sorterar bilder o hittade dessa o jag vet inte varifrån de kommer, men jag skrattade.

Nu är mellan då o sen.

Innehåll
Jag rusar.

Bild: jag springer som när man springer fort, fast inte ger allt man har, och emellanåt tappar man nästan balansen kämpar en sekund för att finna fotfäste ramlar aldrig grusar inga knän, upp igen man får fatt i sig får fart igen inte stanna inta stanna. Vidare vidare inte bort inte till. jag skall springa ikapp horisonten.

Hjärtat slår hål inifrån. Jag sitter stilla. Ett skal.

Tittar i gamla skissböcker. Så mycket ord bilder idéer tankar.
Allt får ny läsning ny mening*. Tiden blir cyklisk händer igen blir till om och om igen.
[jag läser allt samtidigt]

_ _ _ _ _ _ / -ism**

Fragment delar bitar. Små skärvor av tiden.

Jag släpper respekten för det Sparade. Det samlade. Klipper i bilder papper txter ger dem ett [nytt] samanhang. En k o n t e x t***






*igen
**kommer bilderna någonsin att klara sig själva?
***ett fint ord som jag kämpade för att lära mig.

sem este r [reemt ses]

Semester.
Nervös.
Magen gnyr huvudet dunkar. Jag sover/komaterar.
Vegeterar i växelvis katatonisk bottendvala o exploderande drömmar där allt får samband. Tiden upphör alla känner helt plötsligt varandra. När jag vaknade var jag alltid samtidigt. Det var fridfullt.
Det är underligt att känna sig stressad över att ha semester.
Vet inte hur jag skall ställa mig till det.
Hoppas att det går över.
Sovmorgon känns ju just nu som ett hitte-på-ord, som seri (sötningsmedel som man har för att det skall bli mycket godare det man lagar). Men när man får sova länge drömmer man o det var så länge sen.
Man drömmer alltid kommer säkert vän av ordning påpeka, o det är ju sant, man om man inte kommit ihåg an dröm på 8 månader utan alltid vaknat med ett ryck o en bultande känsla av att man är antingen sen, eller döende, så är en dröm som långsamt blandar sig med det vaknande medvetandet så satans välkommen.*
Frukost med varma minibaguetter, ost, parmaskinka, rökt hjortinnanlår, tomat, grapejos, kaffe, pecanfläta, morgontidning.
Efter det – tillbaka till sängen. Svårt att inte gilla sin första riktiga semesterdag.

Läser [om**] D.Couplands Microslavar o den är så fin o enkel, o retro-daterad o det är också skönt att läsa om, hur de trodde att det skulle bli. Den är ju en blogg, för 13 år sen. Kul.
Apropå Microsoft vill jag gärna länka till den här…när förresten sno..bilden (överst...), tack Robban, den har fått mig att skratta många gånger.

*komma ihåg att ha en anteckningsbok vid sängen. Otroliga historier utspelas här.

**första boken jag läser om sen Flugornas Herre på gymnasiet, varför just den kan man verkligen verkligen fråga sig. (jag läser väldigt sällan om böcker, kanske allt för sällan, men jag brukar komma ihåg dem o det känns alltid lite underligt att läsa något där man vet hur det skall gå, jag har väl inte fattat det där med att läsa in flera lager o andra tolkningar…***)

***Kom just på att när jag gick i högstadiet så läste jag en Sci.fi-novellsamling som hette typ Den..xxx..apan****, o i den fanns en fasansfullt spännande Darwinistisk historia om en speciell robotspindel som var konstruerad att leta efter metall o sedan bygga en kopia av sig själv av metallen. Så placerades en sån robot på en öde ö, tillsammans med utplacerat metallskrot ..o några forskare tror jag.. o så fick den gå runt o leta efter skrotet o när den hittade det så svetsades det för fullt, men så hände det som inte skall hända när man räknat på grejer, men som händer i naturen, den muterade, någon bit var annorlunda o successivt så växte en lite större robot fram osv osv o när allt skrot var borta så gav de sig på varann o till slut fanns bara en fett stor rackare o ingen metall o då gick den på forskarna för de hade metall i tänderna… väldigt otäckt. Shit, den morbida historien läste jag om o om igen. Är inte säker på att det känns bra så här i efterhand.

****Om någon vet vilken bok jag pratar om, så vill jag gärna veta, skulle va kul att läsa den idag...

om högsta vinsten var en spark på smalbenet, skulle du spela då?

