Kanske är det Per Hagmans fel. Det är det säkert. Hela jag ryser över litenheten och rättheten. Det koolnevrotiska politiskt åsiktskorrekta leendet. Bojkotta här o välj rätt där. Medelklassdivalater. Ty jag värnar om vår viktiga planet, så jag köper dessa KRAV-odlade sparris från Peru. Ty jag har insikt om de transnationella företagens förtryck i de Sydamerikanska djunglerna så jag väljer bort den där läsken (du har i handen).
Jag sörplar min varma mellanmjölk här på det Italienska cafét.
Jag är kontinental o fattar grejen.
Jag beställer kaffe med säsongens rätta benämning.
I rätt storlek.
Jag har så mycket ilska i mig. Över rädslan.
Rädslan över att inte duga räcka till vara kooly.
Kool är fool.
Det är lätt att vända det inåt. Det är jag.
Mig det är fel på.
Mig.
Jag är bara otacksam o just nu är jag mer medelsvenne än någonsin o får lite allmän 33-års-panik o då är det lättare att spy ur sig på andra än att se sin egen skuld.
De andra som väljer rätt.
Som vet.
Som ser till att ha ryggen fri alltid.
Bara man gör rätt för sig.
Det är kanske Per Hagmans fel att jag helt plötsligt känner bojan runt min fot. Jag vill också knarka i Dubai. Jag vill också åka tåg första klass till Milano. Jag har fan inte ens varit i Milano. Eller Kairo eller några av alla de platser han pratar om.
Jag vill också ha första klass dekadens o ansvarsfrihet.
Jag vill också vara rädd för att stanna.
Jag vill inte ha konkurrens jag vill ha hjälp.
Lagsport.
Tillsammans.
Trött som fan på bevisa kolla kolla jag har gjort det o detta.
Kolla kolla.
Du får inte härma mig.
Jag har patent.
När blir något viktigare än vänskap?
När blir något viktigare än kärlek?
2 kommentarer:
Nej, Mattias. Det finns ingenting som är viktigare än kärlek och vänskap. Ingenting alls.
du är snäll. tack det värmer.
Skicka en kommentar