att vissla o leta efter sig

Igår morse lärde sig lilla m att vissla. Helt plötsligt kom det vissel. Hon som har övat så länge och hon är så stolt att hon lyser. Hör här…allt annat blir tyst o vi lyssnar.
Det är så vackert.
När man får vara med precis när det händer.
Första ordet.
Första steget.
Det är så jävla stort att man baxnar!

I en tid när man försöker reda ut vad som är viktigt och i vilken ordning så kommer detta som ett trumf i omkörningsfil rakt in.

För att hitta rätt ordning på saker är inte det lättaste.
Inte heller rätt ordning på sig själv.

Hur är jag?
Vem är jag?
Vem är jag nu, när jag är vuxen och har vuxna relationer och är pappa och sambo och har ett jobb och ett hem.
Vilken riktning är rimlig nu?