m e t r o p o l i s

resfeber resfeber shit shit har jag allt tandborste regnjacka (för det skall visst komma lite regn) brallor skor ...shit shit pass

imorgon åker jag till New York.

jag har inte varit tillbaka på fem långa år.
på platsen där jag föddes.
platsen som skulle bli mitt liv mitt centrum platsen som är mer hemma än något hemma hemma.

ialla fall kändes det så då.
nu är det en plats och det skall bli fantastiskt att möta den igen.

vi ses om en vecka

tiden emellan

Jag vet att jag har skrivit om det förut. Jag vet att jag har tänkt det tusen tusen gånger i rad. Att ligga steget efter. Att leka följa John med livet o göra som dom andra utan att ritkigt på riktigt fatta.
Jag springer.
Hoppar.
Snubbla…aldrig ramla aldrig gråta över blod på knäna upp igen upp upp. Grus i handflatorna på våren inga tårar inte stanna aldrig stanna upp igen upp upp.

Inte ta genvägar genväg är senväg stå upp göra rätt korrekt politiskt o moraliskt försvarbart ställa upp fram o ta bort se till o aldrig vika aldrig aldrig.
Aldrig godis på en tisdag

Inte kunna sova en hel natt ligga vrida i svettigaste lakan o korv o grushelvete på smalbenen.
Drömma om imorgon idag sen borde borde
Ligga o fabulera listor och tankar som är så sanna fyra på morgonen men som visar sig vara obotligt korkade o tunna när dagen faktiskt gryr.
Läsa jättegamla kineser o japaner o greker som är så visa så visa o allt är grönt té o bambu o en massa förbannade metaforer som ingen jävel har tid att verkligen tolka utan istället sätter på kylskåpet med nån korkad magnet från Extra film.

Handlar det om tid.
Egentligen?
Eller om vilja.
Vilja att välja bort?
Allt som är kul vill man vara med på tänk om tåget aldrig stannar här igen, tänk om man blir en småstad som X2000 bara brakar rakt igenom där alla dom andra sitter i första klass o skrattar. O skålar.
På väg till Milano.
Dom jävlarna.
O själv står man vid rälsen snorig o vinkar i mörkret o ingen ser en för ingen tittar ut för de ser varandra o de skålar o händer som fan.

Då vågar jag inte säga ja o inte säga nej o säger ja men ropar nej inuti för att jag vet att nu går det åt helvete men jag ler o skiner o tänker att kanske gör det inget o kanske är det fler timmar på dygnet än man tror.
Eller hur.

Skall man behöva vara kines på 1400-talet för att fatta att livet är det som händer när man inte planerat.

Brev till Bodil Malmsten

Hon skriver brev till mig, Bodil Malmsten. Hon skriver till mig o jag vill svara. Jag vill skriva tillbaka, till Bodil, i Finistère vid Atlanten. Hon skriver att människan är inte verket. Den skapande människan är inte sin skapelse. Om processen där verket måste få eget liv o inte stå i ansvarsrelation till den som arbetar med det. Jaget måste få vara ett eget jag. Jag tror henne o håller med om att det är viktigt samtidigt som jag inte riktigt vill tro på det när jag läser henne. Bodil. För jag tycker att det är hon som pratar, som skriver brev till mig o jag vill svara. Till henne. Jag vill sitta där i huset vid havet o prata om livet o de stora tankarna o idéerna. O dricka te. Oftast när man läser en bok så får man en berättelse, en historia. Den landar färdig efter sin resa o man vet när den är klar. Då har man den, man har varit med o njutit, blivit serverad. O så ibland är läsningen en dialog.
Kanske är det de korta styckena som gör det. Betraktelser av tillvaron o livet med luft emellan så att jag också får komma till tals, jag får andas o tänka o svara. Eller är det Bodils sätt att bjuda med mig i samtalet, hennes sätt att lyssna på mig.
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är ett samtal med Bodil Malmsten med te på hennes terrass vid Atlanten o hur fan kan man inte älska det.
Människan kan bara söka det hon vet, säger Bodil, o pratar om vikten av biblioteken. Om det ovärderliga i att hitta det man inte letat efter o vidgas breddas öppnas ifrågasättas. Inte kunna värja sig. Detta letade jag inte efter igår när jag skulle lämna tillbaka en skiva:

Digital Art
Writings 1973-1994, Bill Viola
Pedagogisk skissbok om den moderna konsten, Paul Klee
Grå resa, Lars Lerin
Folklig disajn, Eva Londos
Christial Boltanski
Plus lite serier en kokbok om bönor och Muren, om vansinnesprojektet i Israel.