Liseberg.
Socker-o-galenskaps-mecka.
En plats i samtiden, ett destillat av allt vi är just nu, ett överdåd i overdrive.
Hon är i sena tonåren, kanske sjutton, kanske arton. Hon står i spunnet-socker-kön med en säck chips (4.55kg) över axeln och en kexchoklad-surfbräda under armen. Stjärnvinster på ät-dig-lycklig-hjulen bägge två. Hon är långt förbi lite rund i hörnen, hon är fet o det går inte att sluta stirra.
O jag står där fastnaglad o vill kanske skratta eller gråta o allt stockar sig o det gör bara ont. Jag tänker på hur Liseberg med sina sinnessjuka übervinster på hjulen o sockervadd o läsk o glass o pommes o godis godis godis o clowner o kaniner o hahaha roligt roligt alla har roligt o karuseller o titta här borta här är det ännu ännu roligare snäääääälla mamma bara eeeen till bara bara o hur det hela egentligen är hela vårt samhälle i samma tempo o utbud fast på mindre geografisk yta.
En tid när det är socker socker socker i allt o hej snabbmat hej köttclownen javisst är jag nog lite stressad/ledsen/ensam klart jag vill ha ett Happy Meal, vem vill inte vara fett happy hela jävla tiden?
En tid där kvinnan vi drömmer om har Botox i läpparna o plast i tuttarna o nederkroppen ersatt av en manskropp för att höftformerna är bättre.
En tid där man också kan vinna 7.55 kg fett o socker o det känns som en vinst för det plingade o det var en stjärna.
Det var högsta vinst. O det är man ju glad över.
Man är lycklig.
Man har sett det på TV.
Skrap skrap håll drömmen vid liv plötsligt händer det.
Du kan du kan.
Det är bara du som är i vägen för dina drömmar för dig själv för den perfekta du det fantastiska superlativlivet där allt allt klaffar sitter o palmblad framför fötterna.
Hur skall det går till?

O man går där i ett mikrosystem av allt går att köpa kom kära besökare köp köp gråter ditt barn köp något mer köp en lott en åktur en glass. En ballong för fan vadsomhelst här hos oss.
Alla vinner. O ifall dom inte gör det finns ankdammen fisketuren där är det vinst varje gång. Ingen behöver vara ledsen här.
Lyckliga lyckliga vi.

balanserar

Tystnaden bränner hål i tiden timmarna staplas på varandra blir travar på golvet
blir svårare o svårare.
Blir minfält farligaste orden smärtan tassar på tå på öar av tillåtet på krympande
möte.
Vill sätta foten rakt i glaset glöden
förbjudna platserna
vill riva alla staplade timmar vill vända in o ut slita av mig huden
stå orörlig i elden.


Vill orden tankarna historien lyssnade
Vill öppna skalet alla dörrar på vidaste gavel vill ha största nyckelknippan till alla dörrar samtidigt o om de inte passar vill jag sparka in dörrjävlarna gå med foten rakt igenom
Slita upp.

Vill inte balansera mer.
Växer inuti kraften som är draken den kommer ut genom huden kommer brännande sår.
Jag står på små öarna av tillåtet men går snart över allt genom lava o huden får brinna av mig för jag känner det inte jag står rak.
Under finns ny hud som tål.

Under finns den hud jag saknat så länge saknat men inte vetat.
Den finns o den tål o jag tål o den klär mig.

O nätternas häxor snabbaste hjärta jag ska driva dem framför mig driva över horisontens kant över mina inuti bilders kant för jag kan.

Jag växer ur mig tar första trevande steg tar första trevande ord.
Tar steg för att möta viker inte blick inte minne.

Det kommer en dag.

precis då, kunde jag inte vara utan

Mobilanteckningar [i tid, viktiga**]:

*Alumni: cellmembran
*Det går inte att herda katter, men man kan flytta matskålen.
*Gå inte på lösningen, gå på idén.
*Civil olydnad.
*Axiom
*Inte en ö, ett område i ett område.
*Plats
*Se problemet
*There are ten types of people. Those who understand the term Binary, and those who don’t.
*Där det inte lönar sig att konkurrera där samarbetar man.
*Rita kartan.
*Slum cities
*Tumba paket

**allt har samband utan att det går att läsa i stunden

alla ångrar sig

Jag har just varit på föreläsning med arkitekten Anders Wilhelmsson. En bildodyssé i rasande tempo om projekt o tankar o idéer om världen. Om små saker nära nära o stora saker som megacities o sinnessjuka siffror på hur det ser ut för världens befolkning.
En forskande rockstjärnearkitekt på ett sätt. Han tillåter sig att arbeta systematiskt o intellektuellt, med frågor om alla delar av rum. Skitintressant. Han talar till de redan införstådda, han kastar begrepp o scheman över oss o duschar oss med termer, utan att försvinna o bli på något sätt obegriplig.
Han är kul o en jävel på att tala.
Han visar ett par hus som jag tycker är intressanta (shit, det mesta var intressant, men för denna diskussion…), för att de kräver något, en hel del faktiskt, av de boende. Han verkar utgå från att man vill ha näst intill total möjlighet att påverka sitt hem, sitt boende.
Det är systematiskt genomförda skal, med lite uttag för vatten o el o sånt, där man sedan själv får fixa det bäst man vill.
Jag undrar om man vill.
Samtidigt som jag satt där var Martin Timell på tv o fixade i Äntligen hemma. Han förutsätter också att vi vill. (han förutsätter dessutom att vi kan, vilket flera snickare tackar för nu när de får massor med extra jobb att färdigställa påbörjade hemmaprojekt som inte alls var så enkla som det såg ut på tv…).
Men vill vi?
Det produceras nästan en kokbok om dagen i Sverige, tv-kockar o mattidsskrifter är överallt, men samtidigt äter vi mest halvfabricerad mat per capita i världen (har jag hört…det kan vara illvilliga rykten, men om inte mest, så fett mycket fiskpinnar o Findus oxpytt blir det).
Är hemmafixagrejagöraomandet lika samma? Är vi intresserade av det på ett åskådarplan snarare än i matchen?
Kan det vara så att de flesta egentligen vill ha en färdig lägenhet o så möjligen måla om, o köpa fina designersaker att ställa in för att befästa vilka vi är, o vilka vi inte är.
Ju mer jag tänker på det så tror jag att det är så, vilket givetvis inte innebär att det är en bra sak. Latheten och oviljan* att ta beslut som kräver är väl något att verkligen motverka. Den fågelunge-gapande konsumenten som inte tar egna beslut utan som väljer bland de uppdukade möjligheterna är ju knappast en smickrande bild av oss, men jag vill nog mena att den stämmer i mycket.
Kanske kan Wilhelmssons lägenheter visa en annan väg? För att i hans hus måste man ta så mycket mer ställning, ta så många fler beslut om vad det är man vill o hur man vill ha sitt hem, redan innan man börjar braka in sina mediananpassade möbler. Man måste på riktigt se hur man lever, inte bara hur man tror att man vill leva för det gör andra (mer kända).
I miljonprogrammen fanns möjligheterna att flytta väggar o ändra boendet alltefter att familjen förändrades, växte krympte. Men där förblev nästan alltid väggarna på den plats de började. Varför? Utan att veta tänker jag att det kan ha handlat om att det var en halvväg i arkitekturen som gjorde att väggarna faktiskt inte passade på så värst många olika ställen o att det var klart från början att det skulle vara väggar. Kunde man skippa dem helt?
I SvD idag (12/6) skriver Devrin Mavi om Folkhemmet som en segregerande intolerant idé som förutsatte den heterosexuella arbetande (på jobb utanför hemmet förmodar jag) ursvenska fina familjen. Hon undrar varför vi fortsätter att vilja bygga på denna daterade idé istället för att se hur samtiden ser ut. I detta resonemang passar ju Wilhelmssons bostäder in perfekt. Ett hem som fulländat öppnar för den individuella brukaren o dennes familjesituation. Om hemmet är det rumsliga gränssnittet för vår identitet är det väl rimligt att arbeta för att möjliggöra det. Utöver detta så kan man ju tänka sig att om vi lägger mer eftertanke på hur vi faktiskt vill bo, så kanske vi lättare ser igenom det konstruerade behovet att fylla vår omgivning med prylar som språkrör för våra drömmar. Inte dumt.

