mormor o ett land i brand

Vi var o hälsade på min mormor idag på sjukhuset. Hon har brutit lårbenet och är mycket mycket gammal. Hon känner inte igen oss och hennes blick letar efter tecken. Det är smärtsamt att se någon nära förloras in i sig själv. Jag vill så gärna behålla bilden av mormor som den handlingskraftiga o uppkäftiga, som jag bodde mycket hos när jag var liten. Hon som diskade så att jag skulle somna o som bodde i radhusområde där jag hade kompisar o hon som aldrig kryddade maten ordentligt, men som var en jävel på att laga fisk.
Jag hälsar nästan aldrig på hos henne på hemmet och ibland känns det jobbigt, men samtidigt är det värre att träffa henne och inte få kontakt. Att veta att när jag har gått går hon ut i köket och sen har hon glömt besöket. Att berätta samma sak tolv gånger i rad med tre minuters mellanrum och se på henne att hon saknar sitt tidigare liv.


Och de franska miljonprojekten brinner. De som står utanför i samhället tar plats i centrum. Frågorna ställs med molotow-soundsystem och ingen kan låta bli att lyssna. Makten håller för öronen och rostar kastanjer i lågorna. Gäller utegångsförbud även den som inte har någon bostad?
Är det rätt att ställa sina intressen över demokratin? Är revolutionen ok?
Jag tycker att det är ett svårt dilemma. Jag förstår att den som inte kommer in i det offentliga samtalet, rummet, debatten till slut tröttnar på att stå utanför o knacka och sparkar in dörrjäveln. Jag kan inte hur jag än försöker sätta mig in i deras situation. Men frågan kvarstår. Kan man ställa sig vid sidan av demokratin när den inte uppfyller idén om det man själv tror på?
Problemet känns det som är att det förmodade demokratiska samhället inte uppfyller visionen för hela befolkningen, utan bara för den elit som ändå alltid klarar sig.
Nu dessutom kablar nyheterna ut att 120 (hittills) av de arresterade franska ungdomarna är invandrare och de är nu dömda och skall utvisas…utvisas, trots att de flesta har uppehållstillstånd!
Det är ju fan skandal.
Efter den fullkomligt rättsvidriga handlingen hoppas jag att de som är kvar trotsar utegångsförbudet och bränner varenda en av frankrikes återstående bilar och maktsymboler till grunden.