Det är inte svårt, utan omöjligt att leva upp till någon annans sinnebild. Att infria idén om något är lika lönlöst som att berätta om en dröm.Så kändes resan till Lofoten.
Ett vidunderligt landskap, med berg rakt ner i havet och kantiga klippväggar och små smala vägar och klart vatten och ännu mer berg. Det är så dramatiskt att jag snart efter att vi gett oss av i hyrbilen domnas av, allt blir samma. Visserligen samma hänförande, men ändå samma.
Jag upplever norrmännen som ett stolt, lite xtra patriotiskt land, och Lofoten som deras pärla. Det är här allt infrias. Det blir inte bättre än så här. Detta är som tryffel, ostron, sex med Catherine Zeta-Jones och Gwen Stefani samtidigt.
Svårt att förhålla sig till.
Vi körde en timme i ösregn o kuling. Frös på en rastplats, baxade ut längs Atlantkusten på en smal remsa land för att se en skulptur, åt mackor i bilen i väntan på uppehåll.
I bilen blir landskapet på TV. Allt man ser känns overkligt.Det är starka minnen från en plats man bara kan känna sig liten på, men jag måste nog ändå acceptera att jag tittar hellre på naturen i ett glossy magasin bland folk på ett cafe än att vara i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar