Har just invigt min läsfåtölj i ’biblioteket’ (en pseudovuxen föreställning av en del av vardagsrummet med två bokhyllor). Läser vidare i det infantila samhället. Jag tycker om den, Hamilton verkar avsky TV och jag nickar ikapp. Märker att jag attraheras av txter som tar ställning på ett eller annat sätt. Txter som har en tes som drivs framåt och underbyggs av resonemang och fakta. Om man sedan tror eller instämmer är underordnat. Eric Schlossers bok Pengar som gräs är en orgie i grävande, skicklig, journalistik fullsketen med referenser, källor och intervjuer. Men jag saknar ställningstagandet, det är fakta. Hans förra bok Snabbmatslandet tog tydligare ställning och det passar mig bättre.Det infantila samhället liknar i detta mer Göran Hägglunds Brevet från nollpunkten som berättar, beskriver och belyser 1900tlaskrigens ohyggliga fasor. Med fakta. Men med en avsky som är omöjlig att värja sig emot. (o en av de bästa böcker jag läst!)
Kanske är det bara två olika traditioner, skolor, sätt att förhålla sig (en mer bevandrad sakkunnig ler nog nu åt min naivitet), att antingen driva en tes, en åsikt, eller att presentera fakta för läsaren att själv processa. (det låter ju inte orimligt…) Relationen mellan dessa skulle då kunna uppfattas som den mellan en lagad lasagne och barnmat på burk med lasagnesmak – tillagad förtuggad förpackad. God eller inte. Ja eller nej.
Och den som inte kan tugga behöver hjälp i början.
Jag gör det.
Jag behöver stödet av att någon har tänkt och sedan presenterat sin åsikt för mig att smaka på. Fundera över. Ta ställning till.
Vänja mig.
Många saker är inte mina ämnen. Jag är varken statsvetare, nationalekonom eller historiker och i dessa behöver jag vägledning.
Det är annat med konst. Då vill jag ha det oförberedda. Då vill jag, kräver att få, äta måltiden själv. Jag vill uppleva, bilda en egen uppfattning, själv känna i mötet med ett verk eller utställning. Då vill jag inte ha en sakkunnigs färdigtuggade analys.
Så jag antar att det är ganska självklart att man i vissa fall vill äta själv o i andra behöver puré.
5 kommentarer:
Ja, men finns det "fakta"? Är inte det faktum att man väljer vad man ska presentera (och alltså sållar) redan det en vinkling, en åsikt, eller en sorts "smygåsikt" om man så vill?
Är det inte då ärligare, på något vis, att göra som Hamilton, stå för sina åsikter? Det ger ju oss andra något tydligare att ta ställning till?
Den enda som presenterar fakta är väl statsiska centralbyrån, om den finns fortfarande, och även där börjar man inse att det knakar i fogarna, om man börjar jämföra med andra länder. För vad är egentligen ett självmord, en heltid eller en högskoleutbildning?
Men för att återgå till Hamilton så blev jag nästan lite rädd av hans sätt att presentera den där unga kvinnan som hade ett barn som trillade ned från en bro. Hur det nu gick till. Jag fick lite en känsla av att där använde han sig av någon svagare, som kunde tjäna hans (arumentations-)syften.
Hamilton var så kategorisk, och jag vill minnas att han hade tidningsartiklar som underlag. Och är inte de redan i sig väldigt vinklade?
Men jag gillar att du tar upp frågan, och jag gillar också att få hjälp på traven då jag läser.
jag håller med dig.
jag uppskattar oxå den som tydligt beskriver sin åsikt.särskillt när det handlar om ämnen jag är vagt bevandrad i. 'fakta' är kanske ett något missvisande ordval, det vill man gärna associera (stavning?) till just statistik. men just Sclossers bok har mycket av det, statistik, vetenskapliga rapporter, ekonomiska resultat etc och han placerar dem, som det känns, i en ennda lång rad för att vi skall fatta hur mariuanalagarna fungerar, eller hur jordgubbsindustrin flår svart arbetskraft...det är snarare i ämnesvalet han gör sin kritik gällande. han visar vart han står i och med att han undersökt just dessa fenomen och inte andra.
men det räcker inte.
jag vill ha mer.
och återgången till Hamilton, ja han målar upp Mona som 'den otäckt stupida och missanpassade ungdomen'. en ung kvinna som uppenbarligen hamnat helt åt helvete i tillvaron, som helt förlorat riktningen. men frågan han ställer är ju klart relevant...vem fan bryr sig egentligen om hur den lilla pojken satt, eller varför hon var på bron...den enda fråga som borde ställas är ju 'hur fan kan du ens komma på idén att lyfta upp din treåring på ett broräcke?'
hela historien är så fasansfullt makaber att den blir det som Hamilton annars förkastar: snaskig läsning. det är ju som att sitta o porra över en kvällstidningsgenomgång av ett eller annat mord.
kanske hade han kunnat hitta ett annat exempel, tex som som du antyder med någon närmare honom själv.
Johan Ehrenberg använder sin bror som blev påkörd av ett tåg som motor i sin 'Mera pengar' och det fungerar bättre, kanske just för att han älskade istället för att förakta.
men överhuvudtaget är diskussionen om vad som är fakta eller fiktion, vem som presenterar och vems agenda som ligger bakom ett viktigt ämne. det kommer bort emellanåt, det är lätt att ta det man läser eller ser för sant.
Allt som passerat en människa blir påverkat och vinklat, medvetet eller ej. Dessutom, så fort du tar t.ex. statistik och använder det i någon form av slutsats så kommer nådastötsvinklingen, för då han ytterligare en hjärna passerats och viskningsleken är ett faktum. Accepterar man det kan man lika väl se se allt som fakta. Dvs hantera det som du vill. Eller som nån sa: tro inte på allt som är sant.
Ja, kanske funkar det bättre med någon som står närmare.
Ett annat bra exempel på det är Göran Rosenbergs "Om konsten att vara människa" eller något i den stilen. Den handlar om nedmonteringen av vården och dess konsekvenser, i stil med Hamilton faktiskt, då vi själva inte heller vill ta hand om våra gamlingar.
Den är också förskräcklig på sätt och vis, men känns mer trovärdig och inte alls snaskig. Ursprunget till Rosenbergs bok är att hans gamla svärfar ligger och dör - men inte ensam - för en ung grek, vill jag minnas, håller honom i handen...
Ja, det intressanta är väl vad som händer med oss, med samhället, när det kitt som var plikt och kanske kärlek i mer pliktbemärkelse, inte verkar finnas längre.
Vi tar fortfarande i princip hand om våra barn, där tycker jag att Hamilton är väl polemisk, även om jag fattar vad han är ute efter. Men. Vi tar inte alls hand om våra "egna" gamlingar längre.
En teori om varför "Snabbmatlandet" innehåller ett ställningstagande är kanske för att det är lättare att ta ställning emot. Att fler liksom känner sig lurade av snabbmaten än av droger. För det verkar som att Eric Schlosser blir förvånad av vad han upptäcker, att snabbmatskedjorna fått sina produkter att framstå som mat, medan droger är mindre lömska i sin framtoning.
Sedan finns det ju de som anser att journalistik och objektivitet ska gå hand i hand...
Skicka en kommentar