Framkant

Vi minglar. Alla tusen som är här å äter kyckling. På biljetten fick man ett glas vitt eller rött. Eller en öl. Tillsammans väntar vi på vår messias. Richard Florida. Vår räddare.
HAN som skall leda oss ur den ekonomiska krisen.
HAN som skall bekräfta för oss att vi är kreativa. Bland de mest kreativa i världen skall det visa sig. Vi. Just vi, är utvalda.
HAN skall berätta för oss att vi är den kreativa klassen som skall komma att bli så avgörande för den sam- och framtida samhällsutvecklingen. Vi är dom som tolerant och öppet står enade I kampen om möjligheterna. Framkant är vårt mantra. Fra-m-kant.
Handlar det egentligen om att sälja kreativiteten till ekonomer och ingenjörer, eller att sälja ekonomi o idéer om framkant till alla kreativa komunister världen över som drar öronen åt sig så fort det talas om tillväxt?
Med sina böcker om the creative class har Florida gjort sig ett namn, om de tre T:en (ej att förväxlas med Ting Tar Tid) Talang, Teknologi och Tolerans som är grundstenarna för en lyckad ekonomisk tillväxt I den globaliserade världen. Han pratar fort och amerikanskt. Han är idén om Amerika personifierad, arbetargrabb uppvuxen granne (bokstavligen) med Sopranos I New Jersey som fick chansen att gå på college o vidare o nu är han renomerad professor.
Han är en mycket mycket skicklig retoriker som kan sin saga om kreativiteten. Han vet när det är dax att tona ner ljuset något o berätta om sin Italienskt invandrade pappa I fabriken o vad som egentligen är viktigt i livet o produktionen: människorna. Toyota vet detta, berättar han, o många av jättarna, men han har vetat det sen han var liten o fick vara med pappa I fabriken. Inte ett öga torrt. Han brassar på med siffror o ord I högvarv, för att sedan pausa o se på oss o vi ser på honom o vi vill alla samma sak.
I det ögonblicket är pottan såld, han vet o vi vet att nu är det kreativitet som gäller. Han radar ord som vi nästan förstår som i sammanhanget låter underbar poesi men när vi kommer hem kan vi inte redogöra för två meningar.

Innan Prof. Florida kommer in på scenen, han har en egen runway, finns Mid Air Condo som spelar o när jag hör dem blir jag förälskad tappar sans liv tid. Jag blundar och ser en liten lokal någonstans där en stor stad bullrar utanför o jag älskar I ljuden rösterna finns o löser upp sig och mig. Jag kan inte öppna mina ögon för detta det vackraste I hela världen kan inte få plats I en anonym postmodern kongresshall det är så mycket större än slipsar o dräkter o kreativa svarta bågar. Det är såhär det låter i himlen.
Hela tiden.

Floroda berättar för oss om det enorma paradigmskifte vi är en del av, ett som är större än när vi gick från agrarsamhälle till industrisamhälle. Han hejar på utvecklingen, men säger samtidigt att den får inte köra på för egen hand, då kommer den att plöja ner ännu fler i fattigdom än de förra tiderna av förändring. Han pratar om klusrtifiering av talang. Om att samtidigt som världen blir alltmer tillgänglig för alla genom plattare strukturer och komunikation, så blir den samtidigt ännu mer segregerad där de kreativa magneterna, polerna, drar till sig fler och fler o lämnar de okreativa, icke-toleranta delarna av världen än mer utarmade. Det händer i alla länder på alla ställen. Vi behöver inte titta på de amerikanska mellanstaterna, det räcker med vår egna landsorter.

Richard Florida älskar Sverige, och vi toppar listan på hans egna Global Creativity Index. Världen behöver modeller för hur utvecklingan kan gå och vi har möjlighet att vara den modellen. Vill vi det frågar han oss retoriskt, vill vi vara ledande för den nya världen?
JA, viskar vi alla för oss själva. Ja Richard, vi vill vi vill.
Vi vill vara en modell för den nya världen.
När vi går därifrån är vi inte säkra på vad vi sett, men vi vet att vi är en viktig del av det nya.

Vi är framkant.