Funderar på manlighet. Aldrig fel.
Just läst Stephan Mendel-Enk’s
Med uppenbar känsla för stil om manligheten o hur den kommer sig.
Först när jag läser den så upplever jag en ton av ofrivilligt försvarstal. En känsla av att han vill ge alla oss som inte våldtar kvinnor, slår våra fruar, kallar kollegor för hora eller tafsar i krogköer upprättelse för att vi inte är dom männen. Jag får en smak av att det var inte vårt fel, det är samhället o den sociala kontexten som har skapat mig.
Fast ju mer jag läser ju mer vaskas den känslan ur o ersättts av ett delande. Så här hade jag det o många män med mig o känner du igen dig kan du ju fundera på hur du är I och emot din omgivning. Jag läser den oxå som en berättelse om att så här hade vi det o har vi det o ni som inte levt det (för att ni är kvinnor o vi har alltid låtit annorlunda om så bara en av er varit närvarande).
En bok för alla således.
Jag känner igen mycket av den Stephan skriver om. Jag känner igen de starka banden, de tydliga outtalade reglerna, hierarkierna. Jag har många många gånger kittlats av maffiareferenserna I mina manliga nätverk, alla herrklubbar där alla är självklart jämställda feminister som brottas på golvet, säger fitta o gör saker tillsammans. Alla reglerna vi oreflekterat följer med tystnadsplikten som den starkaste. Det som händer när bara vi är med finns bara här.
Mendel-Enk listar kärnan I den manliga könsrollen, den är värd att tänka kring:
Stå pall.
Var lojal mot gruppen.
Behärska dig.
Offra dig för något större och viktigare än dig själv.
En intern, nästan osynlig, hierarki.
En stenhård uppdelning offentligt/privat.
Förakt för svaghet.Är det så här?
Är det detta som vi män är skolade, och är det så vi fortsätter att skola våra söner?
O om manligheten är motsatsen till kvinlighet, vad blir då över till döttrarna? O vad händer när de verkligen tröttnar?
Emot slutet av boken känner jag mig upprymd. Här flyttar diskussionen fokus och börjar ta I nuet. Vad kan vi göra o hur skall vi förhålla oss för att åstadkomma någon skillnad. FN utnämde Sverige till världens mest jämställda land, o som Stephan skriver var det knappast männens förtjänst. Vi har inte hotat om uppsägning om vi inte får halva föräldraledigheten eller demonstrerat för lika lön för lika arbete. Ett o annat mansnätverk som demonstrerar emot mäns våld mot kvinnor finns det ju, men vi går knappast man ur huse.
En sak som jag funderar på i detta är den manliga vänskapen o hur det är lätt att hacka den o säga män väljer män o informella nätverk o bastu o beslut o fan fan fan. Det är klart att det är så ofta. Det är klart att ingen demokrati, varken på stats, kommun eller instutionsnivå kan hända sig emot små gubb-klaner som sitter o nickar o ler på alla möten för att de vet att kommer att ta alla de verkliga besluten senare när de är själva, eller att de inte ens behöver träffas för att de känner varandra så väl o är män o komminicerar så lika att de tyst tillsammans samtidigt tar besluten utan att någon jävel kan invända. Det är klart. Hur skall något kunna förändras när det är så.
Men är det det manliga umgängets fel?
Jag vill inte tro det. jag vill tro att det är maktmöjlighetens fel, o den tror jag att man kan komma åt ändå.
Jag har en tes här som jag inte riktigt får in, så den får ett eget stycke:
Jag tror att alla valda relationer bygger på kärlek och attraktion. Och jag tror inte att heterosexuella man-man skiljer sig från andra kombinationer. Jag tror helt enkelt att alla män är lite kära i sina bästisar, ömsesidigt hemligt förälskade kanske man skulle kunna säga. Relationerna är nära, ömma, respekterande och alla andra saker som man kräver av en mer uttalad parrelation. Dessutom är det ju inte ovanligt med stark svartsjuka bland män när polaren träffar en tjej och ger henne mer uppmärksamhet.
Man skulle kunna tänka sig att om detta var öppnare, om det var mer uttalat att män (o detta gäller givetvis kvinnor oxå, men jag tänker bara fundera på manlighet just nu…kan inte hålla för många spår igång samtidigt…) faktiskt är lite bigamiska och behöver sina olika kärlekar samtidigt så skulle inte de homosociala nätverken vara så extra speciella och hotfullt hemliga.
Eller skulle det bli galen svartsjukehysteri istället?
Jaja
Jag älskar er alla ialla fall.
Idag har jag föreläst om balkonger o modernism o miljonprogrammet. Det var kul o jag läste högt ur flera böcker. o visade lite fim.
