skuld som förlamar

På en blogg, stationsvakt, såg jag det kanske värsta jag någonsin sett. En ung kvinna som trampade ihjäl en kattunge. En serie bilder, inga misstag, inga kanske bara direkt uppsåt att fullkomligt pissa ner allt man kan tänka sig. Det var så vansinning o otäckt äcklande att hjärtat stannade stopp stopp jag visste att jag inte skulle vilja att jag hade tittat ändå satt jag som klistrad limmad o kunde inte ta blicken från lilla lilla som mosades under hennes klack av hennes klack.
Varför är ju inte ens någon idé.
Det sitter säkert några snorungar o snorgubbar o runkar framför skärmen någonstans o hur är det möjligt att vi skall komma någonstans. Någonstans.
Läser i Sven Lindqvists Terra Nullius om vår kollektiva skuld o vad den betyder. Han reser i Australien som har sin egen våldtäktshistoria med sina egna urinvånare o sina demoner o sina uteblivna förlåt. De är inte sämre än vi. Inte bättre. Den eurocentrerade världsbilden har skickat folk i helvetet i alla riktningar.
Men är det mitt fel?
Skall jag sona för mina förfäders brott?
Skall jag stå med mössan I hand o be om förlåtelse?
Kanske inte. I helvete säger nån. Kanske lite säger någon annan.
Skulden kan förlama vem som helst. Det är väl inte där vi skall stanna, men samtidigt har vi ju skördat det de sådde. Vi har ju vår standard o vår välfärd o makt o övertag o helt plötsligt hör allt ihop för om detta är oxå min skuld så är ju även de utsatta kvinnorna o barnen o flyktingarna min skuld att dela o vad fan skall jag göra då o nu?
Skulden förlamar lätt men inte nödvändigtvis den kan oxå leda vägen till förlåt o jag skall bättra mig ändra mig o jag lovar att göra det jag kan för att det inte skall hända igen igen igen.

Fan fan fan fan det skulle vart du sjunger Thåström för mig o för kvinnan med klacken genom kattungen.