dalarna och kungstorget

Läser Göran Greiders Fucking Sverige och får känslan av ett dolt försvarstal. Han talar om storstadsfördomar emot landsbygden och om hur svåra de är att tvätta bort och sedan intervjuar han folk i Nås, en liten ort dit han flyttat från det hektiska Sthlm. I intervjuerna bedyrar alla sin kärlek för orten och landet och naturen och människorna. Nu har jag inte läst hela, men en känsla jag har svårt att bli av med är att Göran egentligen inte riktigt tycker att livet på landet är helt lajbans, kanske han till o med tycker att det är lite svårt att förklara för polarna varför han flyttat. I det ljuset blir boken inte ett upphöjande av Landsbygden, utan ett privat försvarstal av en flytt man kanske inte är helt nöjd med.
Eller så är detta mitt ljus över en text som faktiskt verkligen menar att det är bra att flytta. För mig är det en befängd idé att självmant vilja bo långt ifrån andra människor och vara tvungen att köra bil vart man än skall, och att hitta en bok på bibliotek eller se en film eller en utställning blir ett projekt som kräver planering.
Att bo där det bara är mörkt och tyst och ensamt efter klockan 7 gör mig skräckslagen.
Jag hejar på asfalt och caféer och liv och andra.

Åt falaffel på Kungstorget idag, utanför Saluhallen. Ett stort torg som varit dött och under diskussion länge, där det mest sålts blommor och där lite strödda gubbar med dessertvin suttit. Nu, med några snabbmatsvagnar har platsen förvandlats till ett torg. Ett torg där människor ringlar i köer för mat och sitter överallt där det går o äter.
Fantastiskt att se hur man kan aktivera en plats med så enkla medel. Det behövdes ingen avancerad stenläggning och noga utvalda fontäner. Det räckte med mat. Och nu, när platsen finns i göteborgarnas medvetande kan den få växa, planeras lite, förändras.
I Göteborgs nästan totala avsaknad av torg för mänskliga möten är detta av enastående utveckling.
Dessutom var min rulle (från vagnen bredvid Thai-maten) extraordinärt god. Närmare falaffelperfektion får man leta efter. Och billig, 25 spänn! Jag får lust att äta lunch där varje dag.
Det är bara créperiet på Linnégatan som kan mäta sig i hål-i-väggen-gastronomisk njutning.

Idag skrev jag min första insändare i GP. Ett svar på en txt om barn som målar på gatan. Spännande att se om den kommer in (jag kommer säkert inte kunna sova o sitta o vänta på tidningen vid 5).