Olivlunden ligger inte i Toscana

I somras var jag med en god vän på kurs utanför Kramfors. Vi hade bokat boende på Olivlundens vandrarhem i Nordingrå. Det låter ju onekligen pittoreskt och jag såg framför mig ett litet B&B med toscansk uteplats, sänghimmel och ett kök som möttes i vilt och södra Europa.
Hur man än fantiserat hade det aldrig varit möjligt att framkalla det som mötte oss när vi anlände.
Olivlunden är ett ålderdomshem.
Inte ett ålderdomshem för tio år sedan.
Inte ett litet mysigt äldreboende för tio äppelkindade pensionister.
Nej, det är ett ålderdomshem där ordet rymmer alla tänkbara sinnesbilder och fördomar. Ett ålderdomshem på hundratals kvadratmeter med en källare som jag än idag misstänker att tanterna o gubbarna kanske var undanstuvade under semestersäsongen.
Allt var som det alltid varit. Ner till minsta detalj. De gamla tavlorna, prydnadssakerna, sängarna, de virkade dukarna, sofforna, lamporna och hade någon sagt att de boende bara var borta över städhelgen hade jag trott på det. Det kan inte ha varit länge sedan de flyttade. Sjuttio bäddar, trettiofem rum.
När vi kom var det bara vi där. Korridorerna ekade o lyssnade man noga kunde man gett sig fan på att man hörde någon ängslig dement dam nynna långt bort.
Det var en försmak av att bli gammal.
Badkaret var en fantasm i sig, en monstruös skapelse som hängde ut från väggen, höj och sänkbar med möjlighet att tippa ut lördagsbadade reumatiker. Detta var en mycket underlig boendeupplevelse och jag undrar hur man tänker när man inte ens byter sängarna, inredningen och kanske inte heller personalen. Hur går snacket?

-Fan, vad tror ni? Nu lägger de ner…skall vi lägga ett bud, på hela skiten, så städar vi upp o bara hyr ut. Å så säljer vi den där goda hjortronmarmeladen du gör Birgitta, det kommer dom att älska.

Jag älskade det.
Jag kommer inte att åka tillbaka, men det var en utomordentligt surrealistisk erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma.
Olivlunden, Nordingrå, glöm inte det!