*

*Detta leder mig in på en annan sak jag funderat på idag; Fundera på detta: Föräldrars curlingbeteende skapar feta barn. Kan det hålla?
Så här tänker jag, att när man som förälder hela tiden lägger sig i sitt barns handlingar o vad han/hon skall göra, direkt svarar på jag vet inte vad jag skall hitta på, så fråntar man barnet möjligheten att utveckla förmågan att ta sig för. Det är väl inget nytt att man pratar om att barn måste ha tråkigt för att växa o hitta på saker o i detta faktiskt tränas i att välja.
O jag tänker på att om barnen inte lär sig att själva skapa sin tid utan bara blir matade med impulser allt från TV o Playstation till fotbollsträning dans scouter, så kommer de efter sin egen utveckling att välja.
O detta kombinerat med att 1, barn älskar socker o 2, det är socker i mycket man kan äta.
Med en söt start på morgonen (cornflakes tex) så är sockersuget igång o då skulle man kunna tänka sig att barn, precis som vuxna, går på sitt sug o småäter. Kanske ännu mer än vuxna eftersom barn är mer begärsdrivna än vuxna som hunnit socialiseras in i beteenden som håller tillbaka äthandlingen något mer. En massa helt ogrundade påståenden, det vet jag, jag är ju varken barnpsykolog eller dietist. Men min idé är att det är inte dataspelande i sig som gör barn passiva o fetare ( för det kan vi ju ialla fall enas om att de blir) utan bristen på tråkighet. Barn (inte alla såklart…) har för kul helt enkelt. Vi föräldrar är så osannolikt skitnödiga för att våra barn skall ha tråkigt, det värsta straffet, så vi hjälper dem hela tiden med att skapa intressen o få dem att aktivera sig, istället för att lita på barnens egna inneboende vilja att lära sig saker, att göra upptäcka hitta klara av.
Kanske håller det, kanske inte.
Kanske är det inte lösningen på fetmaproblemen, man för det inte en värdelös idé om vilka samhällsmedborgare vi skapar för framtiden. Vill vi verkligen, bara för att vi är så in i helvete rädda för att få höra att våra barn inte hade en kul uppväxt, ha en generation som inte kan ta egna beslut o som inte klarar av att själva hitta på nåt.

längsta natten*

Jonas Hassen Khemiri sätter starkaste megaljus på pappor. Han skriver som en gud o han välter min värld o stenar lyfts o saker rör sig o det är ibland stilla o det är ibland inte.
All tid blir en.
Allt händer samtidigt.

Omöjligt att sova vrider lakan svettas möter maror.

Anteckningar under natten på en tidning (nästan i dröm):

Skriv om barnens obarmhärtiga blodvittring.
Om den som är utanför.
Om den som inte kommer in.

En pojke gråter i Vasaparken, vänner törstar.
En pappa gråter i Vasaparken. Saknar sina vänner.
Såpbubbeltårar rinner över, randar solansikte. De sitter fast så långt inne. i.

*det blir dag igen. det kommer syre i luften.

(!)*

*Det fanns inte syre det fanns inte leende. Bara Fermencas sång o våra sammanlagda drömmars framtider.

jag vill

Fermenca

Ingen tid. Ingen väntan.
Bara aska bara bara.

_ _ _ _

Längtan kanske
Kanske

Det finns inget att hämta här sa du o jag o när jag gick regnade det.
Inuti.
Utanpå.

