. Så in i helvete vackert! Det går rakt in i mig, jag kan inte värja mig. Sjukhuset, ändå var det inte obehagligt, bara vackert. Bara lugnt. Små figurer som väntar o kanske samtalar i långa korridorer. Vi tittar på dem. Dom står. Jag vill vara här för alltid.

Perception requires involvement. Spanien.

Paviljongerna ligger sida vid sida i en park. Det är så lugnt överallt. Alla går långsamt, det går inte att stressa. Vernissage-snittarna är för länge sedan slut o alla kritiker och professionella åsiktsbärare har åkt. Det är bara vi. Vi som kom sist och vi behöver inte ha bråttom.
Så många rum som jag kommer att minnas.
Det går säkert att ha många åsikter om Biennaler och den västliga överrepresentationen, om det merkantila jippo som det blir när alla skall visa vad de går för. Konst-Eurovision. Men va fan! Jag älskade det. Man behöver inte konsumera, man behöver inte teoretisera. Man kan bara var där och få många bra och fina möten.

Korea visade klotter-skisser som löpte i taket, som övergick i mer figurativa bilder som liknade gatukonsten och de fortsatte ut och blandades till slut med tidigare tags på ett elskåp.
Österrike hade byggt över hela sin paviljong med ett gigantiskt berg. Ett joddel-berg i en träkonstruktion med trapplabyrinter inne i så att man kunde komma högst upp o se allt.
Belgien hade verkstad med ett galet överdåd av plaströr och photoshop in progress o video och ölflaskor och allt hände nu och inget hade ordning, en ny ordning? Allt var illusion och spektakel.
Holland satsade kompromisslöst allt på ett kort o gav filmvisning. En otäck film om cyniska relationer i en kommersiell galleri-interiör. Språket var såpa-artat och dialogen framfördes på porrfilmsnivå. Men det var bra. Den kröp under min hud och de fejkade gapskratten isade.
William Kentridge fick stort utrymme i stora hallen med sina animationer. Sina rörliga stop-motion-berättelser om skapandet. De var surrealistiska och kunde kommit från en annan tid.
Och Serbien-Montenegro, med en film om ett kärlektsmöte och teckningar. Teckningar så vackra och samtidigt så våldsamma att det var svårt att titta.

Dag 2:

Arsenale. Gigantiska lagerutrymmen. Intensivt oavbrutet intrycksbombardemang.

Gorilla Girls gör en enorm kristallkrona av tamponger. En kvinna piskar sig. Lökskalstårar på marmorgolv. Urbana uttråkade kvinnor ber över tabletter. Buss i Istanbul.

Rum för rörelse upplevelse intresse.
Rum som rör sig jag rör mig.
Verk som äter upp rummet, verk som är rummet.
Spatioemotionell upplevelse.

Konstens inverkan på min hjärtrytm.
Sekventiell tempoväxling.

Bilden av dom andra.
Kulturella förväntningar och koloniala fördomar.
Första världens ultrapanoptiska konstuppfattning.

Vad gör alla andra?
Vem bygger kulturell identitet? (och vem infriar den?)
Att handla som dom andra förväntar sig.
Att vara den de andra förväntar sig.

Vem bestämmer utvecklingens reella möjligheter?

Konsten blir etnoturism.

Rem Koolhaas ifrågasätter det heliga konstrummet.
Cubanska stadsfragment projiceras på golvet och mig.
Avfall rusar rusar under våra fötter och städer någonannastans finns på film.

En vision om den framtid vi kollektivt kommit överens om?
En film från Afghanistan där en kvinna omsorgsfullt målade ruinerna av ett hus. Den var inte storslagen eller raffinerad, men en vacker bild o en påminnelse om den frihet de nu fått.
McFreedom.

idén

Bilden av. Idén. drömmen fantasin. Det overkligt momentana.
Det interaktiva ögonblicket.
Mötet.
Är konsten bara det?
Är livet bara det?

Finns inte behovet av att röra?

Det taktila knivsegg
mossa
vatten
hud

Det smaksensibla tårar
bröd
sötma
fitta

Jag vill ha det som går att ta i smaka på känna


Annars är det inte på riktigt.
Att tänka räcker inte. Idén är inte nog.

tombola

Har just läst ut Camus Främlingen. Det är ju en stillsam, men mycket hård berättelse om att dömas retrospektivt för sitt livs val. Om omvärldens blytunga dom över den som inte förmår att kommunicera sina känslor. Det utanförskap Mersault befinner sig i är han inte ensam om. Han tar inte ställning, han flyter med händelsernas ström, han är utan att ifrågasätta varför. En Tombola-man säger vi skämtsamt, en som drar en riktning ur hatten och gläder sig åt utfallet ett tag, tills det är tid att dra igen. Han kräver inte ständigt mer av sitt liv, han måste inte sätta spår i sin tid, han önskar inte att uttrycka sig offentligt. Han dömer heller inte andra. Och det är i detta han faller. Han borde ta ställning, och det är klart att jag som läsare önskar att han gör det istället för att se på när grannen slår sin flickvän, men vem är jag att döma honom för att han inte dömer?
Det ligger ett djupt socialt spel i detta, ett samhälle som bygger på grupptillhörighet och en väg. En moral och en rätt. Den som inte spottar på den vi spottar på blir själv bespottad.
Vi och dom.
Rätt och fel.
Han gråter inte när hans mor dör. Detta blir senare bevis på hans känslokyla eftersom vi gråter på våra mödrars begravningar.
Det är onekligen lite läskigt det där.

