Igår fick jag paket på posten. Jag hade helt glömt att jag gått på en reklamgrej för två månader och nu fått en replika av den jeep Tintin kör i albumet Tintin i Kongo. Med väskor, kameror Tintin, Milou och glad afrikan. En nostalgiresa som svepte mig bakåt i tiden till långa nätter och regniga dagar med den lille journalisten (publicerade han någonsin något?), hans hund och en skäggig alkoholist och dessas resor över hela världen. En allmänbildning om resten av världen ur ett strikt euro-panoptiskt perspektiv.Tintin följde samtiden och gjorde det andra gjorde; reste till månen, upptäckte Tibet eller nya grundämnen, avslöjade ekonomiskt fiffel, mötte soldyrkare, lurade infödd befolkning världen över. Glaspärlor mot land.
Lite underligt nu att läsa albumen. Som att solka de där stunderna något. Och Tintin i Kongo den värsta av dem alla. En 64 sidors orgie i fördomar, med den sista sidan som något av det mest bisarra som finns att läsa.
Kombinerar man dessutom läsningen med Christian Catomeris bok Det ohyggliga arvet om Sverige och främlingen så blir stunderna ännu något dammiga. Grädden på moset blir att besöka Världskulturmuseet och se den amerikanska konstnären Fred Wilsons installation om de koloniala stöldräderna i Afrika, Asien och Sydamerika. Han plockar fram gamla föremål ur samlingarna, arrangerar dem som en traditionell etnografisk utställning och placerar sedan små lappar bredvid som beskriver något mer om objekten än vad vi kanske önskar veta. Skadat i transport, sönderslaget pga platsbrist.
Hergé, som skrev o ritade alla albumen, reste aldrig utanför Belgien. Han utgick från saker han läste, föga grävande alltså, och så gick han på museum. Hans världsbild o i den också Tintins var alltså den redan tillrättalagda bildens. Tintin är propaganda.
Det är väl säkert inget konstigt i det, och det gör ju inte albumen sämre dramaturgiskt. Hergé var en enastående serieskapare med ett fenomenalt öga för bilduppbyggnad och berättelse.
För tio år sen skrev Frederic Tuten Tintin i den nya världen. Som jag ser det är det en hyllning, en fortsättning, en förklaring. Tintin som uttråkad till förbannelse sitter på Moulinsart med Haddock och samlar konst för att få tiden att gå. Han är egentligen mycket äldre än han ser ut eftersom han stannat i utvecklingen för att han aldrig älskat. Hans uteblivna sexuella erfarenhet har stoppat hans pubertet. I bergen i Peru (hur han hamnar där minns jag inte) möter han människor för filosofiska samtal och en kvinna för kärlek. Kul. Kul också att läsa en bok där man så tydligt ser bilderna av miljöer och människor som tecknade. Hergés värld och bildspråk är så starkt att det fortsätter in i litteraturen.
Hur har egentligen en Belgisk serietecknare, hämmad av NaziEuropa, påverkat vår uppfattning om världen?
4 kommentarer:
Tyst jag vill inte höra. Det är jobbigt när ens idoler från barndomen visar sig ha en dold baksida. Som när jag sa till min far att John Wayne var homosexuell. Lögn förvisso men det blev debatt.
Tintin [tä-tä] däremot är så hårt inetsad i minnet och nostalgin att han är svår att smustkasta bort.
1. det är väl inte att smutskasta honom att säga att han aldrig fått gömma salamin. möjligtvis kan man peka lite finger för att förhöja värdet av orden.
2. jag tycker att han smutskastar sig själv (självbefläckar?) ganska rejält i TinTin i Kongo tex. (eller varför inte 'sönderslagna örat' med huvudjägare, fulla mexicaner o annat)
Jag menade inte smutskasta utan ta upp till ytan. Han e värsta rassen jag vet, man häpnar ibland. Jag menar att jag inte vill att han ska vara så för serien är för jävlar bra och snygg i övrig. Jag vet hur det låter och det är det jag menar, hur fan kan man fortfarande gilla den lille rassen?
därför att han inte kan rå för det, lilla stackars ariern. det är hans pappa som gör honom till en så ignorant moral-tölp.
o tiden.
men jag tror det är bilderna som lockar.
Skicka en kommentar