venedig

Måste konst beröra?
Är det viktigt att en konstnärlig upplevelse går att förstå? Nej det är klart att det inte är, förstå är ju ett väldigt vagt begrepp. Förstå som i vad har konstnären menat och om jag bara klurar ut det så har jag sett rätt, eller förstå som i vad betyder det för mig med mina erfarenheter och mina referenser?
Jag var i Venedig förra veckan och besökte den 51:a Konst Biennalen. För mig var det den första.
Första gången i Venedig också.
Venedig infriar allt man kunde vänta sig. Staden är perfekt i bilden av sig själv. Den sjunker och turisterna ringlar överallt, men ändå tror jag på det. På det romantiska på vattnet på smakerna på det gamla. Venedig är primadonnan i sagan om sig och sydlandet.
Jag köpte en liten Italia-fotbollströja och Gondoler i plast att ta med hem.

Spridda tankar under resans gång Dag 1:

En serie bilder berättar om vardagen för en maktman. En ung man står på händer i Louvren.

Danska skuggor av träd. Över varandra.
Transparenta som att de nästan inte var där.

En rysk vindtunnel. Upplevelse. Hud och ljud primärt.
Den nordiska paviljongen är så vacker att det gör ont i min kropp. Aldrig har jag upplevt ett så betagande rum. Rakt. Hårt. Träd växer genom taket.

Illy på en vikpall.

Tyskland kan inte vara politiska. Hur skall de göra upp med sitt arv?

Den franska paviljongen: en enorm våg av tunnaste siden (ballongtyg?) får mitt hjärta att stanna, jag vill aldrig gå. Hon bygger ett drömlandskap där våg efter våg sköljer emot mig. Ett skådespel. Överdåd.

I mötet med konsten är man alltid ensam.

Hospital. Grekland.
Så enkelt och tydligt. Så in i helvete vackert! Det går rakt in i mig, jag kan inte värja mig. Sjukhuset, ändå var det inte obehagligt, bara vackert. Bara lugnt. Små figurer som väntar o kanske samtalar i långa korridorer. Vi tittar på dem. Dom står. Jag vill vara här för alltid.

Perception requires involvement. Spanien.

Paviljongerna ligger sida vid sida i en park. Det är så lugnt överallt. Alla går långsamt, det går inte att stressa. Vernissage-snittarna är för länge sedan slut o alla kritiker och professionella åsiktsbärare har åkt. Det är bara vi. Vi som kom sist och vi behöver inte ha bråttom.
Så många rum som jag kommer att minnas.
Det går säkert att ha många åsikter om Biennaler och den västliga överrepresentationen, om det merkantila jippo som det blir när alla skall visa vad de går för. Konst-Eurovision. Men va fan! Jag älskade det. Man behöver inte konsumera, man behöver inte teoretisera. Man kan bara var där och få många bra och fina möten.

Korea visade klotter-skisser som löpte i taket, som övergick i mer figurativa bilder som liknade gatukonsten och de fortsatte ut och blandades till slut med tidigare tags på ett elskåp.
Österrike hade byggt över hela sin paviljong med ett gigantiskt berg. Ett joddel-berg i en träkonstruktion med trapplabyrinter inne i så att man kunde komma högst upp o se allt.
Belgien hade verkstad med ett galet överdåd av plaströr och photoshop in progress o video och ölflaskor och allt hände nu och inget hade ordning, en ny ordning? Allt var illusion och spektakel.
Holland satsade kompromisslöst allt på ett kort o gav filmvisning. En otäck film om cyniska relationer i en kommersiell galleri-interiör. Språket var såpa-artat och dialogen framfördes på porrfilmsnivå. Men det var bra. Den kröp under min hud och de fejkade gapskratten isade.
William Kentridge fick stort utrymme i stora hallen med sina animationer. Sina rörliga stop-motion-berättelser om skapandet. De var surrealistiska och kunde kommit från en annan tid.
Och Serbien-Montenegro, med en film om ett kärlektsmöte och teckningar. Teckningar så vackra och samtidigt så våldsamma att det var svårt att titta.

Dag 2:

Arsenale. Gigantiska lagerutrymmen. Intensivt oavbrutet intrycksbombardemang.

Gorilla Girls gör en enorm kristallkrona av tamponger. En kvinna piskar sig. Lökskalstårar på marmorgolv. Urbana uttråkade kvinnor ber över tabletter. Buss i Istanbul.

Rum för rörelse upplevelse intresse.
Rum som rör sig jag rör mig.
Verk som äter upp rummet, verk som är rummet.
Spatioemotionell upplevelse.

Konstens inverkan på min hjärtrytm.
Sekventiell tempoväxling.

Bilden av dom andra.
Kulturella förväntningar och koloniala fördomar.
Första världens ultrapanoptiska konstuppfattning.

Vad gör alla andra?
Vem bygger kulturell identitet? (och vem infriar den?)
Att handla som dom andra förväntar sig.
Att vara den de andra förväntar sig.

Vem bestämmer utvecklingens reella möjligheter?

Konsten blir etnoturism.

Rem Koolhaas ifrågasätter det heliga konstrummet.
Cubanska stadsfragment projiceras på golvet och mig.
Avfall rusar rusar under våra fötter och städer någonannastans finns på film.

En vision om den framtid vi kollektivt kommit överens om?
En film från Afghanistan där en kvinna omsorgsfullt målade ruinerna av ett hus. Den var inte storslagen eller raffinerad, men en vacker bild o en påminnelse om den frihet de nu fått.
McFreedom.