Imorgon åker jag till Venedig. Yeah.

att lägga färg på papper

Bland det vackraste jag vet är akvarellfärg som just lagts på papper. Den innehar ett skimmer och en öppenhet och ett pågående. Det ger mig lugn och jag vill bara titta. Jag vill se när den övergår från öppen till fast, från tillgänglig till sluten. Hela upplevelsen med att måla är just detta skeende. Hela berättelsen ligger i mötet mellan färgen, vattnet och pappret.
När färgen torkar sluter sig bilden och tappar en stor del av sin styrka, och det är lite sorgligt varje gång.
Att lägga färg på papper är en obeskrivlig resa. I handlingen, i mötet, finns allt på en gång.
Då finns hela jag på en gång.

andas under vattnet

Vi såg just life aquatic.
En förbannat bra film. Så vacker.
Jag önskar oxå att jag kunde andas under vattnet.

samhällskritikpornografi

Orvar sa att den var gubbsjuk smörja. Vi lyssnade inte. Vi hyrde i alla fall. Sin City. Det var sant, fy fan vilken skit! Den är ju såklart en visuell resa med ett fenomenalt bildspråk. Så satans väl överfört från serieberättelsen i tempo och bild, så underbart i kontraster och surrealism, så slitz-töntigt i karaktärer med avklädda kvinnor och psykopatiska män. Har en känsla av att serien på papper har en stark inneboende ironi och svart samhällskritik inte olika Karin Boyes Kallocain, eller Ray Bradburys Farenheit 451, att den handlar om ett parallellt universum som finns bland oss överallt som vi bara väljer att se förbi. En plats bland bakgator o gränder där ingen går säker och ingen blir tröstad.
Den finns nog där i serien, i det tysta bildflödet. Men i filmen finns bara de hjälplösa hororna och de mordfokuserade männen och den grafiska porren kvar.
Sen pratade vi om varför man fortsätter att hyra latjolajbanvåldet och bara låta det duscha en om o om igen. Svårt att riktigt se varför. Underhållningsvåld är ju ett ganska vrickat begrepp egentligen. Läser i dagens GP om firmorna som följer fotbollslagen, men som egentligen bara vill slåss. Kan inte undgå att tänka att det finns en koppling. Tänk om man var 17 och bara såg våld o våld o våld på film o TV.
Hur blir det inuti då?

innedag

Storstädardag. Idag har vi flyttstädat utan att flytta. Det är som att få en ny lägenhet.
fantastiskt.
Igår såg jag Broken Flowers och den var mycket bra. Jag tycker verkligen om Bill Murray.
Lugn o stilla om att söka sin historia.

verkställa

Vissa perioder kommer intrycken strömmande. man vågar knappt blinka och man är som ett flugpapper för att inte missa något. Allt går in. Allt behandlas och allt är länkat till annat. Inget känns som slump och det är som att leva i bullet-time.
Andra perioder är verkställande. Då producerar man och släpper ifrån sig lösningar och ser till att allt passar. Då fastnar ingenting nytt. Oavsett hur spännande eller nytt eller inspirerande det är. Då är man hal.
Jag har varit av tefflon ett tag nu o allt glider av. Jag noterar, men inga nya kopplingar dras, inga samband ses. Jag utför.
Jag tycker alltid att det är svårt att befinna sig i utförandefasen. Känner mig okreativ, oavsett hur mycket jag åstadkommer.

egen process

Har dragit de första darrande strecken idag. Börjat utforska de inre bilder jag har av arbetet. En animation. Ett samarbete med en god vän.
Det är spännande, det är oxå en avgrund.
Har nästan uteslutande undervisat bild och visualisering i tre år. Arbetat väldigt lite själv. Nu är det dax igen.
Nu sitter jag på andra sidan.
Det är nu det börjar.
Förarbete under hösten.
Produktion under våren.

Nu jävlar!

idag har jag köpt en ny cykel

seriemagi = skaparmagi

Jag har just sträckläst Gunnar Krantz Seriemagi och jublat inombords! Fy fan så bra! Så enkelt, så klart, så tydligt och så vansinnigt inspirerande.
Det är en kort liten bok, i pocketformat dessutom så den är ett klockrent inköp även för den med begränsad kassa, som är laddad med vilja. När jag läser den vill jag oxå bli serietecknare eller tecknare eller konstnär eller va fan som helst! Det riktigt stora med denna bok som jag ser det är att även om den handlar om att bli serietecknare, så kan serie bytas ut emot nästan vad som helst inom kreativt arbete. Det är en ekvation där lösningen uppenbaras o jag vill bara sätta igång som fan.
Inget svårmod, inget överflöd för att fylla fler sidor, inget stilande i teckning eller txt som modfäller de flesta av oss, utan bara ren energi o ett stort utropande DU KAN, KÖR SÅ DET RYKER!
Detta är årets julklapp.
En hjälp till (kreativ) självhjälp så det stänker.
Var jag rik skulle jag köpa hela upplagan o flygbomba den över stan.
Gunnar regerar. yeah!

nu skall jag dra ett par streck. hej hej.

hösthelg yeah!

