konst är tid man får

Vi blev sjuka. Vi åkte inte till Egypten. Vi Julade hemma. Stillsamt med feber. Lilla m fick sin gran o med allt bling ser den ut som Snoop Doggy Treezzle. Att bara vara hemma över jul får en att fundera. Över jul som företeelse och jul som bärare av traditioner. Traditioner man kanske aldrig ifrågasatt, det har bara varit så hos oss…
Vad är det vi vill? Hur skall traditionerna växa fram hos oss, i vår familj. Inte oviktiga frågor känns det som.

Häromdagen var jag på Malmö Konsthall och upplevde Olafur Eliassons ljusinstallation the light setup. Det var så förbannat vackert och verkligt. Fyra delar som ger olika ljus, två naturligt utifrån och två artificiellt. Inga ljuskällor kan skönjas, bara ljuset. Ljuset förändras i cykler, från kallt till varmt och tillbaka. Det tar tillräckligt lång tid för förändringen för att jag skall hinna känna och uppleva varje ljus, men det går samtidigt tillräckligt snabbt för att jag skall vilja vänta på att se det igen. Kretsloppet är tid och tiden här i upplevelsen blir tid för introspektiv eftertanke. Verket blir en katalysator för min inre resa.
Spontant lägger vi oss i grupp under en av cyklerna, på små mattor som konsthallen tillhandahåller. Ligger där o pratar lite, funderar lite. Finns i ljuset.

Storheten ligger i cyklerna. Det återkommande. Tillräckligt annorlunda tid för att det skall gå att uppfatta, men ändå så långsam att mitt hjärta måste slå långsammare. Jag anpassar mig till ett annat tempo. I Your space embracer lyser en lampa på en spegelring som snurrar långsamt. Den repeterande speglingen o reflexen o skuggan är så bedövande o så lugn. Jag blir stående. Jag följer ljusets rörelse över min himmel om o om o om igen. Lugnet spänningen förväntan. Ett litet crescendo varje gång cirkeln sluts för ett ögonblick. Så vackert.
Det ögonblicket blir som den lilla extatiska melodislinga eller txtrad i en låt som lyfter hela låten. Som den otäckt vackra hackande gitarren i Radioheads Creep.

På Lunds Konsthall finns oxå andra grejer. Här är det som att komma in i Leonardos ateljé. Modeller och uträkningar överallt. Tusentals vita Legobitar som besökarna får konstruera med. Flera stora torn står redan färdiga. Fotografier. Här får vi vara med o leka o det blir kul att vara här.
70-talisterna sitter på rad och bygger. Alla i nostalgins land. I barndomsminnen o skaparglädje. Konstupplevelsen är ren tid. Konstrummet har redan avsatt tiden så det blir ok att bygga Lego, eller ligga på golvet.
I det konstnärliga rummet kan man inte vara nyttig, och häri ligger dess styrka.

Jag upplever en likhet mellan Olafur Eliasson och Richard Serra. De gör oss båda till medberoende i verken, medgörare. Verkets tid och rytm blir min tid o rytm. Tid-rum relationen blir mycket påtaglig. Till detta finns en humanism. Det bor inga divalater i någon av dessas verk, snarare en lycka över närvaron. En sinlig taktilitet.
Jag vill alltid finnas i dessa rum.