vad är skillnaden på samtal och diskussion?

En dag av intryck. En vansinnig ström av intryck.
Vissa dagar är jag så receptiv för det som kommer i min väg. Ett läskpapper. Allt går in.
Inte allt fastnar, inte på långa vägar, men det går igenom mig och ger resonans.
Bultar.
Samlas som avlagringar av bilder och tankar och idéer.

Dessa software structures fullständigt blåste mig av stolen i sina enkla vågor och rörelser och scheman. Slump eller förutbestämda spelar ingen roll.

Och sedan detta rum. En brutal samtidigt försiktig gest i befintlig arkitektur. Inte nudda. Viska så att det ekar.

Och sen ett möte med Eva-Lena Dahl, professor i idéhistoria, och en läsning av Hanna Kralls txt ’Hon från Hamburg’ ur boken ’Att dansa på främmande bröllop’ med följande samtal om tolkningsvägar och möjligheter. Om vikten av att vilja förstå, att kunna förstå. Att ge tid till viljan att förstå.

Spridda resonemang i slutet av dagen:

Vår största möjlighet till förståelse av livet får vi genom det vardagliga livet och dess språk. Detta språks meningsöverskott gör det möjligt för oss att tolka och lägga in vår egen berättelse i det berättade, göra den till vår och i detta greppbar.
Vi använder oss av metaforer och analogin och orden ungefär som blir viktiga bärare av meningsöverskottet (liknande Norretranders begrepp exformation?). i det vardagliga språket finns en öppen precision som gör att berättelsen går att känna igen. Detta skiljer vardagsspråket från det vetenskapliga (och akademiska?) i att det senare aldrig kan acceptera flera betydelser i sin beskrivning av världen.
I vardagen berättar vi, inte beskriver.

Hur överförs detta till konsten?
Berätta historier. Tala med och till hjärtat. Våga det.
I konsten finns drömmar om andra världar, på samma sätt som gåvor från andra länder fortfarande kan ge oss längtan.
Konstens inneboende möjlighet till empatisk träning.
I konstens tillspetsade situationer finns vår vardag i destillat. I dessa berättelser kan vi öva våra liv.
Konsten ger en potential att fördjupa en berättelse. Detta kräver tid.
Tid och vilja att förstå.
Tid att känna.
Tid att uttrycka känslor.
Och att lyssna till dem.
Att utnyttja språket (det txt och bildburna) som medium för känslorna och längtan och viljan.

Och tårarna.


Vems är du? Vem är du?
I tillhörighet finns identiteten.

Ondskan är inte radikal, den är banal. Ondskan är resultatet av att människor inte reflekterar över sina handlingar och dess konsekvenser.

Ingen människa kan se in i mörkret av sitt eget hjärta. (Hanna Arendt)

Moral kan aldrig handla enbart om att varje människas plikt emot sig själv avgör om en handling är god eller ej.
Det går inte att överskåda alla de konsekvenser en handling får.

Människan är förmögen att ge löften och i detta se in i den framtid hon önskar. I detta kan hon ge sig själv ramar att verka i för att nå den framtid hon önskat.
Framtiden bestämmer nuet.
Men eftersom ingen fullt kan överskåda de konsekvenser ens handlingar får blir förlåtelsen viktig.
Måste man förlåta?
Nej.
Det måste vara möjligt att säga: Jag förlåter dig aldrig, men jag tänker handla annorlunda. Jag tänker bryta cirkeln.
Det enda vi kan göra då är att lära av vårt förflutna och lova en annan framtid. För detta behöver vi varken förlåta eller straffa – bara acceptera en handling.
Vi ger oss själva ett sidospår. Inte en räddhågsen eller undertryckt utväg, utan en väg av förändring och annan handling.

Det enda jag kan göra åt historien är att inte upprepa den.


Man ser inte med sina ögon, utan med summan av sina erfarenheter (Aristoteles)

I viljan till en fördjupad tolkning av konstverket (oavsett genre) krävs det att vi kommer över vårt motstånd att komplicera vår förståelse.
Att vi tillåter oss att reflektera utifrån våra egna referensramar. Att vi använder våra subjektiva referenser som verktyg för förståelse.

Konstverket är autonomt.
Skaparen är den förste läsaren av verket.
Verket blir till i mitt referensunivers.
Verket måste få kräva sin uppmärksamhet.
Att ge samtalet dignitet och tid.

Tid för vilja att förstå.