Familjedag. Sol som gnistrar o hela alltet blir så vansinnigt vackert. Vi cyklade alla tre till Pannhuset/Röda Sten o åt köttbullar o macka o kaffe o kollade när några målade.
På väggen. Det tyckte hon var spännande.
En vägg, bajsar på en tavla!
Shit tjejen, vilken dag som helst.
Pappa mamma jag vill också o hur kan dom vara där uppe var har dom sina färger har alla sprej varför det titta det blir en fågel o där är en trappa med en dörr jag går upp o ni stannar här o räknar.

Sen målade vi på Ateljé Korvfabriken.
Med roller o penslar o citron-tryck o färgade papper o det tog aldrig slut.

En dag att ha kvar nära till hands när det ruttna vintervädret drar igång på allvar.

lövblåsen borde förbjudas och tillverkaren straffas!

En dag utomhus. Sol o höst o så in i helvetes vackert.
Har inte tecknat ute på evigheter, befriande.

o snart kommer lövblåsarna igång.
de motordrivna lövblåsarna.
med risk att vara en gubbe: jag hatar de motordrivna lövbåsarna så mycket att det gör ont i mig. vad är det för ett jävla påhitt!

nu är det kväll o jag skall laga god middag med ostar till.
fy fan va gott.

en höna, en ko, en hund, en tag

Idag var det en ny insändare som ondgjorde sig över graffiti och klotter. Det är så fult så fult och det förstör allmän och privat egendom och med hårdare straff, denna ständiga resonansbotten från höger, skall ynglingarna verkligen fatta. Lagstifta. Straffa. Mer polis (den som själv har nå’t att dölja ropar på förstärkt polis…).
Samma dag har en annan replikerat på samma insändare och med säker smakpolisiär hand guidat oss genom vandaliseringsträsket. …98 procent av det som sprejas på väggar i Göteborg är ’tags’, små krumelurer som används för att markera ett territorium – ungefär som hundpiss, men mer vanprydande och kostsamt.
Här vill jag gärna flika in, värre än hundpiss är ingen dålig anklagelse. Hundar som går och skvätter överallt är ju fullkomligt vedervärdigt, det om något borde väl vara något att bekämpa. Hundägarna kunde väl låta Karo pissa inne om de tycker att det är så mysigt.
Jag fortsätter, detta är för bra för att bara passeras, de övriga procenten består mestadels av namn och figurer som målats på ett mer genomarbetat sätt, om än sällan med någon särskild talang. Här har vi klart en som vet vad talang, konst och estetik är! Att det som en tycker är vackert och spännande är något annat för någon annan verkar inte vara aktuellt i detta resonemang. Jag undrar oxå, hade det inte varit skadegörelse om det varit talangfullt? Vad har det med saken att göra egentligen?
Jag känner att jag verkligen börjar tröttna på dessa sur-gubbe-fasoner som man stöter på nästan dagligen som ekar papegoja-artat om vandalisering o lagen o egendom o egendom o mitt o inte ditt. Det är på en liten smal väg som denna procession av aldrig sinande oförståelse haltar fram. Varför skall just dom få bestämma vad stadsrummet skall innehålla, och vem gör egentligen något för att hitta en dialog med de unga och deras vilja till en plats i det medelålders offentliga rummet? Är det fria målarväggar och fler skejtramper de vill ha, eller är det ett samtal i samma ögonhöjd? Det är väl klart att det är bra med insatser, men om de levereras i kolonial anda som en gåva avsändaren tycker behövs kommer det inte att ändra något. Ingen vill bli tillsagd.
Bara några får bestämma. Inte alla. Tänk allt man kan störa sig på i en stad, allt man kan vara oförstående inför och då välja bort. Stadsjeepar, hundar, golf, motorcyklar.
Men så länge det bara är ungdomar, kvinnor, invandrare, bögar som råkar illa ut i stadsrummet så är det väl inte egentligen så värst viktigt att försöka förändra, bättre då att sitta i sitt trygga o ropa på polis.
Jaja, det blev kanske lite disparat och överreagerat, men va fan.

Herregud…just nu på tv sa en Skansen-chef, efter att ha ingående beskrivit Babianens man-kvinna-förhållande där hannen misshandlar, äger och sätter på honan helt efter egen lust, att ja är vi män djur så skulle jag inte ha något emot att leva som Babianhannen här.
Å..oj, titta här står jag med klaver upp till knäna.

Dagens roligaste: direktreklamen från ett nyöppnat frukost/brunch/lunch-hak nära oss föreställer en höna som sitter uppe på en kossa. Lite lagom grafiskt snitt. Snygg. Den som har läst den här bloggen ett tag vet vad min dotter sa…EN HÖNA, SOM BAJSAR PÅ EN KO!

Hon kommer att bli estradpoet.

En höna…(paus) sooooooom ….(paus igen) bajsar.
Bajsar bajsar bajsar
Pååååeeeeen (paaauuus) KO! Kosomfan!

Hej.

vem?

animals with killer dreams

gp

ja! insändaren kom in på Fria ord i dagens gp!