Trapporna är så långa stegen så höga hon kan inte andas.
Hon vet.
Hon ser dörren vill att det skall vara fler trappsteg fler att gå vill inte vara
Framme
Inte än.
Hon hoppas hoppas att nyckeln inte skall passa att det är fel dörr att det är någon annan som bor här
Någon annan

Några andra.

Hon: Fermenca Bandolin, i klänning.
Han: Jag / Du, nakna.
Morgonsol genom persienner, tidningen på golvet innanför dörren. Ingen sover.

J/D –Det fanns inget att vänta på.
FB –Det har det aldrig gjort.
J/D –Jo, innan regnet. Då fanns det
FB –Det var aldrig på sant. Det var bara något alla sa, något de så gärna vill tro på.
J/D –Det är alltid något alla vill tro på. De måste ha det, de måste.
FB –Ja. Men inte vi, inte nu.

Hur ska vi kunna se om ögonen är stängda?
Hur skall vi våga tro?

bilder av världen

Hela världen tillsammans. Digitalt o i verkliga verkligheten. Det verkar ju enastående, om det funkar, hur det nu skall funka. Det är väl nåt elektriskt. (photosynth)
Han är ju så entusiastisk. Man kan ju fråga sig vad det skall vara bra för, fast det behöver man kanske inte, att det finns o går att genomföra kan ju vara nog.

Det man vill är ju att kunna ha motorn hemma, så att man kan bygga upp modeller av egna bilder. Navigerbara miljöer av fotografier.

Om detta är sant så är det koolt.

detta är oxå koolt.

inuti*

*i

Tillbaka

Två dagar konferens*: Mat sitta sitta sitta mat sitta sitta kaffe sitta sitta mat** vin mat vin vin natt leenden morgon mat sitta sitta sitta kaffe sitta sitta mat sitta sitta sitta hem.
Så många ord o möten.
Så många bilder.
Har tecknat som en idiot. Material för flera veckor. Konferens är bra.
Hotell är bra. Krispiga lakan o frukost serverad.

*Varbergs Stadshotell
**Lax med sallad o laxromsås, Kalvinnanlår med citronrisotto o primörer, vinsås.

överkurs

Det mesta i tillvaron känns ju egentligen som överkurs.

drömmar

K-Special om Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson gjorde mig så obeskrivligt inspirerad. Jag ville bara springa ner till teckningarna o pennorna o papprena.
Sommaren lovar för flera dagar i följd.
Sommaren lovar vila.

Det är sol bakom molnen.

utanför bestämmer de andra*

Maj åt mig levande.
Nu är det Juni.
Det är bra.

Det finns små bitar av tid emellan de andra som är svåra att få fatt i, men som är viktiga o de glider så lätt mellan fingrarna som tårar o jag står där.
Tomhänt.

Torraste munnen sand mellan tänderna rakaste ryggen. De andra.
Skrattar hahaha sitter bredvid skrattar med leker avslappnade lugna inuti.

Men det kommer att vända vända uppåt.
Det gör det.
Efter regn kommer fan sol.**


*Jag tittar på, försöker lära mig reglerna. Summan av noll.
**Det gör det, o det gör det på sannaste sant o det kan ta tid, men det blir sol.

repetitionen representationen

Igen
Igen
Igen
Igen*
Igen
Igen

Det fortsätter [undantaget] igen igen igen

Jag [vemsonhelst] tar steg steg ännu ett
långsamt.

i den stora världen*

På TV söker Mel Gibson konspirationer. På TV i Holland skall en dam avgöra vem som skall få hennes i njure, ett lekprogram för de döende. Är det verkligen verkligt? [nej det är det inte, hahaha det var bluff, men fan vet...det dröjer nog inte länge förrän det blir sant...]
I leela.exe skapar Arjun Mehta ett superduper virus som slår ut hela världen o det är sjukt underhållande o txten rasar över bollywood o makt o reklam o hackerkultur o information o billig arbetskraft o globalitet.
Shit va bra!
[o här är det verklige Arjun Mehta, han är industridesigner]




*det är svårt att verkligen se vad som händer, pusslet är för stort.

o utan ord blir samtalet så tyst*

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _, _ _ _ _!


*jag skulle tro på allt de sa, om de sa det.

somliga dagar

jag innehåller mer vatten än dig*

* och ändå flyter jag inte av mig själv.

det är när man skall sova det händer

blommor o lastbilar

en dag. något i magen lurar.
drömmar på natten höll mig orolig (det är inte ofta det händer).
nu skall jag läsa Erlend Loe Volvo Lastvagnar, den är rolig som fan! Han är ett geni.
han skriver o det går undan o det vecklas ut o det är rakt o enkelt o ändå invecklat.

precis efter att jag kommit hem började det åska

Aldrig träff.
Hur / Vem kan jag förstå [eller aldrig] (!)
Utanför.

Oceanen lämnar inte oberörd / den går inte att komma undan.

[!]
Mina tårar ligger så nära.
Vissa dagar: objektivitet
Andra dagar: subjektivitet [-inter]

Min existens (-rättighet) söker (en) väg för fokus på / av redan skuldtyngd struktur (och dess) exoterande individualism.

Diskursdjupen får / kan inte lämnas uteslutande åt betraktaren. Även om den [intentionen] inte syns måste den finnas.
Intention: riktning
Innehållets ballistik.