Att gå o plocka på bibliotek är att slösurfa i verkliga verkligheten. Det är inte att ha tråkigt, men att ha tid. Det är att göra inget, till skillnad från att göra inget.
Detta är ju knappast något revolutionärt, varenda bok med självaktning om jaget självet livet har ju minst ett avsnitt om tid ställtid långtråkigt eftertankar.
När man jobbar med bildarbete talar man om att arbeta med o förvalta slumpen. Att tillåta sakernas egna utveckling. Det känns möjligt att överföra på tillvaron i stort. I alla fall intentionen. Våga lita på o förvalta slumpen.
Kanske skulle allt bli lite lättare då.

lägger vi palmblad framför talangen?

Här är första utkast för min kursrapport som jag skall skriva under våren, Högskolepedagogik 10p.

""Kunskapssyn i konstnärlig utbildning.
Upprätthåller vi en genikult?

Mitt arbete tar avstamp i att jag undervisar inom ämnet bild, eller snarare kreativ – estetisk process. Ett ämne som är svårt att ringa in och som inte alls har tydliga ramar för rätt och fel. Undervisningen riskerar därför att bli godtycklig och diffus, om än så bra.

Jag utgår i mina idéer från tvärkulturella studier som Säljö refererar till tidigt i sin bok Lärande i Praktiken (s.23). Där beskriver han två olika förhållningssätt till inlärning i USA respektive Japan, där det amerikanska verkar stå mer för idén om talangen och fallenhet för inlärning och det Japanska mer för att alla kan och att inlärning är mer av ett lagarbete (studenten, eleven, läraren, föräldrar).

Jag vill arbeta utifrån ett antagande att den konstnärliga undervisningen i vår kultur (tex. Konstnärliga fakulteten vid GU) bygger mycket på den ’Amerikanska modellen’, vilket jag anser är ett problem.
Jag vill undersöka om så är fallet, diskutera varför och försöka presentera en alternativ väg.

Jag kommer att dela in (Konstnärlig) Undervisning i två huvudrubriker:
Handledning – dialog mellan student (-er) och lärare.
Föreläsning – envägskommunikation lärare – student (-er)
Jag ämnar att belysa bägge inom arbetet.""

Så är det med det, nu får vi se hur det går.
Har ni några bra idéer eller inlägg eller tips på litteratur bilder eller vad det nu kan vara så ös på, allt är av intresse.

då som nu

Och jag hette Emil o när jag kom hem var lägenheten så tom så tom så tom
Jag har letat sen dess.
Var tog du vägen?

Såpbubbeltårar i rum efter rum efter rum
Ord som inte var svar utan eko

En orange traktor o svårt att förstå.
Då och nu

En oformulerad längtan en önskan såpbubbeltårar av ilska av svårt att förstå
Kanske alltid svårt att förstå alltid svårt att förklara svårt
att försvara

kanske måste man inte försvara men förklara förvara förlåta

såpbubbeltårar kan inte döljas men maskeras till något annat som magi o betyda så många olika saker hårdaste vägg
över tid blir alla bilder 70-talsbleka bara kvar svårt att förstå

nu också

jag skulle kanske vilja säga till honom lilla killen att det kommer en tid sen såpbubbeltårar blir riktiga tårar o det är ok för om det gör ont får dom komma och det är svårt att förstå men det kanske går om man försöker o inte förvarar försvarar försvinner

kanske skulle han lita på mig då det kan man aldrig veta
men jag skulle vilja säga o hålla hårt hårt o inte släppa taget för att inte falla
igen
o tillsammans skulle vi såpbubbeltårar o riktiga tårar o försöka

förstå

innanför

Min gräns är suddigaste linje öppen transparent
Jag vet nog ungefär vart den är
Men hur skall någon annan veta det?

Den pulserar också, ibland är den så nära nära innanför huden då gör ingenting ont ingenting kan skada för gränsen för smärta tårar ligger inunder
Dit når ingen.
Ibland ligger den en bra bit utanför o allt gör ont men jag kan aldrig riktigt säga veta var den är så smärtan o obehaget kommer smygande
Alltid
I magen kan det börja o det vill inte ge sig o då får jag tänka tillbaka på vad som hänt sagts det senaste dygnet o om jag kommer på vad det var som brände mig vågar jag nästan aldrig ta upp det
Oftast är det ju litet litet

Kanske ett ord
Eller en nyans
Detaljer

Jag kan önska att jag var Blade o fick dra en tydlig gräns i betongen med svärdet. Hit men inte längre då hackar jag dig pang.