Insändaren jag svarade på

ett annat språk

Jag skrev en insändare till GP häromdagen, den blev inte publicerad, här är den:

Jag läser Marie-Louise Granaths insändare om barn som målar på en gångväg i en park. Hon ifrågasätter det pedagogiska i att barn får måla på allmän plats och drar parallellen till klotter som hon upplever som ett stort problem på sin arbetsplats och i samhället.
Jag tycker att det är beklagligt att vi vuxna, och lärare i sär, intar en så snäv hållning till barn och ungas kreativitet och behov av att uttrycka sig. Var finns barnens plats i det offentliga rummet?
Hon avslutar sin text med ”Vilka signaler sänder detta till den uppväxande generationen?”
Jag vill hävda att om vi vill uppfostra den uppväxande generationen till uttrycksfulla individer som känner att de har en självklar position i samhället och som är vana vid att ta plats i det offentliga rummet så måste vi tillåta dem att utveckla ett språk för det.
Inte vårt språk, utan deras eget.
Varje generation behöver ett eget språk för kommunikation, både inom gruppen och utåt.
Naturligt så är det vi vuxna som sätter spelreglerna för samhället och det offentliga rummet. Det är vi som bestämmer vad man skall lära sig i skolan, hur man skall tala och skriva, vilka bilder som är konst och vilka som är skadegörelse. Det är vi som tillåter marknaden att klottra fritt i alla rum, både offentliga, privata, tryckta och sända. Det är vi som väljer skattefinansierad nolltolerans för att hävda suveräniteten i vårt sätt att uttrycka sig.
Det är givetvis beklagligt att Marie-Louise och hennes kollegor fick färg på kläderna, det hade vem som helst blivit förbannad över, men jag undrar ändå varför de inte gick en annan väg? Varför gick de inte runt?
Jag tror att det handlar om samma problematik; i vår vuxna normbildning ingår inte att gå ur vägen för barn. Stadsrummet är av vuxna för vuxna och för barnen finns speciella, pedagogiskt utformade platser.
När barn och unga kliver in på vår arena, med de medel de har, och vill vara med så bryter de emot reglerna.
Det är ju som att säga att vuxna inte skulle få föra intellektuella samtal i gungorna på en lekpark.
Jag tycker att vi skall uppmuntra barns vilja till en plats i det gemensamma rummet.
Det sista vi vill, som jag ser det, är att kuva och beröva de kommande generationernas möjlighet och vilja att ta del av och påverka det samhälle vi lever i.

Mattias Gunnarsson
Bildlärarutbildare, Göteborg.

springa hoppa leka

Jag blinkade inte på flera minuter. Det är fan inte sant!
Jag såg en video med David Belle som hoppar över kanten på ett hus o klättrar och svingar och hänger och springer och hoppar mer och det tar fan aldrig slut. Blir han aldrig trött tänker jag hur sitter han fast hur gjorde han det där går det?
Le Parkour. Skeppsbrott I stan, allt är en lekplats.
Ett alternativt sätt att bruka staden. Homo Ludens, den lekande människan, som avkodar stadsrummet på ett eget sätt där leken står i centrum.
Urban freeflow.
Skejtarna o In-lineåkarna o cyklisterna o joggarna o dansarna har gjort det länge och Parkouristerna samlar o samplar alla genrer och tar det bästa. Inga gear, bara kroppen o ett eget uttryck, en egen dans.
Det är fan så vackert att tiden står still.
Kolla detta.
Njut.
Ett fyrfaldigt leve för staden, den leve, Hurra Hurra Hurra Hurra!

livet: ett glas vatten

Alltså: jag tror att när man är trettio har man redan haft dom flesta av sina viktigaste minnen. Efter det blir minnet som det vatten som rinner över kanten på ett redan fullt glas. Nya erfarenheter registreras helt enkelt inte på samma sätt eller med samma eftertryck. Jag skulle kunna skjuta heroin med prinsessan Diana, naken i ett störtande jetplan, och upplevelsen skulle fortfarande inte kunna mäta sig med den gången snuten jagade oss efter att vi hade kastat Taylors verandamöbler i poolen när jag gick i nian. Du vet vad jag menar.

Douglas Coupland Livet efter Gud


Idag såg jag en kort stund på filmen Dödligt vapen på TV. Jag slets tillbaka och kände den överväldigande lyckan. 80-talet och när Magnus och jag hade sett den var vi gudar och inget kunde stoppa oss. Vi cyklade hem genom staden som galningar och vi ägde varje kvadratmeter. Då var Mel Gibson allt och det vi just erfarit var över allt vi tidigare upplevt på bio. Inget kunde mäta sig med den bioupplevelsen, varken innan eller efter.
Kanske är det som Coupland skriver. Kanske mattas upplevelsen efter trettio.
Kanske är upplevelsen så stark när man är femton för att man hänger sig totalt utan att någonsin, en enda gång, tänka att detta måste jag komma ihåg, detta är ju en fantastisk upplevelse (att fotografera och minnas). Man är femton och sjutton och tjugo och hormoner och kärlek och helvete och livet och allt är fullt upp hela tiden och det handlar inte om att minnas det handlar bara om att leva och vara och allt är nytt och när man kysser någon på riktigt inte en torr långtradare på party i sexan utan på riktigt så finns ingenting utom just det och mina läppar och hennes läppar och inte fan tänker man att detta måste jag komma ihåg. Ingenting förutom nu är viktigt.
Man tillåter kroppen att minnas åt en.
Man planerar inte sitt liv. Man har inte kontrollen och man behöver inte den kontrollen och man har inga lån och inget lägenhetskontrakt och inga gifta vänner.
Man har bara nu och kanske nån gång.

