att göra inget är en konst

Handlar vuxenlivet om att man får mindre tid att göra inget?
Att man måste vara till nytta hela jävla tiden?
Skall det vara så?
Jag upplever att jag nästan aldrig gör något som inte behövs, något jag bara gör en stund. När jag var liten, och senare också faktiskt, så gjorde jag mycket som bara var. Idén om att bara sitta en stund å glo. På ett modellflygplan eller en frisbee eller en vägg. Att göra saker utan att de behövde ha ett värde, en orsak.
Det enda jag gör för bara mig nu är att läsa lite ibland, eller gejma.

Läser Owe Wikströms Långsamhetens lov och han radar ju upp insikter om stillhet och att ta sig tid och att titta på havet, men det är ju lätt att skriva. Omsätta det däremot.

Det är lite sorgligt och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur det. Vi har ett skivad-brödlimpa-schema hemma och går precis om varandra flera dagar i veckan.

Jag skulle nog också vilja ha ro att åka lite longboard eller kicka boll, bara för att det är gött.
Eller måla eller skriva (nu när jag tänker på det så bloggar jag ju faktiskt helt utan tankar på att det skall leda till något och det blir jag ju lite glad av).
Ingen lätt nöt detta i ett upptempo som inte direkt har lugn i sikte den närmaste framtiden.