Brev till Bodil Malmsten

Hon skriver brev till mig, Bodil Malmsten. Hon skriver till mig o jag vill svara. Jag vill skriva tillbaka, till Bodil, i Finistère vid Atlanten. Hon skriver att människan är inte verket. Den skapande människan är inte sin skapelse. Om processen där verket måste få eget liv o inte stå i ansvarsrelation till den som arbetar med det. Jaget måste få vara ett eget jag. Jag tror henne o håller med om att det är viktigt samtidigt som jag inte riktigt vill tro på det när jag läser henne. Bodil. För jag tycker att det är hon som pratar, som skriver brev till mig o jag vill svara. Till henne. Jag vill sitta där i huset vid havet o prata om livet o de stora tankarna o idéerna. O dricka te. Oftast när man läser en bok så får man en berättelse, en historia. Den landar färdig efter sin resa o man vet när den är klar. Då har man den, man har varit med o njutit, blivit serverad. O så ibland är läsningen en dialog.
Kanske är det de korta styckena som gör det. Betraktelser av tillvaron o livet med luft emellan så att jag också får komma till tals, jag får andas o tänka o svara. Eller är det Bodils sätt att bjuda med mig i samtalet, hennes sätt att lyssna på mig.
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är ett samtal med Bodil Malmsten med te på hennes terrass vid Atlanten o hur fan kan man inte älska det.
Människan kan bara söka det hon vet, säger Bodil, o pratar om vikten av biblioteken. Om det ovärderliga i att hitta det man inte letat efter o vidgas breddas öppnas ifrågasättas. Inte kunna värja sig. Detta letade jag inte efter igår när jag skulle lämna tillbaka en skiva:

Digital Art
Writings 1973-1994, Bill Viola
Pedagogisk skissbok om den moderna konsten, Paul Klee
Grå resa, Lars Lerin
Folklig disajn, Eva Londos
Christial Boltanski
Plus lite serier en kokbok om bönor och Muren, om vansinnesprojektet i Israel.

Att gå o plocka på bibliotek är att slösurfa i verkliga verkligheten. Det är inte att ha tråkigt, men att ha tid. Det är att göra inget, till skillnad från att göra inget.
Detta är ju knappast något revolutionärt, varenda bok med självaktning om jaget självet livet har ju minst ett avsnitt om tid ställtid långtråkigt eftertankar.
När man jobbar med bildarbete talar man om att arbeta med o förvalta slumpen. Att tillåta sakernas egna utveckling. Det känns möjligt att överföra på tillvaron i stort. I alla fall intentionen. Våga lita på o förvalta slumpen.
Kanske skulle allt bli lite lättare då.