En del människor är gräns-analfabeter. De kan inte sätta eller tyda gränser. Det är skillnad på att inte respektera andras gränser och att inte se dem. Att inte veta vad en gräns är och hur man skall förhålla sig till den är inte lätt att lära sig. Att vara tvungen att lära in den generella kod för innanför o utanför, mitt o ditt, som gör att man inte måste lära om för varje ny situation, varje nytt föremål, varje ny företeelse.
Att skita i andras gränser är ju bara ren arrogans.
Pang hack hack
Att kommunicera sina gränser är inte heller det lättaste. Ibland för att man inte vet riktigt var de går, o ibland…som det oftare är för mig…för att man inte vågar.

Men måste man alltid förklara sig?
Vad händer om man bara säger nej?
-Varför då?
-Nej bara (skit du i det).

Det känns oöverskådligt stort. Att bara säga nej.
Vill du komma på middag? Nej
Kan du låna mig pengar? Nej
Kan du passa mitt barn, hämta mig på flygplatsen, ge mig en kram, rasta min hund, bjuda på en cig, bränna den där skivan, låna ut den boken? Nej

Inte nej för att…utan nej.
Inte nej argt eller surt eller med hög röst…utan nej.

Är jag då skyldig en förklaring?
Jag tycker inte det, o jag tycker att den som ber om en förklaring inte ser gränsen. Inte inser att den i kravet på förklaring går över gränsen, får jag ta en kaka ja får jag ta två?
Ett nej är ett nej.
Det finns en anledning.

Jag övar mig på att rita gränser. Drar med osäker hand upp tunna tunna linjer. Jag tittar på dem o väger dem o värderar dem.
Det är inte lätt att fylla i linjerna, göra dem mörkare.

Men jag skall fan våga.

ut o in

Man bör. Helvete vad man bör.
Man bör så mycket hela tiden o man kämpar o böjer sig in o ut o ner o fan.

Idag hörde jag ett nytt bra ord: Vrängabilitet – en persons eller ett föremåls möjlighet att vrängas ut och in.
Shit va bra!

Virtual Ernst, yeah!

Helt plötsligt stod han bara där. Ernst. Min Ernst. Allas Ernst.
Han stod i mitt rum, ett digitalt rum, min verkliga Ernst, i mitt virtuella rum.
Från konstprojektet The beautyful, the ugly, the good and the evil som Magali Ljungar-Chapelon gjorde o jag deltog i konstruktionen av.
Det var ju länge sen.
O nu, i TV, stod Ernst där o reste i den skapade fantasin.
Fy fan va koolt.

macchiato är ryggen fri

Kanske är det Per Hagmans fel. Det är det säkert. Hela jag ryser över litenheten och rättheten. Det koolnevrotiska politiskt åsiktskorrekta leendet. Bojkotta här o välj rätt där. Medelklassdivalater. Ty jag värnar om vår viktiga planet, så jag köper dessa KRAV-odlade sparris från Peru. Ty jag har insikt om de transnationella företagens förtryck i de Sydamerikanska djunglerna så jag väljer bort den där läsken (du har i handen).
Jag sörplar min varma mellanmjölk här på det Italienska cafét.
Jag är kontinental o fattar grejen.
Jag beställer kaffe med säsongens rätta benämning.
I rätt storlek.

Jag har så mycket ilska i mig. Över rädslan.
Rädslan över att inte duga räcka till vara kooly.
Kool är fool.
Det är lätt att vända det inåt. Det är jag.
Mig det är fel på.
Mig.
Jag är bara otacksam o just nu är jag mer medelsvenne än någonsin o får lite allmän 33-års-panik o då är det lättare att spy ur sig på andra än att se sin egen skuld.
De andra som väljer rätt.
Som vet.
Som ser till att ha ryggen fri alltid.
Bara man gör rätt för sig.

Det är kanske Per Hagmans fel att jag helt plötsligt känner bojan runt min fot. Jag vill också knarka i Dubai. Jag vill också åka tåg första klass till Milano. Jag har fan inte ens varit i Milano. Eller Kairo eller några av alla de platser han pratar om.
Jag vill också ha första klass dekadens o ansvarsfrihet.
Jag vill också vara rädd för att stanna.

Jag vill inte ha konkurrens jag vill ha hjälp.
Lagsport.
Tillsammans.
Trött som fan på bevisa kolla kolla jag har gjort det o detta.
Kolla kolla.
Du får inte härma mig.
Jag har patent.

