På TV söker Mel Gibson konspirationer. På TV i Holland skall en dam avgöra vem som skall få hennes i njure, ett lekprogram för de döende. Är det verkligen verkligt? [nej det är det inte, hahaha det var bluff, men fan vet...det dröjer nog inte länge förrän det blir sant...]
I leela.exe skapar Arjun Mehta ett superduper virus som slår ut hela världen o det är sjukt underhållande o txten rasar över bollywood o makt o reklam o hackerkultur o information o billig arbetskraft o globalitet.
Shit va bra!
[o här är det verklige Arjun Mehta, han är industridesigner]
*det är svårt att verkligen se vad som händer, pusslet är för stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
07
(241)
-
▼
06
(22)
- vem fan vill inte vara kreativ?***
- sorterar bilder o hittade dessa o jag vet inte var...
- Nu är mellan då o sen.
- sem este r [reemt ses]
- om högsta vinsten var en spark på smalbenet, skull...
- balanserar
- precis då, kunde jag inte vara utan
- alla ångrar sig
- *
- längsta natten*
- (!)*
- jag vill
- Fermenca
- bilder av världen
- inuti*
- Tillbaka
- överkurs
- drömmar
- utanför bestämmer de andra*
- repetitionen representationen
- i den stora världen*
- o utan ord blir samtalet så tyst*
-
▼
06
(22)
2 kommentarer:
ser man nånsin vad som händer medan det händer? om pusslet är för stort ser man kanske inte vad som hänt heller. men kanske om det är många människor som lägger detdär stora pusslet. jag ser det framför mig. hur de hjälps åt med bitarna på din bild.
signe, det är ju en underbar tanke, att det finns andra som hjälper en att lägga sin bild, o det är kanske så det är när man tänker på det, att vi alla hjälps åt att lägga varandras pussel.
men ibland, så är det som att man letar efter bitar som man tror har ett visst mönster, o man kanske till o med frågar efter dem, men i slutändan var det en annan bit man behövde...kanske en som legat framför snoken på en hela tiden.
o om bilden är för stor så måste man backa. det visste Leonardo, det vet vi när vi arbetar med bild, men när det kommer till ens eget liv så står man där med näsan tryckt mot pappret o försöker få till det med tunnaste penseln, detaljer som inte knappt syns från en meter blir stora o viktiga som fan.
o det är oberskrivligt* svårt att ta steget bakåt.
*på gränsen till omöjligt utan hjälp.
Skicka en kommentar