Jag kan inte kräva.
Jag / vi / du / ni [hon] kan önska
Men aldrig mer än så.

Jag är vågskål. Vägskäl. Ett skäl.

Ett brev.
Den sammantagna livsväven
Utan revor
Utan gångna (-för) maskor

Det var ditt / mitt fel
Nej det var mitt / ditt
Nej

Utanför är _ _ _ _ ( _ _ _ ) - _ _ _

Fallskärm: nu

Med inkonsekventa nivåer snubblar tanken (o) [ _ _ _ _ _ ] blir stående på trappan.
Foten i dörren. Nästan inne nästan ute.
Knappt öppet* (Åh allra käraste, tro inte på vad de säger, tro bara)

Om du citerar mig när jag har citerat dig, vem har citerat vem?
Mellanmänsklig innehållsloop.

Koden: konsensus
Dechiffreringen: RVLTN (!)

Detta skall du kunna: sax - sten - påse

Kommunikation: ord tågresa frukost fåtölj förlåt
Runt all massa: energi / teori

Intressant, men sant?
Skapa. Sk-apa.
Tid. Val. Hur ser _ _ _ _ _ _ ut i verkligheten?**

Vad är mitt (och) ditt djup?
Du får söka:
fågel
fisk
undergång
övergång

Att inte stanna vid idé.
Att inte skära sig.

När / Hur skrev du?
I morse.

Livet: en principiell prototyp.
Och efter regnet kommer resan (till) havet.***

I vilken roll finner jag dig? Ulv / Får / Rödluvan?

Är en ulv i fårakläder egentligen bara ngn som vill passa in?
Ett får i ulvakläder?


Men rörelsen (allra käraste), vad hände med den?
- Den var ful. (skönheten spillrade mitt liv)



* Nyfikenhet
** Du kommer aldrig att stå i mitt hav
*** För evigt min älskade, för evigt

i min hand har jag ett liv utan slut

Jag väljer kyss framför dag
Framför hårda ord
Framför spegel spegel /
Vem är vem är
Snälla säg att det bär.

Katharsis. Rena (de är/jag vill)

Men (agora) får vara med? Vem / hur tar sanning eller konsekvens?
Dölj din _ _ _ _ _ / låt inga ljud höras
Ingen snö ingen is.
Jag / vi tror på utveckling / utarmande / försök
Att vara [på] maskerad

Tid / nyfikenhet som konstant i ekvationen
Hon / ni / dom andra kommer alltid att överge / delge vägen.

- Fermenca, kan du visa mig vad som händer sen / hur jag händer sen.
Visa mig: En jordglob
En blomma
Din fitta

Om jag är äkta, vad är du då? Bastard eller blomma.
Paketerad (i) stanniol (och) plast.

Tydligt: efter modell
Struktur: att leva efter, sörja och bedåra.
Vita svarta dubbla. Jag är ond / god / gud.

Du tar i mig svart / lila / rosa. Jag skakar paketen under granen hos mig hos dom. Tar allt som klirrar silvermynten är till mig.
Otydligt [rörande]
Förmyndigad / bakåtsträvad tillbaka tillbaka
Hurra hurra vid hjärta vid bröst.

-Skönhet förlamar.
-Ja.

-När huden glänser tar det tid att blunda och när ögonen väl är stängda kommer jag inte att [våga] öppna dem igen. / -någonsin.

Jag är: _ _ _ _ _ / _ _ _

Jag ritar mustasch på alla fotografier. Jag klär (ut) mig för dig.
För dig och din.
Och dina.

jag bloggar, alltså finns jag.

I senaste Ord & Bild skriver Geert Lovink (övers. av Henrik Gundenäs) en rejäl smocka-blogg-essä. Tjong!
Pang!
Bloggandet, den ninilistiska impulsen.
Nihilismen är tyvär evigt besudlat av P.Stormares Nihilistiska galenman i The Big Lebowski (1998), svårt att komma runt "-But we are nihilists, we believe in nothing"
alla fall
Txten tar ett ordentligt tag på bloggandet som samtidsfenomen kanske, eller som en kraft som vill bli räknad med utan att kunna vara det eftersom det mesta verkar vara skvaller o listor o mer eller mindre reflekterade korta ekon av det som händer runt om i värld o media.
Bloggandet som en massa brus.
Jag är böjd att hålla med.
varför bloggar vi?
vad tillför vi. Egentligen?
Eller handlar det om att tillföra? kanske handlar det om att vara i ett stort samtal som ett skitstort cocktailparty där vi alla minglar omkring o säger 'den sa' o ' då sa den' 'men jag tycker'.
Så tror jag att det är.
O så vill jag så jävla jävla gärna tro på att det är viktigt för folk att uttrycka sig och att bloggandet har fått många att börja våga skriva. Våga sätta ord efter varandra. Tänka lite, formulera sig lite xtra. Bli kommenterad.

