Min gräns är suddigaste linje öppen transparentJag vet nog ungefär vart den är
Men hur skall någon annan veta det?
Den pulserar också, ibland är den så nära nära innanför huden då gör ingenting ont ingenting kan skada för gränsen för smärta tårar ligger inunder
Dit når ingen.
Ibland ligger den en bra bit utanför o allt gör ont men jag kan aldrig riktigt säga veta var den är så smärtan o obehaget kommer smygande
Alltid
I magen kan det börja o det vill inte ge sig o då får jag tänka tillbaka på vad som hänt sagts det senaste dygnet o om jag kommer på vad det var som brände mig vågar jag nästan aldrig ta upp det
Oftast är det ju litet litet
Kanske ett ord
Eller en nyans
Detaljer
Jag kan önska att jag var Blade o fick dra en tydlig gräns i betongen med svärdet. Hit men inte längre då hackar jag dig pang.
En del människor är gräns-analfabeter. De kan inte sätta eller tyda gränser. Det är skillnad på att inte respektera andras gränser och att inte se dem. Att inte veta vad en gräns är och hur man skall förhålla sig till den är inte lätt att lära sig. Att vara tvungen att lära in den generella kod för innanför o utanför, mitt o ditt, som gör att man inte måste lära om för varje ny situation, varje nytt föremål, varje ny företeelse.
Att skita i andras gränser är ju bara ren arrogans.
Pang hack hack
Att kommunicera sina gränser är inte heller det lättaste. Ibland för att man inte vet riktigt var de går, o ibland…som det oftare är för mig…för att man inte vågar.
Men måste man alltid förklara sig?
Vad händer om man bara säger nej?
-Varför då?
-Nej bara (skit du i det).
Det känns oöverskådligt stort. Att bara säga nej.
Vill du komma på middag? Nej
Kan du låna mig pengar? Nej
Kan du passa mitt barn, hämta mig på flygplatsen, ge mig en kram, rasta min hund, bjuda på en cig, bränna den där skivan, låna ut den boken? Nej
Inte nej för att…utan nej.
Inte nej argt eller surt eller med hög röst…utan nej.
Är jag då skyldig en förklaring?
Jag tycker inte det, o jag tycker att den som ber om en förklaring inte ser gränsen. Inte inser att den i kravet på förklaring går över gränsen, får jag ta en kaka ja får jag ta två?
Ett nej är ett nej.
Det finns en anledning.
Jag övar mig på att rita gränser. Drar med osäker hand upp tunna tunna linjer. Jag tittar på dem o väger dem o värderar dem.
Det är inte lätt att fylla i linjerna, göra dem mörkare.
Men jag skall fan våga.
2 kommentarer:
Bra inlägg.
Gränser har alltid intresserat mig, och alltid varit ett stort problem, även för mig.
Jag tror inte att vi är ensamma om detta.
Gränsanalfabeterna, till att börja med, ja, dem stöter man ju oftast på i arbetslivet är min erfarenhet, ställen där man inte "valt" sin omgivning.
Jag förmodar att man måste försöka vara extremt tydlig, ungefär som om man artikulerade som en övning i tyska.
Och att man måste framhärda.
Att man måste lära sig att leva med pågående konflikter, att lösningen kan ta tid, många år, eller aldrig kommer.
Och att man hela tiden måste väga för och emot, är det värt det, klarar jag det?
Och dessa gränsanalfabeter som man oavbrutet gör sig illa på, under lång tid, ja, dem får man försöka att göra sig av med. På något vis. För man kan inte ändra på dem.
Egentligen borde man ju säga till "vänner" som vill låna ens böcker och som man vet tar ett halvår på sig för att lämna tillbaka dem, efter tretton påstötningar:
Nej, därför att du aldrig lämnar tillbaka boken. Det blir så jobbigt.
Man borde ge folk en chans att bättra sig.
Vilket de sällan gör, men det kan ju hända?
Jag tror att man i varje ögonblick måste försöka att hålla reda på sig själv, var man har sig och vad man känner och tänker, och försöka att stå för det.
Ibland misslyckas man - då får man ändra sig.
Jag tycker att allt det här är jättesvårt, men att det går bättre nu då jag är 42 och trebarnsmor, än då jag var trettio och inte kände att jag hade någon pondus, direkt.
Att man måste först och främst ta sig själv på allvar, först då man gör det så tar andra en på allvar. Ibland.
Det finns en massa människor som inte tar sig själva på allvar, och dem tror jag inte att man kan få något att fungera med.
Ja, ungefär så. Kanske kommer jag på mer, i såna fall återkommer jag.
Och att man får stå ut med smällar, slag att det gör ont, om man nu är skapt så, att man är öppen, suddig i gränserna. Man kan inte göra om sig själv heller, och man dör inte av det.
Men en bra övning tror jag är att bestämma sig för att nästa gång det händer så ställer jag till ett jävla liv!
Det kan fungera.
jag skall tänka på det sista. ställa till ett jävla liv. det kan fan få göra ont för andra ibland.
det går man inte under av.
och vill man ha den boklånande vännen kvar så kan man nog försöka sig på att säga som man upplever det. att säga ifrån behöver ju inte vara samma som att avkräva förändring, men det kan ju vara bra för den andre att veta.
jag kan vara lite trött på det eviga 'ge folk en chans'...det är klart att man skall, men när får man säga ifrån.
att bara få säga att 'du får öva dig på att bli bättre med någon annan'.
det känns viktigt.
Skicka en kommentar