och jag

dalarna och kungstorget

Läser Göran Greiders Fucking Sverige och får känslan av ett dolt försvarstal. Han talar om storstadsfördomar emot landsbygden och om hur svåra de är att tvätta bort och sedan intervjuar han folk i Nås, en liten ort dit han flyttat från det hektiska Sthlm. I intervjuerna bedyrar alla sin kärlek för orten och landet och naturen och människorna. Nu har jag inte läst hela, men en känsla jag har svårt att bli av med är att Göran egentligen inte riktigt tycker att livet på landet är helt lajbans, kanske han till o med tycker att det är lite svårt att förklara för polarna varför han flyttat. I det ljuset blir boken inte ett upphöjande av Landsbygden, utan ett privat försvarstal av en flytt man kanske inte är helt nöjd med.
Eller så är detta mitt ljus över en text som faktiskt verkligen menar att det är bra att flytta. För mig är det en befängd idé att självmant vilja bo långt ifrån andra människor och vara tvungen att köra bil vart man än skall, och att hitta en bok på bibliotek eller se en film eller en utställning blir ett projekt som kräver planering.
Att bo där det bara är mörkt och tyst och ensamt efter klockan 7 gör mig skräckslagen.
Jag hejar på asfalt och caféer och liv och andra.

Åt falaffel på Kungstorget idag, utanför Saluhallen. Ett stort torg som varit dött och under diskussion länge, där det mest sålts blommor och där lite strödda gubbar med dessertvin suttit. Nu, med några snabbmatsvagnar har platsen förvandlats till ett torg. Ett torg där människor ringlar i köer för mat och sitter överallt där det går o äter.
Fantastiskt att se hur man kan aktivera en plats med så enkla medel. Det behövdes ingen avancerad stenläggning och noga utvalda fontäner. Det räckte med mat. Och nu, när platsen finns i göteborgarnas medvetande kan den få växa, planeras lite, förändras.
I Göteborgs nästan totala avsaknad av torg för mänskliga möten är detta av enastående utveckling.
Dessutom var min rulle (från vagnen bredvid Thai-maten) extraordinärt god. Närmare falaffelperfektion får man leta efter. Och billig, 25 spänn! Jag får lust att äta lunch där varje dag.
Det är bara créperiet på Linnégatan som kan mäta sig i hål-i-väggen-gastronomisk njutning.

Idag skrev jag min första insändare i GP. Ett svar på en txt om barn som målar på gatan. Spännande att se om den kommer in (jag kommer säkert inte kunna sova o sitta o vänta på tidningen vid 5).

inspirerande!

Gilladesomfan dessa två websidor idag.
Imalwayshungry och Råvara.

De gjorde mig på gott humör.

detaljer

Det är inte lätt att förklara humor. Att berätta om en händelse och återge den så att den blir rolig sorterar ut de flesta, att skriva om den så att den lyfter känns som en näst intill omöjlig bragd. Fredrik o Filip bygger ordlandskap och situationer i Hundra Höjdare så förbannat träffsäkert att efteråt kommer jag att svära på att jag var där. Inte nog med att jag skrattade högt, själv, jag känner också en vilja att vara med o göra bort mig för att bidra till det stora hela roliga. Att kunna skratta åt sig själv när man goofar är inte det lättaste. Var går linjen mellan att ta sig själv på allvar (tro på sig själv) och ta sig själv på för stort allvar (sig själv som tro)?
Jag drömde häromnatten att jag kände dom.

Förresten tror jag allt handlar om detaljer.
Livet är ju en helhet och att se de stora rörelserna funkar intellektuellt, men när det kommer till minuter och närhet och saker man rör är det bara detaljerna som verkligen berör.
Och det handlar om att kunna urskilja detaljerna i den stora röran.
Ta vara på dem.
Komma ihåg dem.
Spara dem.
Se deras inneboende storhet.

Minnas.
Röra.

Naturen är bäst på bild

Det är inte svårt, utan omöjligt att leva upp till någon annans sinnebild. Att infria idén om något är lika lönlöst som att berätta om en dröm.
Så kändes resan till Lofoten.
Ett vidunderligt landskap, med berg rakt ner i havet och kantiga klippväggar och små smala vägar och klart vatten och ännu mer berg. Det är så dramatiskt att jag snart efter att vi gett oss av i hyrbilen domnas av, allt blir samma. Visserligen samma hänförande, men ändå samma.
Jag upplever norrmännen som ett stolt, lite xtra patriotiskt land, och Lofoten som deras pärla. Det är här allt infrias. Det blir inte bättre än så här. Detta är som tryffel, ostron, sex med Catherine Zeta-Jones och Gwen Stefani samtidigt.
Svårt att förhålla sig till.
Vi körde en timme i ösregn o kuling. Frös på en rastplats, baxade ut längs Atlantkusten på en smal remsa land för att se en skulptur, åt mackor i bilen i väntan på uppehåll.
I bilen blir landskapet på TV. Allt man ser känns overkligt.Det är starka minnen från en plats man bara kan känna sig liten på, men jag måste nog ändå acceptera att jag tittar hellre på naturen i ett glossy magasin bland folk på ett cafe än att vara i den.

ett barn

Läser Dennis Lehanes Gone baby, gone om ett barn som försvinner och mitt hjärta blöder. Min dotter hostar i sömnen och det ekar i lägenheten.
Vi har lekt affär idag och hon har räknat klodsar nästan ända till tjugo och i sängen ville hon att Nallen och Olivia skulle lämna plats åt Feting-Geting (en mjukisgeting lika stor som hon).
Hon är ljuset.
Hon är rent liv.

