vem fan vill ha demokrati?!

Vem bestämmer över språket i det offentliga rummet?
I GP häromdagen var en artikel som behandlade dels Gbg-kommuns inbjudan till allmänheten att delta i den stora omvandlingen av Södra Älvstranden (området mellan Operan och Järntorget), och dels diskussionen om GP som en del av det offentliga rummet, trots att det är en privatägd tidning.

Jag skulle vilja addera till detta att det hela hänger på språket i det offentliga rummet. den som har tillgång till språket har också möjlighet att uttrycka sig och bli hörd. Eller sedd.
Det är givetvis ingen nyhet. Alla vet ju vid det här laget att språket är bärare av makt o möjlighet. Inte minst vet alla de som kommer till landet med andra språk o trippla examen men jobbar i kassan på Vivo.

Inom bildämnet talar vi om att bilden är ett språk, en kommunikationsmöjlighet. Vi säger ibland att ’barn föds med 100 språk, men berövas 99’…lite floskeljulafton kanske, men poängen skulle kunna vara att om man vill, jag säger om för jag tror inte att det är självklart, att demokratin upprätthålls o utvecklas o växer o att medborgarna känner att de har en plats och en röst så skulle det eventuellt vara idé att ta vara på fler av de kommande generationernas språk istället för att kräva att de lär sig våra gamla. Den klart expanderande bildkultur vi har ger väl rimligtvis avtryck i sättet att uttrycka sig och valet av media för dito, hos alla. Men vi som är äldre, som är en del av makten o det etablerade, väljer förmodligen oftare de invanda vägarna. De som vi vet leder till önskade resultat.
Vad jag vill åt är alltså att det inte handlar om huruvida yngre generationer är mer eller mindre intresserade o engagerade i politiska spörsmål än tidigare (läs: det goda gamla fett med uttjatade 60-talet med sina förbannade luftbarikader som et nu i efterhand verkar som att alla stod på), utan om att vi som har möjlighet att öppna bakdörrar o dela ut nycklar till det offentliga samtalet måste göra det.
Jag tror att lärare har en mycket viktig roll i detta arbete. Därför att de står på bägge sidor. De möter unga varje dag, mer tid än barnens föräldrar, de ser tendenser o tankar o idéer o frustrationer. Men de är också vuxna, med de vuxnas erfarenheter o möjlighet att kanske se från ett vidare perspektiv. Det har också föräldrarnas språk. Oftast. De blir en babelfisk mellan de tonåriga bild-o-ordvärldarna och de vuxnas mer slipade o språkpolisiära retorik.

(här ballade min jävla skitdator ur, så jag tappade en halvtimmes txt…orkar inte utveckla detta en gång till…tar det annan dag)

Här kommer stolpar:
Lärarna är viktiga.
Makten finns överallt, o makten kanske inte är så sugen på att dela med sig av sig själv.


A va fan…
Lärarna finns inte i skolan bara för att lära ungarna att tala riktigt o fint, de finns där också för att översätta för föräldrarna o alla andra vuxna vad det är barnen säger. De finns för att lära oss andra om de språk som de uppväxande generationerna kommunicerar med.
Demokratin vilar på dessa ungas vilja att delta i det offentliga sammanhanget.

Förresten, så funderade jag lite mer på det med Tullar i stan o tycker att det är fan så rätt! Det är lätt att krafsa fram lite snyfthistorier om nå´n ensam mamma eller pappa eller nå´n annan som nu måste gå upp innan de gått o lagt sig för att hinna till dagis o sedan sina två jobb för att försörja familjen. Det är klart att det är alldeles för jävligt om någon har det så, men det låter ju ofta ganska ruttet redan innan tullarna, så här handlar det väl snarare om ett samhälle som inte klarar av att ta hand´om sina medborgare så att de lever på så snäva marginaler.
Men utöver detta: jag tror fan inte att ovanstående kategori är överrepresenterad. Jag tror att de flesta som drabbas är män som kör själva i sin bil till sitt jobb, säkert lite kvinnor oxå.
Som måste ha sin prestigekarriär o sin prestigefamilj o sitt prestigeboende.
De som måste ha allt hela tiden som aldrig kan tänka sig att det kanske inte går. De som inte vet vad nej egentligen betyder, utan tror att det är en inlindad form av ja.
och ni, ni kan fan gott ha det!
Det är nog inte så dumt om ni tvingas fundera över vad som är viktigt.
Kanske skulle man byta jobb eller gå ner i tid?
Fast det kanske är lite pinsamt att berätta på golfklubben...