Leklusten gjorde mig på rejält gott humör. Inget konstigt, inget tufft, bara fotokopior och lim och en påminnelse om att leka.Jag vet att jag tidigare har komenterat det, då var det ett sportföretag som sprayade i målgruppens områden. Nu är det playstation, Sony. De medelålders gubbarna på marknadskontoret jublar över denna ungdomligt förbjudna källa. Att möta kidsen på deras hemmabana, o snacka deras språk, är ju bara typ tokfett. Liksom. Sho! Baxa baxa.
Eller hur.
Det är som kila stadigt möter knullkompis. Det kan omöjligt betyda samma sak.
Om den komersiella bilden envisas med att ta plats utanför sin beskärda yta, så får man nog räkna med att den icke-komersiella bilden kommer att göra samma sak.
3 kommentarer:
Den där sista meningen tycker jag att du kan utveckla. Okej, det kommersiella tar sig in informationsflödet. Där även bilder. Men vad menar du att den icke-kommersiella bilden kommer att ta sig utanför sina ramar?
Har den inte redan gjort det, för länge sen? Är inte skillnaden mellan forna tiders "reklam" och den konstnärliga bilden egentligen utplånad?
I mediaflödet vet vi inte längre om det är någon som försöker att sälja eller lobby-a eller faktiskt har en åsikt alldeles för sig själv och vill göra den hörd.
Bilderna skapar oss lika väl som vi skapar dem, men är inte det vi egentligen vill att komma bakom bilden?
Uppleva något verkligt?
Eyvind Johnsson skrev Strändernas svall utan att ha satt sin fot i Grekland. Den bidrog till att han fick Nobelpriset. Men jag lovar, att då han väl kom dit så upptäckte han saker han hade missat. Men ingen hade märkt det.
Nej, vi får inte låta oss luras av bilderna. Sanningen kan aldrig ligga där, utan bakom.
Även om vi likt Johsson kan komma långt i vår föreställning om något, genom bilder, så når vi inte ända fram...
jag tror att jag i första hand tänker på gatumåleriet. nu kallas det väl i o för sig alltid skadegörelse, men det är ju snarast ett politiskt ställningstagande.
att den kommersiella bilden tar sig in i mediaflödet är ju inte så konstigt, jag upplever att den ÄR det kommersiella bildflödet, men när den lånar av gatukulturen och i det suddar ut gränsen för 'vem som målar var' (o kanske varför) så känns det som att man uppmanar till att graffitin rör sig mer emot det kommeriella bildutrymmet. och eftersom att det i gatumåleriets dna redan finns kodat att man målar över andras tecken, så tänker jag mig att närvaron av tags o stickers etc ökar på platser där andra redan markerat revir. tex genom att betala för reklamplats, eller ha en affär.
går det att följa detta resonemang?
det handlar alltså mer om revir o territorium än idé om konstnärlig eller kommersiell bild.
appropå att uppleva något verkligt så är jag inte så säker.
jag tror att vi vill att verkligheten skall motsvara bilden av. jag tror att det är därför vi reser till färdigställda platser med lagom mycket igenkänning. det är därför grekland har sina vita hus med blå detaljer o vi har våra röda stugor. de ingår i bilden av varumärket Grekland eller Sverige.
och i vår alltmer bildbaserade värld kan man tänka sig att det blir allt svårare att bilda sig en egen, djupare och mer facetterad, insikt om en plats eller företeelse.
I Eyvind Johnssons Grekland hade få satt sin fot, och därför upplevde de genom hans bilder utan att ifrågasätta sanningen. kanske var det även en tid där berättelsen var viktigare än om det hade hänt.
det är en konst att uppbåda fokus för att tränga bakom en bild. det kräver tid och engagemang. empati. (empatid)
det är kanske inte heller det så lätt för oss i zapp-tiden.
well.
vi skall återkomma till detta.
Resonemanget om grafittin går att följa. Fast vad jag fattar så är gränserna även där flytande. Det finns sprejande tonåringar lika mycket som internationellt kända konstnärer som håller på.
Brassaï "följer" klotter, återkommer till samma ställen då och då och fotograferar och det är helt klart att de förändras och att som du säger ungefär: Alla hundar pinkar på samma träd...
Och om vi verkligen reser för att få våra förutfattade meningar om en plats bekräftade så bör vi nog fundera över vårt resande... Oberoende av om källan till dessa fördomar var bilder - eller något annat.
Ditt resonemang tycker jag nästan känns farligt.
Som om allt bara vore till för att bekräfta oss som dem vi redan är? Det kan ju inte vara meningen?
Och nu låter jag som en domedagspredikant: I såna fall förtjänar vi ju katastorferna. De som tar oss ur vår lilla gulliga uppfattning om oss själva och vår bekväma värld, där "Sverige är ett land där dödligheten är ovanligt låg", enligt någon rapport från en svensk myndighet.
Vem åker till Phuket nu? Och varför?
Ja, det är svårt, att tränga bakom en bild, men det måste ändå vara dit vi strävar...
Jag är också glad att du bloggar.
Skicka en kommentar