tiden emellan

Jag vet att jag har skrivit om det förut. Jag vet att jag har tänkt det tusen tusen gånger i rad. Att ligga steget efter. Att leka följa John med livet o göra som dom andra utan att ritkigt på riktigt fatta.
Jag springer.
Hoppar.
Snubbla…aldrig ramla aldrig gråta över blod på knäna upp igen upp upp. Grus i handflatorna på våren inga tårar inte stanna aldrig stanna upp igen upp upp.

Inte ta genvägar genväg är senväg stå upp göra rätt korrekt politiskt o moraliskt försvarbart ställa upp fram o ta bort se till o aldrig vika aldrig aldrig.
Aldrig godis på en tisdag

Inte kunna sova en hel natt ligga vrida i svettigaste lakan o korv o grushelvete på smalbenen.
Drömma om imorgon idag sen borde borde
Ligga o fabulera listor och tankar som är så sanna fyra på morgonen men som visar sig vara obotligt korkade o tunna när dagen faktiskt gryr.
Läsa jättegamla kineser o japaner o greker som är så visa så visa o allt är grönt té o bambu o en massa förbannade metaforer som ingen jävel har tid att verkligen tolka utan istället sätter på kylskåpet med nån korkad magnet från Extra film.

Handlar det om tid.
Egentligen?
Eller om vilja.
Vilja att välja bort?
Allt som är kul vill man vara med på tänk om tåget aldrig stannar här igen, tänk om man blir en småstad som X2000 bara brakar rakt igenom där alla dom andra sitter i första klass o skrattar. O skålar.
På väg till Milano.
Dom jävlarna.
O själv står man vid rälsen snorig o vinkar i mörkret o ingen ser en för ingen tittar ut för de ser varandra o de skålar o händer som fan.

Då vågar jag inte säga ja o inte säga nej o säger ja men ropar nej inuti för att jag vet att nu går det åt helvete men jag ler o skiner o tänker att kanske gör det inget o kanske är det fler timmar på dygnet än man tror.
Eller hur.

Skall man behöva vara kines på 1400-talet för att fatta att livet är det som händer när man inte planerat.