Jag har varit bortrest i tre dagar och herregud vad jag har saknat hennes skratt och hennes förklaringar och betraktelser av omvärlden.
-Du måste sitta där, och sen fråga vad pärlorna kostar, och jag sitter här för jag är affären. (pannan i djupa veck)
-ok, vad kostar dom?
-dom kostar 7 kronor och bollen 3 och dom andra (klodsar) 100.
-100 kronor för en träbit, det var dyrt!
-ok, 3 kronor.
-tar du visa?
-nä, kronor.

vem kan värja sig för det?

-skall vi leka kockarna, som lagar mat åt mamma som får vara gäst sen?
-ja, om en stund jag skall bara vara affären först.
-Får jag smaka tomat jag vill oxå ha en kniv du får hälla i dom för det är varmt och då blir jag ledsen jag tycker inte om oliv dom får du o inte ost heller jag vill vara gäst med mamma (lämnar köket).
Under återstoden av matlagningen ropar hon varje tjugo sekunder o undrar om maten är färdig. Så mycket för kockarna och den vilande mamman.

imorgon åker jag till Lofoten.

att göra inget är en konst

Handlar vuxenlivet om att man får mindre tid att göra inget?
Att man måste vara till nytta hela jävla tiden?
Skall det vara så?
Jag upplever att jag nästan aldrig gör något som inte behövs, något jag bara gör en stund. När jag var liten, och senare också faktiskt, så gjorde jag mycket som bara var. Idén om att bara sitta en stund å glo. På ett modellflygplan eller en frisbee eller en vägg. Att göra saker utan att de behövde ha ett värde, en orsak.
Det enda jag gör för bara mig nu är att läsa lite ibland, eller gejma.

Läser Owe Wikströms Långsamhetens lov och han radar ju upp insikter om stillhet och att ta sig tid och att titta på havet, men det är ju lätt att skriva. Omsätta det däremot.

Det är lite sorgligt och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur det. Vi har ett skivad-brödlimpa-schema hemma och går precis om varandra flera dagar i veckan.

Jag skulle nog också vilja ha ro att åka lite longboard eller kicka boll, bara för att det är gött.
Eller måla eller skriva (nu när jag tänker på det så bloggar jag ju faktiskt helt utan tankar på att det skall leda till något och det blir jag ju lite glad av).
Ingen lätt nöt detta i ett upptempo som inte direkt har lugn i sikte den närmaste framtiden.

komposition

hur skulle det se ut om alla...är universums kardinaltöntigaste argument!

Jag kan inte släppa det. Vad är det med det svenska samhället och dom som bestämmer? Vari ligger prestigen i att inte låta sjuka barn stanna i Sverige? Kan det leda till det fasansfulla att fler barn blir apatiska, och ..hemska tanke.. dom också måste få stanna? Tänk, hur skulle det se ut? En massa barn i nöd som bara skulle typ, få flytta in här hos oss.
Är det ok att vårt land styrs av rättesnöresonanister som sitter på departement och gör sitt jobb? Hur kan den sova som tar beslutet att chartra ett högteknologiskt ambulansplan för att transportera iväg (fast det kallas hem) ett barn, en familj, och lämna dem i det helvete de riskerat allt för att komma ifrån? Hur kan den människan känna sig betydelsefull?

Det är regelfanatism på samma nivå som den religiösa fanatism som driver någon att flyga in i ett hög hus. En blind tro på något högre som befriar en från överblickande ansvar.
Man skulle kunna tänka sig en vacker och spännande idé:
Alla dom som arbetar på Migrationsverket och alla de som beslutar i flykting- och amnestifrågor satte sig över en elvafika och sa att nä nu får det vara nog. Vi tar inte de här besluten. Vi lämnar inte tillbaka några barn, de är våra nu. Vi skickar ingen tillbaka till tortyr vi nekar ingen vid akuten eller skolporten vi gör det fan inte mer!
Vi öppnar vårt samhälle och välkomnar de som behöver oss.
Vi bygger något större!
Det hade varit något att vara stolt över. Ett land som vill vara en del av hela världen, som vill se möjligheter i människor. Som vill att alla skall få chans istället för ett som pussar pengarna i krysset, håller alla innanför om ryggen och käppar hjulet för dom som står utanför.

till Elvira

Ser den apatiska flickan Elvira på TV.
Hon får inte stanna i Sverige Sverige fosterland.
Gamla goa solidaritetsSverige.
!
Helvetes jävlar!
Vad handlar det om?!
Hur kan vi i detta land överhuvudtaget någonsin i något sammanhang ta orden solidaritet och social välfärd på allvar när vi inte låter barn få skydd hos oss?
Sjuka barn.
Söndertrasade inuti av vuxna människor.
Som om det var deras fel.

Det gör mig spyfärdig.

Den som sitter på detta beslut, och som ger avslag efter avslag till asylsökande barn: Skäms på dig din jävel!!

och

Ibland gör det inte ont, men det isar. Det blir svårt att sitta still och det blir svårt att röra sig. Jag vill vara här och där, men ändå inte.
Jag vill sparka in varenda jävla dörr och jag vill gå på glas.
Och.

