livet: ett glas vatten

Alltså: jag tror att när man är trettio har man redan haft dom flesta av sina viktigaste minnen. Efter det blir minnet som det vatten som rinner över kanten på ett redan fullt glas. Nya erfarenheter registreras helt enkelt inte på samma sätt eller med samma eftertryck. Jag skulle kunna skjuta heroin med prinsessan Diana, naken i ett störtande jetplan, och upplevelsen skulle fortfarande inte kunna mäta sig med den gången snuten jagade oss efter att vi hade kastat Taylors verandamöbler i poolen när jag gick i nian. Du vet vad jag menar.

Douglas Coupland Livet efter Gud


Idag såg jag en kort stund på filmen Dödligt vapen på TV. Jag slets tillbaka och kände den överväldigande lyckan. 80-talet och när Magnus och jag hade sett den var vi gudar och inget kunde stoppa oss. Vi cyklade hem genom staden som galningar och vi ägde varje kvadratmeter. Då var Mel Gibson allt och det vi just erfarit var över allt vi tidigare upplevt på bio. Inget kunde mäta sig med den bioupplevelsen, varken innan eller efter.
Kanske är det som Coupland skriver. Kanske mattas upplevelsen efter trettio.
Kanske är upplevelsen så stark när man är femton för att man hänger sig totalt utan att någonsin, en enda gång, tänka att detta måste jag komma ihåg, detta är ju en fantastisk upplevelse (att fotografera och minnas). Man är femton och sjutton och tjugo och hormoner och kärlek och helvete och livet och allt är fullt upp hela tiden och det handlar inte om att minnas det handlar bara om att leva och vara och allt är nytt och när man kysser någon på riktigt inte en torr långtradare på party i sexan utan på riktigt så finns ingenting utom just det och mina läppar och hennes läppar och inte fan tänker man att detta måste jag komma ihåg. Ingenting förutom nu är viktigt.
Man tillåter kroppen att minnas åt en.
Man planerar inte sitt liv. Man har inte kontrollen och man behöver inte den kontrollen och man har inga lån och inget lägenhetskontrakt och inga gifta vänner.
Man har bara nu och kanske nån gång.