O kanske det, på längre sikt, kommer att välta världen.

vissa dagar

jaja. med vin i kroppen blir allt lote ...lite...lättare. bildarbetet går långsamnt framåt. man vill att det skall gå fortare. jag är avundsjuk på mina studenter som får göra detta varje dag, jag vill oxå göra varje dag. varje varje dag.
vissa dagar blir det massa bilder de bara strömmar ur mig andra dagar blir det som ideg...idag..titta sto..stirra..limma lite rita lite.
jag vill att det skall bli tusen bilder varje gång jag sitter ner men det blir det inte o det är frustrerande som fan!
ensamhet o tomhet. de bor i mig o ibland äter de upp mig ibland är de mina vänner.

imorgon skall jag fan upp tidigt o arbeta.
tuden bilder skall det bli!
ja jävlarr.

en plats

en egen plats. en idé om ett rum för egenheter.
dit ingen når dit ingen kommer.
kanske finns den platsen inuti?

en promenad i parken

Hemma från en liten biokväll, Shooter. Ensam skjuta-långt-specialist blir snärjd i konglomererad konspiration, flyr skadad, återkommer med full kraft to burn their playhouse down. Svårt att värja sig mot detta, jag hejade på MarkyMark o bortsåg från det papperstunna manuset.
Jag skulle kunna se den igen. Jag älskar ensamma specialister.

En dag på Wanås.
En park. Skulpturer. Några värda resan, andra grejer i skogen.
En av årets dragplåster är Louise Bourgeoise.
Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Hon är ju en spännande konstnär, gör spännande grejer, men här igen visas en av hennes spindlar (Maman). Spindeln som rest över hela världen o som snart har stått i alla världens storstäder. Fanns det en kontext för den? Från början. Jag har sett delar av hennes arbete med spindlar o mamman o modersfiguren o saknad o längtan som verkar leda fram till de stora bronsskulpturerna, Lousiana hade en retrospektiv för några år sen, där fick spindlarna sammanhang, men här…i parken…lite avsides från skogen (som ju på ett sätt skulle kunna vara en naturlig plats) blir den bara en Louise Bourgeois, igen. Jaha spindeln.
Jag upplever att den, och hon med den, har blivit ett varumärke som vilket.
O det är ju så utarmande. Ett livs konstnärligt arbete förpackat i ett föremål, en symbol.
O jag undrar över varför det blir så, raden av konstnärer arkitekter (förmodligen musiker o filmare o författare också, men där vågar jag inte trampa för tydligt) som hittar en stil, ett sätt, alkemistens recept, o sen går på det. o när publiken väl har vant sig och valt, så verkar mjölkkalven oemotståndlig. Alla slukas upp i varumärket brandingen.
O varför skulle de inte? Bli erkänd o sälja som fan o kunna inte bara leva på sin konst, men faktiskt leva gott. Vemsomhelst skulle gjort samma, antar jag.
Men det blir inte mer intressant för det.
Det blir bara känt.

Men på Wanås finns Andrea Ray. Hennes Solarium är värt 8 timmar i buss för. Att ligga i vedhögen som är så perfekt för min kropp o lyssna på de vackra rösterna som läser om ljusterapi o vetenskapsarbete om ljus. Det är så enastående att jag vill bara vara kvar.

O HDKs Designkandidat-utställning i en lägenhet nära Götaplatsen i Gbg. Så bra. Så förbannat lovande för framtiden! En ganska stor grupp med arbeten spridda i rummen o de bjuder in till läsning o jag tycker mig märka fler lager under den tilltalande ytan än vad som funnits på ett bra tag på HDK. En bok om en saknad pappa river mitt hjärta, illustrationer till dikter som bär sig själva – dikt o bild blir två lika delar i läsningen av känslorna, ett bord för dator-o-media-sånt i hemmet med en egen power-knapp för att inte hela teknikbatteriet skall stå standby o kosta natur… det fortsätter.
Det känns att HDK har fått igenom tankarna o arbetet med innehåll o mening framför tekniker o cad-slavs-kunskap. Dessa studenter blir inga kaffehämtare.

O sen under dagen blev det ett litet torn. För överblick. Med sidenväggar o hänglås. Med möjligheten att komma undan komma bort.

o nu. en tomhet. en tystnad. en ensamhet.

att inte prata gör något med en. det är inte bara en dålig sak.

vad händer bakom huden. hur långt in får någon komma. var upphör allmän väg?

hehe konst i skogen kan de va nåt

imorrn drar jag till Wanås, det blir fint, lovar att skicka bild o lägga på bilderna. kolla där. det blir bra. nu är det skolutställningsinvigning. kanske ett litet glas någonstans.
skulle va bra med ett glas nånstans. eller tolv.

o efter kaffet satt vi stilla o såg genom varandra

Vad gör du av din ilska, frågade hon.
Jag bär kniv i mina drömmar, svarade jag.

bollen är otvivelaktigt alla tiders bästa o viktigaste uppfinning

En loppis. Fyra pingisrack o ett nät för en tjuga. Vem kan gå förbi?
Vi jublade. Har ingen boll ännu, men det kommer.
I inköpet väcktes min spellust. Inte tävlingen o stressen, men leken. Lek med boll.
O jag mindes. Så många spel som uppfunnits i stunden på plats när viljan till leken varit stark, men platsen varit annan än ordnade planer o hallar o linjer o tränare o vatten flaskor o matchtröjor.
En sommar, en blöt natt.
O när jag tänker på det blir jag så jävla övertygad om vikten av att leka vara barn skratta göra på fullaste allvar i stunden men aldrig toppa laget. Alla får vara med.
Nedan: sporter jag minns.

