högt i tak

Har pratat idag om samtalet. Om vikten av att ha högt som fan i tak. Om att stötta och inte stå i vägen för varandras utveckling och tankar. Om att verkligen känna att man får ställa alla frågor och att det man har att säga betyder. Det kändes viktigt.
Jag minns att det värsta som fanns i tonåren var dom där tjejernas fnitter. Dom där som man inte riktigt visste vart man hade. Dom som var sötare än de andra och som spanade in killar som gick i gymnasiet. Dom där tjejerna man var lite kär i men visste att man var chanslös inför. Dom ägde en och det enda man kunde göra för att komma nära var att vara deras vän. Och de fnittrade. Helt plötsligt när man pratade så hördes det tyst tyst men ändå som en piska. Omöjligt att veta om de viskade och fnissade om mig eller om något helt annat. Det satte spår. I vuxen ålder kan det komma över mig ibland. Oron över att inte vara lyssnad på. Att de som sitter där egentligen bara väntar på att få gå hem.
Detta bäddar inte för en trygg arbetsmiljö. Trygghet i en grupp, som jag ser det, innebär att man vet att man får vara med. Man kanske inte är viktigast i alla situationer, men man är aldrig oviktig. Ens åsikt, fråga, uppfattning, inlägg betyder. En grupp måste arbeta för att hitta det klimatet. Man måste arbeta med detta som med vilken annan relation som helst. Respekt och tillit. Hur uppnår man detta? Hur får man en grupp att agera utifrån känslan av samhörighet istället för den enskilda individens framgång?