Under huden sitter inget riktigt på plats.

och kanske skulle jag gråta i din famn.
Floder.
Kanske skulle jag gå.
Kanske skulle du gå.
Och

Kanske aldrig komma tillbaka.

då stannar tiden

När Leia tar micken går jag av.
Sönder nästan.
Hennes röst går rakt in under min hud, express till hjärtat.
Som stannar.
Som står still hur länge som helst och jag kan inte sluta lyssna och jag kan inte sluta gråta.

Med dig
Vill jag visa mig
För dig
Vill jag visa mig

Sjunger hon och hur fan kan man inte älska det.

miralles

Pablo Miralles liv i Barcelona är en fantastisk saga. Det bästa som kan hända en croissant är en bra jävla bok. Jag vill verkligen rekomendera den.
Läs den!
Njut av konspirationen och de hemlighetsfulla mötena.
Tro på intuitionen.

vad är skillnaden på samtal och diskussion?

En dag av intryck. En vansinnig ström av intryck.
Vissa dagar är jag så receptiv för det som kommer i min väg. Ett läskpapper. Allt går in.
Inte allt fastnar, inte på långa vägar, men det går igenom mig och ger resonans.
Bultar.
Samlas som avlagringar av bilder och tankar och idéer.

Dessa software structures fullständigt blåste mig av stolen i sina enkla vågor och rörelser och scheman. Slump eller förutbestämda spelar ingen roll.

Och sedan detta rum. En brutal samtidigt försiktig gest i befintlig arkitektur. Inte nudda. Viska så att det ekar.

Och sen ett möte med Eva-Lena Dahl, professor i idéhistoria, och en läsning av Hanna Kralls txt ’Hon från Hamburg’ ur boken ’Att dansa på främmande bröllop’ med följande samtal om tolkningsvägar och möjligheter. Om vikten av att vilja förstå, att kunna förstå. Att ge tid till viljan att förstå.

Spridda resonemang i slutet av dagen:

Vår största möjlighet till förståelse av livet får vi genom det vardagliga livet och dess språk. Detta språks meningsöverskott gör det möjligt för oss att tolka och lägga in vår egen berättelse i det berättade, göra den till vår och i detta greppbar.
Vi använder oss av metaforer och analogin och orden ungefär som blir viktiga bärare av meningsöverskottet (liknande Norretranders begrepp exformation?). i det vardagliga språket finns en öppen precision som gör att berättelsen går att känna igen. Detta skiljer vardagsspråket från det vetenskapliga (och akademiska?) i att det senare aldrig kan acceptera flera betydelser i sin beskrivning av världen.
I vardagen berättar vi, inte beskriver.

Hur överförs detta till konsten?
Berätta historier. Tala med och till hjärtat. Våga det.
I konsten finns drömmar om andra världar, på samma sätt som gåvor från andra länder fortfarande kan ge oss längtan.
Konstens inneboende möjlighet till empatisk träning.
I konstens tillspetsade situationer finns vår vardag i destillat. I dessa berättelser kan vi öva våra liv.
Konsten ger en potential att fördjupa en berättelse. Detta kräver tid.
Tid och vilja att förstå.
Tid att känna.
Tid att uttrycka känslor.
Och att lyssna till dem.
Att utnyttja språket (det txt och bildburna) som medium för känslorna och längtan och viljan.

Och tårarna.


Vems är du? Vem är du?
I tillhörighet finns identiteten.

Ondskan är inte radikal, den är banal. Ondskan är resultatet av att människor inte reflekterar över sina handlingar och dess konsekvenser.

Ingen människa kan se in i mörkret av sitt eget hjärta. (Hanna Arendt)

Moral kan aldrig handla enbart om att varje människas plikt emot sig själv avgör om en handling är god eller ej.
Det går inte att överskåda alla de konsekvenser en handling får.

Människan är förmögen att ge löften och i detta se in i den framtid hon önskar. I detta kan hon ge sig själv ramar att verka i för att nå den framtid hon önskat.
Framtiden bestämmer nuet.
Men eftersom ingen fullt kan överskåda de konsekvenser ens handlingar får blir förlåtelsen viktig.
Måste man förlåta?
Nej.
Det måste vara möjligt att säga: Jag förlåter dig aldrig, men jag tänker handla annorlunda. Jag tänker bryta cirkeln.
Det enda vi kan göra då är att lära av vårt förflutna och lova en annan framtid. För detta behöver vi varken förlåta eller straffa – bara acceptera en handling.
Vi ger oss själva ett sidospår. Inte en räddhågsen eller undertryckt utväg, utan en väg av förändring och annan handling.

Det enda jag kan göra åt historien är att inte upprepa den.


Man ser inte med sina ögon, utan med summan av sina erfarenheter (Aristoteles)

I viljan till en fördjupad tolkning av konstverket (oavsett genre) krävs det att vi kommer över vårt motstånd att komplicera vår förståelse.
Att vi tillåter oss att reflektera utifrån våra egna referensramar. Att vi använder våra subjektiva referenser som verktyg för förståelse.

Konstverket är autonomt.
Skaparen är den förste läsaren av verket.
Verket blir till i mitt referensunivers.
Verket måste få kräva sin uppmärksamhet.
Att ge samtalet dignitet och tid.