Ping-Pong Royale
Ett enkelt spel för alla. Ett pingisens offpist skulle man kunna säga. Borta är kravet på ett stort bord med linjer o nät, borta är källaren . Ping-Pong Royale [PPR] spelas varsomhelst där det finns lite plats, ett föremål av semiansenlig storlek (ex. en piedestal, en diaprojektorhylla eller ett brickställ av kafeteriatyp) två racketar o en boll.
Spelare ett servar minst två meter från centerföremålet, bollen skall sedan studsa ovanpå detta och en gång i golvet, efter det är spelet öppet för varianter. Bollen skall efter varje tillslag (ett per spelare) vidröra det utvalda centerföremålet och en studs efter är möjlig, men även volleyslag är möjliga. Om centerföremålet har en tydligt markerad och ev. något dold detalj kan även ett multiboll-moment (se: Kalleboll) införas. Planen är uppdelad efter godtycke i storlek (väggarna på rummet eller svårforcerad inredning torde vara en bra utgångspunkt) där centerföremålet utgör skiljelinje mellan planhalvorna.
Matcher spelas fem set, varje set till 11 med fem servar i rad per spelare. Set skall vinnas med två poängs övertag, inget tak.

Kalleboll
Ett utomhusspel på gräs för två eller fyra spelare. En godtycklig planstorlek som godkännes av alla spelare som markeras med hörnflaggor (eller skor). Nätet utgörs av en planka som ligger med den breda sida upp så att nätet har en viss bredd.
Bollen skall vara av studsig typ (ex. tennisboll eller SuperBouncer) och förhållandevis lätt för att undvika skador då den skall slås med handen.
Bollen måste slås (med öppen eller knuten hand, alt. nick med huvudet) uppåt över nätet (om bollen inte är i multiboll-läge, se nedan) och kan slås på volley eller efter en studs. Endast ett tillslag per spelare (eller lag om man är fler på varje planhalva, om inte bollen är i multiboll).
Multiboll: om bollen slås och studsar på nätet är den öppen för alla att slå på, tills bollen är död (dvs. att den har vunnits av en av spelarna och gett poäng) upphävs även kravet på bollriktning uppåt över nät. När bollen går in i multiboll får även den spelare som framkallat det slå igen om han/hon kommer först till slag.

alltid samtidigt

Lyssnar på Bob Hund och äter glass (stor portion, vanilj) dricker citronvatten.

Läser Stephen Hawkin The quantum mechanics of black holes, det blir mer vetenskaplig poesi än aha-upplevelse.

Doktorn säger: max en sida dagbok om dagen [lev livet istället för att skriva om det]

Brownian motion
(named in honor of the botanist Robert Brown) is either the random movement of particles suspended in a fluid or the mathematical model used to describe such random movements, often called a Wiener process. (This article is about the physical phenomenon; for the stochastic process, see Wiener process. For the sports team, see Brownian Motion (Ultimate Frisbee)*.)

*En gång i slutet av 80-talet har jag spelat mot Brownian Motion i en turnering i North Carolina (Westchester?). Jag var 17 och yngst i laget och fick nog inte spela så mycket, men faktum är att idag när jag städade hade jag på mig en t-shirt jag köpte på samma turnering (Hampshire College Ultimate) och den har jag inte ofta men idag kopplas då och nu och jag är närsomhelst samtidigt.

på växjöväggar o andra

kul.
Wallride projects, //RE:BUZ

Det gör mig glad.

jävla regn

Det snöar inte idag, men bra jävlA nästan o på väderkartorna ser det ut som att det skall vara såhär hela veckan (jag kan ha fel...hoppas).
Men tommy lyser upp min förmiddag med sin talkshow, möt frankrikes nya högerman o Bob Hund o livet.
O i DN säger Eva Lange att 'Utan konst är det bara döden. Vi har det i blodomloppet' o det känns bra jag vill tro henne. ( o hon säger oxå att hon tvivlar mycket o då blir jag lugnare. får alltid en känsla av att alla andra har så förbannat bra styrfart o aldrig undrar)
O Kristoffer syr vidare o det känns som om Evas ord finns i det oxå o jag blir på lite bättre humör.

Jag tvivlar

Ja det känns ju tvivellöst att konsten behövs. Eller?
Behöver vi verkligen konst, i alla dess former, eller är den till för en liten eskapistisk grupp som hellre diskuterar uttryckens referenser till varandra och olika verks diskursdjup?
Konst är blodet i samhällsådrorna, säger några.
Man ser ju fan inte vad det är, säger andra.

Oftast står jag trygg i min förvissning om att det konstnärliga arbetet och uttrycket är mycket mycket viktigt för ett samhälle, men idag vete fan.
Jag tvivlar.

Läs om några som inte tvivlar, som är en del av det hela, som arbetar med frågorna:

Lars Vilks
DesignObserver
We-make-money-not-art
Rotund World
Art Fag City
Detroit Arts
SignAndSight

Kanske.

ett nytt rum

Efter misslyckandet med det brinnande huset så byggde jag ett nytt rum. Av en händelse var bottenplattan samma proportioner som min ateljé så det blev min ateljé, o det är ju kul.

Så tog jag lite bilder o gjorde en liten film. Den blev inte heller så bra som jag hade hoppats (men vad blir det? Kan du se resultatet - välj ett annat projekt...) men den blev ialla fall. (en ruta från den ovan, ur en dialog mellan hunden o pingvinen som blir en monolog).

Jag älskar modeller. Jag älskar miniatyrvärlden.

Representationen.

Yeah!

Det nästan som verkliga, men som ändå tillåter annat att hända.

