ett annat språk

Jag skrev en insändare till GP häromdagen, den blev inte publicerad, här är den:

Jag läser Marie-Louise Granaths insändare om barn som målar på en gångväg i en park. Hon ifrågasätter det pedagogiska i att barn får måla på allmän plats och drar parallellen till klotter som hon upplever som ett stort problem på sin arbetsplats och i samhället.
Jag tycker att det är beklagligt att vi vuxna, och lärare i sär, intar en så snäv hållning till barn och ungas kreativitet och behov av att uttrycka sig. Var finns barnens plats i det offentliga rummet?
Hon avslutar sin text med ”Vilka signaler sänder detta till den uppväxande generationen?”
Jag vill hävda att om vi vill uppfostra den uppväxande generationen till uttrycksfulla individer som känner att de har en självklar position i samhället och som är vana vid att ta plats i det offentliga rummet så måste vi tillåta dem att utveckla ett språk för det.
Inte vårt språk, utan deras eget.
Varje generation behöver ett eget språk för kommunikation, både inom gruppen och utåt.
Naturligt så är det vi vuxna som sätter spelreglerna för samhället och det offentliga rummet. Det är vi som bestämmer vad man skall lära sig i skolan, hur man skall tala och skriva, vilka bilder som är konst och vilka som är skadegörelse. Det är vi som tillåter marknaden att klottra fritt i alla rum, både offentliga, privata, tryckta och sända. Det är vi som väljer skattefinansierad nolltolerans för att hävda suveräniteten i vårt sätt att uttrycka sig.
Det är givetvis beklagligt att Marie-Louise och hennes kollegor fick färg på kläderna, det hade vem som helst blivit förbannad över, men jag undrar ändå varför de inte gick en annan väg? Varför gick de inte runt?
Jag tror att det handlar om samma problematik; i vår vuxna normbildning ingår inte att gå ur vägen för barn. Stadsrummet är av vuxna för vuxna och för barnen finns speciella, pedagogiskt utformade platser.
När barn och unga kliver in på vår arena, med de medel de har, och vill vara med så bryter de emot reglerna.
Det är ju som att säga att vuxna inte skulle få föra intellektuella samtal i gungorna på en lekpark.
Jag tycker att vi skall uppmuntra barns vilja till en plats i det gemensamma rummet.
Det sista vi vill, som jag ser det, är att kuva och beröva de kommande generationernas möjlighet och vilja att ta del av och påverka det samhälle vi lever i.

Mattias Gunnarsson
Bildlärarutbildare, Göteborg.