När blir något viktigare än vänskap?
När blir något viktigare än kärlek?

vara med

Hund och asfalt luktar olika i regn.
Latte är norra Europas febriga dröm att vara en del av kontinenten.
En del av något större.

superstructure

inifrån river kanske maktlöshet
jag har munnen full av jordnötter och bensin och jag skrattar
hahaha
jag dansar i golfskor över hud och parkett
tralalala
det finns ursinne i mig och ängslan och jag vill stå upp stå emot vara säker men istället kräker jag.
Istället blir jag liten liten och rädd som fan för dom höga rösterna o ensam

Men det är ok att vara rädd
Det är ok för inget farligt skall hända o om det händer nå´t så gör det inget
Det gör inget nu
För allt har redan hänt o det kan inte hända igen
Det är bara första gången en gång även om man önskade att det inte var så.

Önskade o blundar man riktigt hårt o glömmer o glömmer så kanske första gången kommer igen o igen.

Över mina läppar svider tystnaden
Får inte kan inte vill inte går inte
Inuti bakom ögonen är man blind
Där är allt det vackra o hemska bara elektriska impulser som kanske inte finns

Jag har rullat i glas
Kommer du nära blöder vi båda

Det finns längtan i mig o ängslan o jag skrattar utanpå
Hahaha med munnen full
Munnen full o över läpparna svider tystnaden

samtal

Tripp tripp tripp
Konversationen dansar lätt över stock o sten.
Som att röra sig på skare. Varsamt varsamt så att man inte trampar igenom.
Så man inte fastnar o skär sig.
Inte djup.
Nej kom med mig!
Jag har gjort det här o det här o då hände detta o detta.
Alltsammans blir en lång portvinsresa utan början utan slut utan djup.
Ingen skall riskera att drunkna.
Minsta gemensamma leendenämnare. Alla får vara med.
Inte politik eller pengar, drinken i vänster hand.
Skål!
Allesammans, alla är med.
Inget kvinnfolk i salongen.
Kanske önskar vi alla innerst inne att få testa om isen bär.
Få låta orden om längtan o drömmar rinna ur oss o kanske
kanske

vem fan vill ha demokrati?!

Vem bestämmer över språket i det offentliga rummet?
I GP häromdagen var en artikel som behandlade dels Gbg-kommuns inbjudan till allmänheten att delta i den stora omvandlingen av Södra Älvstranden (området mellan Operan och Järntorget), och dels diskussionen om GP som en del av det offentliga rummet, trots att det är en privatägd tidning.

Jag skulle vilja addera till detta att det hela hänger på språket i det offentliga rummet. den som har tillgång till språket har också möjlighet att uttrycka sig och bli hörd. Eller sedd.
Det är givetvis ingen nyhet. Alla vet ju vid det här laget att språket är bärare av makt o möjlighet. Inte minst vet alla de som kommer till landet med andra språk o trippla examen men jobbar i kassan på Vivo.

Inom bildämnet talar vi om att bilden är ett språk, en kommunikationsmöjlighet. Vi säger ibland att ’barn föds med 100 språk, men berövas 99’…lite floskeljulafton kanske, men poängen skulle kunna vara att om man vill, jag säger om för jag tror inte att det är självklart, att demokratin upprätthålls o utvecklas o växer o att medborgarna känner att de har en plats och en röst så skulle det eventuellt vara idé att ta vara på fler av de kommande generationernas språk istället för att kräva att de lär sig våra gamla. Den klart expanderande bildkultur vi har ger väl rimligtvis avtryck i sättet att uttrycka sig och valet av media för dito, hos alla. Men vi som är äldre, som är en del av makten o det etablerade, väljer förmodligen oftare de invanda vägarna. De som vi vet leder till önskade resultat.
Vad jag vill åt är alltså att det inte handlar om huruvida yngre generationer är mer eller mindre intresserade o engagerade i politiska spörsmål än tidigare (läs: det goda gamla fett med uttjatade 60-talet med sina förbannade luftbarikader som et nu i efterhand verkar som att alla stod på), utan om att vi som har möjlighet att öppna bakdörrar o dela ut nycklar till det offentliga samtalet måste göra det.
Jag tror att lärare har en mycket viktig roll i detta arbete. Därför att de står på bägge sidor. De möter unga varje dag, mer tid än barnens föräldrar, de ser tendenser o tankar o idéer o frustrationer. Men de är också vuxna, med de vuxnas erfarenheter o möjlighet att kanske se från ett vidare perspektiv. Det har också föräldrarnas språk. Oftast. De blir en babelfisk mellan de tonåriga bild-o-ordvärldarna och de vuxnas mer slipade o språkpolisiära retorik.