I modellvärlden är jag gud, o det är ju inte så dumt.

blicken åt fel håll ibland

I mörkret, när ingen ser, kan känslan av otillräcklighet få komma.
Att inte klara av.
Att inte se.

Att vilja vara överallt.

om glädje skulle jag skriva

På väg hem, efter lite öl o bio (300), tog vi en crépe på Linnegatan. Créperiet. O vi samtalade lite om att detta fantamig är ju meningen med det hela.
Ja, det är ju lätt att säga så o känna så just då, med ost-skinka-blue cheese-spenat-crépe i munnen o snart hemma o skönt.
Lätt att häva ur sig.
Men jag kände det.
Inte just crépe.
Inte just bio eller öl.
Men möjligheten. Tillgången. Förmånen.
O med éns så drabbades jag av ett gnag av att jag är så jävla helvetes otacksam!
Så obeskrivligt enfaldigt otacksam.
Tänker så mycket mer på det jag inte har får kan göra än det jag har. Allt det fantastiska jag har.
Mitt barn mina vänner mitt hem mina tusentusen möjligheter.

Bestämde mig där o då att jag skall tatuera det på insidan av ögonlocken o alltid be mig själv att komma ihåg det: se det du har, innan jag drar igång knarrande-dörr-gnället över allt jag inte har möjlighet tid råd med.

Le, min vän.
ja jävlarr.

O så läser jag txtversionen av Tommys talkshow o HoodRobin är på besök o det ger mig energi o glädje o vilja till kamp mot borgarsvinen.

spår av händelser berättar

Spåren av livet. Det som blir kvar. Det som vittnar om att det har hänt, men det går inte att veta exakt hur det hände vad som hände. Man måste tro på spåren.

Jag får.
Jag får göra det jag vill här, det är ok.
Ett rum där man inte behöver bevisa något. Inte någonting. Eller? Det kanske jag visst måste, det kanske är lika viktigt som alla andra rum. Hos L behöver jag inte bevisa något. Tror jag. Där får jag vränga mig in o ut o ge mig allt det fulaste o hon tar emot det o antecknar o lyssnar o jag får vara svartaste mörker o det gör ingenting. Jag måste inte bevisa något.
Det spatiala minnet är så tydligt att det nästan gör ont. Jag ser rummen jag känner lukten o känner känslan ensammaste såpbubbeltårarna o gladaste legovärldarna. Jag hör rösterna o jag springer i de tomma rummen rum efter rum efter rum.
Varje rum har sitt språk sin betydelse sin historia. Ett rum för varje sak för varje känsla. För varje skratt för varje tår. För andetag o för att hålla andan.


Jag kan inte komma undan spåren ingen kan komma undan de finns alltid kvar alltid alltid. Tiden läker inte tiden sopar inte undan helt. Bara nästan.
Jag vill berätta mellan rader jag vill visa det som inte syns det som skall hända eller som redan har hänt. Inte det som händer inte presens. Inte nu.
Livet är nu.
Inte berättelsen. Den är då o sen.


Har ett rum av minnen för minnen. Det måste brinna. För att jag får. För att det måste. För att jag måste göra det jag får.
Jag bränner ett rum fast jag vet inte varför. Kanske för att jag får. Kanske för att det behövs.
Det som blir kvar är spåren av något som hänt, berättelsen. Berättelsen ligger inte i själva handlingen inte i konstruktionen inte i orden möblerna. Den finns bara i det som hänt. Bara det som finns kvar. Minnena är det enda som finns kvar o det är det enda man kan lita på.

Och jag skall släppa in dig i mina rum du skall få gå själv o titta o minnas med mig o se. Jag skall låta dig vara tills du sett det du behöver det du vågar. Kanske kommer du inte att vilja stanna då, men jag skall i alla fall låta dig vara där. I berättelsen inte i nuet. Här finns bara jag. Jag är inte berättelsen jag är skeendet mitt i handlingen.

Fire walk with me

Jag har byggt ett litet hus. O eldat upp det. O filmat. Jag hade god tro till projektet, jag hade en idé om hur det skulle bli om hur det skulle se ut när det brann o hur det skulle se ut när det var nerbrunnet. En liten ruin tänkte jag mig, med några pinnar förkolnade som stod upp som ett skelett av något som varit. Spår av en händelse. En berättelse.
Det blev inte riktigt så:

Det blev en liten brandjävel på en o en halv minut, med kameran i en vinkel så att man inte ser o sen var det över o hela alltet brann bort. Så istället för en fin liten kvarleva av ett skeende så har jag en smutsig bit MDF.

Jag har nog lärt mig något bra, kanske att det var bra för mig att inte ha kontroll över resultatet, eller annat.

Jag får prova igen.

Jag har lagat en kopp

Koppen kommer från farmor o farfar. Den har funnits med länge som fan. Jag har haft 12, jag har 4 kvar. Jag blir glad av att se den. Jag blir glad över lagningen. (fast man får dricka lite snett annars kommer näsan emot). tyvär är den inte helt tät ännu, så det blir såhär när man fikar med den:

tystnad

Det kan behövas rum för allt.
Speciella för ändamålet. Bara för ändamålet.

Så lätt att bryta magin, ladda om o av rummet, ge det annan mening.

Jag har rum för allt. Stora o små.
Vissa är inuti andra är man i.
Rörelsen till o från är lika viktig som rummet i sig.
Förflyttningen är en del av arbetet. En del av processen.