Tid för vilja att förstå.

det regnar inne

Mattorna på golvet är vattenpölar. Hon står med stövlar o galonisar på. Mattis skriker stolt om sin rövardotter. En Ronja. För det var bestämt. Inne i lägenheten regnar det och det är bäst att fälla paraplyet.
Jag fick Lasse Fabels bok och skiva på mitt bord igår. I present.
Ord forsar ur den mannens mun utan stopp. Akademin står vid sidan. Så förbannat bra. Jag ryser och vill vara han.

-Jag skall gå och köpa glass med bankkortet, vilken vill du ha?
-Pistage.
-Dom har inte mustash. Bara banilj.
-Vanilj.
-Dom har inte det heller. Bara choklad.
-Då tar jag choklad, och pistage.
-ok, hej då!

Vi sitter i hennes rum. Hon sitter i fönstret och tittar ner på gården, hon hjälper nallen att balansera upp dit också. Vi väntar på hunden Emma som kommer på besök snart.

Nu ringde hennes kusin, som är tre o ett halvt. De pratar o pratar.
-Snart kommer hunden Emma hem till mig. Den heter hunden Emma. Min hund.
-mmm, va trevligt.
-hej då!

titta! en duva

I slutet av veckan är det fett med skönt att baxa upp sig i soffan med macka och film. Heat på TV känns som en värdig avslutning.
Har börjat med förberedelser inför utbildningsdag i Lofoten om två veckor. Estetiska läroprocesser och diskussion om kreativitet. Föreläsningar och workshop.
Frågorna hopar sig direkt.
Men nu är det helg.

jag målar akvarell ibland, fast sällan.

Shit...pratade med en god vän härom dagen om manér. Om att man snabbt utvecklar ett sätt att göra saker. SkriVA eller prata eller teckna.

och

jag ser när jag tittar på det jag skriver att allt låter samma.
samma ton.
samma typ av bilder.

jag gör inte annat än tjatar på mina studenter att de skall bryta sina manér. ifrågasätta.
inte göra samma samma samma.
o så gör jag det själv.
kanske behöver man inte ifrågasätta hur man gör saker. istället bara göra. låta det som kommer ur en komma ut.
det är ju jävligt skumt detta. nu när jag läser detta så låter det ialla fall som samma.
dömd att alltid låta samma.

frukostbordet.
-jag kan inte höra när ni pratar så högt.
-har du ont i öronen?
-jag får ont i öronen när ni pratar så att dom ramlar av och jag kan inte andas och har inget hår.

hon ler och fortsätter äta gröt. oberörd.
jag ser på henne. förbluffad. hennes värld är obegriplig. jag undrar hur hon väljer sina ord.

spöken

När jag drömmer mardrömmar ser dom ibland ut så här. Jag vet inte varför, men jag vet att jag knappt vågar öppna ögonen när jag väl har vaknat.
En gång drömde jag en mardröm och vaknade och svettades och då fortsatte den, en dröm i en dröm. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Som tur är händer det väldigt sällan.
Mardrömmar alltså.

va fan skall behövas!?

Topmodelaspiranterna tittar surt på varann. Idoljuryn valde sina blivande artister, dom andra grät. Flyktingarna i Sverige får inte amnesti. Danmark förlorade i Biggest Looser.

ibland

Ibland när man sitter på möte så vandrar tankarna.

havet

Jag står på kanten vid havet och vågar inte hoppa i.

katt kors hare

en vän fyller år

Vi skall på Födelsedagskalas. Jag har tryckt en t-shirt och knåpat guldpaket. Jag älskar presenter! Det är det bästa att fixa o dona med bra paket.

en död hare

Anteckningar från en enastående föreläsning om konstnären Joseph Beuys. Föreläsaren Göran Vogel-Rödin är magisk i sitt sätt att levandegöra orden och idéerna.

Märk Världen. Förträngning, medveten om minnen.
Tid. Tid att lyssna. Tid att ställa krav.

Meningen med livet?
Vems sanning är sann?

Det skrivna ordet eller bilden som berättare?
Vi fick choklad.

Hur man förklarar konst för en död hare.
Öppna föreläsningar i akademien, alla får vara med, alla får prata.
Den första formen en människa skapat är tanken.

Att inte få tillgång, att inte vara utvald.
Varje människa är en konstnär, varje människa deltar i samhället som är en social skulptur.

Förutsättningen är det som avgör framgången.
Kunskap är förståelse.
Allt levande är heligt. Konst är kapital. Mänsklighetens största kapital är vår skapandeförmåga. Konst handlar inte om status.

Varje människa har en brinnande låga, skydda den.

Det viktigaste vi kan göra som lärare är att skydda lågan, aldrig släcka den. Inte skola sönder den, aldrig skola sönder.
Kreativ process är utåtriktad. Gestaltningsprocess är skapandeprocess för undersökande. Den är introvert. Den har en vilja till förståelse. Gestaltning handlar om att försöka förstå.

Konsten som katalysator för samtal.

Vilka symboler är laddade för mig?
Vi måste söka våra egna symboler.
Bruce Mau skriver i sitt ’Incomplete Manifesto’ om att skapa sina egna verktyg och ord:
22. Make your own tools.
28. Make new words, expand the lexicon.
Till detta kunde adderas ‘find your own symbols’. Tillåt egna symboluniversum. Skapa dem, stimulera dem, vårda dem. Bygg dem, berätta om/med/genom dem.

Skapande och kreativitet handlar inte om det självupphöjande geniet, det handlar om en vilja till samtal.