(här ballade min jävla skitdator ur, så jag tappade en halvtimmes txt…orkar inte utveckla detta en gång till…tar det annan dag)

Här kommer stolpar:
Lärarna är viktiga.
Makten finns överallt, o makten kanske inte är så sugen på att dela med sig av sig själv.


A va fan…
Lärarna finns inte i skolan bara för att lära ungarna att tala riktigt o fint, de finns där också för att översätta för föräldrarna o alla andra vuxna vad det är barnen säger. De finns för att lära oss andra om de språk som de uppväxande generationerna kommunicerar med.
Demokratin vilar på dessa ungas vilja att delta i det offentliga sammanhanget.

Förresten, så funderade jag lite mer på det med Tullar i stan o tycker att det är fan så rätt! Det är lätt att krafsa fram lite snyfthistorier om nå´n ensam mamma eller pappa eller nå´n annan som nu måste gå upp innan de gått o lagt sig för att hinna till dagis o sedan sina två jobb för att försörja familjen. Det är klart att det är alldeles för jävligt om någon har det så, men det låter ju ofta ganska ruttet redan innan tullarna, så här handlar det väl snarare om ett samhälle som inte klarar av att ta hand´om sina medborgare så att de lever på så snäva marginaler.
Men utöver detta: jag tror fan inte att ovanstående kategori är överrepresenterad. Jag tror att de flesta som drabbas är män som kör själva i sin bil till sitt jobb, säkert lite kvinnor oxå.
Som måste ha sin prestigekarriär o sin prestigefamilj o sitt prestigeboende.
De som måste ha allt hela tiden som aldrig kan tänka sig att det kanske inte går. De som inte vet vad nej egentligen betyder, utan tror att det är en inlindad form av ja.
och ni, ni kan fan gott ha det!
Det är nog inte så dumt om ni tvingas fundera över vad som är viktigt.
Kanske skulle man byta jobb eller gå ner i tid?
Fast det kanske är lite pinsamt att berätta på golfklubben...

allen carr

För två minuter sen rökte jag min sista cig.
Äntligen rökfri!

tulla bort en vana?

Lite svårt att koncentrera mig så här i början av det nya året. Jobbet sätter igång o motorn är inte riktigt varm ännu.
Funderar lite över detta med trängselavgift.
Kommer folk att köra mindre?
Kanske.
Kommer lokaltrafiken bli bättre?
Nja.
Vad kommer att hända? De som redan har försprång får större?
Tja, lite.

Men en sak som jag tror att det kommer medföra, nej förresten...hade önskat...är att detta skulle kunna få folk att fundera lite över varför man inför avgiften, o att vi ser längre än att det inte skall vara så trångt för oss i stan, utan att vi tittar på våra vanor o hur de påverkar planeten.
Vi tar allting så jävla väst-marknads-för-givet.
Vi skall globalisera skiten ur oss o tänker inte på att flyg är rent miljösvineri.
Vi förväntar oss att alla matvaror skall finnas i butiken året om (det är bara de kulturinlärda xtrasakerna som vi klarar oss utan stora delar av året som pepparkakor, julmust o glögg).
Men allt annat, oavsett klimat, var det odlas o under vilka förhållanden o hur långt det skall flygas.
Kanske skulle vi kunna lära oss något av bondesamhället, att leva av det som säsongen bjuder. Detta kanske inte heller behöver gälla enbart mat, även om vi nog skulle komma en bra bit bara på det, men även annat.
Lev efter säsong.
O för att återkomma till trängseln i Sthlm, byt ut säsong emot möjlighet.
O lägg till möjlighet även andras och vår jords möjlighet.
Jag ttycker att det är idioti och strutsifierat att bara säga att marknaden kommer attreglera det där, när det blir ont om olja så kommer alternativa bränslen tvingas fram eller det kommer att bli så dyrt då så människor kommer att avstå...(från vad det nu kan vara).
Eller hur!
Tvärtom. Människor adapterar. Accepterar. o fortsätter, därför är det en sak vi fan inte tänker göra så är det bryta vanor.
Att ens reflektera över att kanske kan jag inte jobba kvar där nu när det är så dyrt med biltull, eller att man skulle vara tvungen att leva annorlunda än man är van ( o hade planerat)... i helvete.
Shit, jag tror att naturen har en hel del spännande åsikter om detta som vi säkert blir varse i sinom tid.
jaja.