En solig dag i slutet av 90-talet. På ett café i Haga i solen sitter en liten kille och grejar o fixar o hänger med sin mamma. Plötsligt utbrister han mamma, jag tror inte på någon gammal fabbro i himlen. Jag tror på ett glas vatten för det kan man se.
Det kändes som att jag fikade bredvid någon som levt i tusen år.
Jag tror oxå på ett glas vatten.
Jag tror på andlighet och medmänsklighet och humanism. Jag tror på omtanke och samtal och öppenhet. Men jag tror inte på en fabbro uppe i himlen. Jag tror verkligen inte på religionen. För mig är en gudstro fullkomligt oförståeligt. Jag har försökt förstå många gånger, men det går inte in. Jag minns att Carola tackade Gud för sin första seger i Melodifestivalen och jag var fjorton och blev så arg, varför kunde hon inte själv bara säga att hon var stolt över sig själv?!
För mig är religionen enbart en mänsklig konstruktion för att bibehålla reaktionära strukturer. I religionens namn kan patriarkatet sitta säkert. I religionens namn hålls alla grupper borta förutom dem som ingår i den normativa manliga medelsvennearmadan.
Jag tror vi behöver mindre religion och mer humanism.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
05
(114)
-
▼
09
(26)
- imorgon åker jag till Lofoten.
- att göra inget är en konst
- komposition
- hur skulle det se ut om alla...är universums kardi...
- till Elvira
- och
- då stannar tiden
- miralles
- vad är skillnaden på samtal och diskussion?
- det regnar inne
- titta! en duva
- jag målar akvarell ibland, fast sällan.
- spöken
- va fan skall behövas!?
- ibland
- havet
- katt kors hare
- en vän fyller år
- en död hare
- Mrs Kaufman
- ta mig!
- Fredrik och jag
- art and its objects
- ett glas vatten kan man se
- får man prutta på galleri?
- högt i tak
-
▼
09
(26)
1 kommentar:
Jag tror att du ger religionen (kyrkan) större vikt än vad den "förtjänar". Dels har kyrkan/religionen som en "konstruktion för att bibehålla reaktionära strukturer" spelat ut sin roll ganska ordentligt. Så ordentligt att det idag sakta men säkert håller på att gå åt helvete för kyrkan. Dels så är, i mina ögon iallafall, religion ganska långt ifrån "medelsvennearmadan". Snarare är kyrkan/religionen allt mer något av ett undantag.
Jag vet också att många vilsna människor faktiskt finner någon form av tröst, trygghet, glädje och hopp i kyrkan - varför vet jag inte, men så är det. Jag själv har inget behov av religion, men jag kan med mina egna ögon se att andra har det.
Och den religion jag ser, vill jag tillägga, är väldigt human.
Skicka en kommentar