alla ångrar sig

Jag har just varit på föreläsning med arkitekten Anders Wilhelmsson. En bildodyssé i rasande tempo om projekt o tankar o idéer om världen. Om små saker nära nära o stora saker som megacities o sinnessjuka siffror på hur det ser ut för världens befolkning.
En forskande rockstjärnearkitekt på ett sätt. Han tillåter sig att arbeta systematiskt o intellektuellt, med frågor om alla delar av rum. Skitintressant. Han talar till de redan införstådda, han kastar begrepp o scheman över oss o duschar oss med termer, utan att försvinna o bli på något sätt obegriplig.
Han är kul o en jävel på att tala.
Han visar ett par hus som jag tycker är intressanta (shit, det mesta var intressant, men för denna diskussion…), för att de kräver något, en hel del faktiskt, av de boende. Han verkar utgå från att man vill ha näst intill total möjlighet att påverka sitt hem, sitt boende.
Det är systematiskt genomförda skal, med lite uttag för vatten o el o sånt, där man sedan själv får fixa det bäst man vill.
Jag undrar om man vill.
Samtidigt som jag satt där var Martin Timell på tv o fixade i Äntligen hemma. Han förutsätter också att vi vill. (han förutsätter dessutom att vi kan, vilket flera snickare tackar för nu när de får massor med extra jobb att färdigställa påbörjade hemmaprojekt som inte alls var så enkla som det såg ut på tv…).
Men vill vi?
Det produceras nästan en kokbok om dagen i Sverige, tv-kockar o mattidsskrifter är överallt, men samtidigt äter vi mest halvfabricerad mat per capita i världen (har jag hört…det kan vara illvilliga rykten, men om inte mest, så fett mycket fiskpinnar o Findus oxpytt blir det).
Är hemmafixagrejagöraomandet lika samma? Är vi intresserade av det på ett åskådarplan snarare än i matchen?
Kan det vara så att de flesta egentligen vill ha en färdig lägenhet o så möjligen måla om, o köpa fina designersaker att ställa in för att befästa vilka vi är, o vilka vi inte är.
Ju mer jag tänker på det så tror jag att det är så, vilket givetvis inte innebär att det är en bra sak. Latheten och oviljan* att ta beslut som kräver är väl något att verkligen motverka. Den fågelunge-gapande konsumenten som inte tar egna beslut utan som väljer bland de uppdukade möjligheterna är ju knappast en smickrande bild av oss, men jag vill nog mena att den stämmer i mycket.
Kanske kan Wilhelmssons lägenheter visa en annan väg? För att i hans hus måste man ta så mycket mer ställning, ta så många fler beslut om vad det är man vill o hur man vill ha sitt hem, redan innan man börjar braka in sina mediananpassade möbler. Man måste på riktigt se hur man lever, inte bara hur man tror att man vill leva för det gör andra (mer kända).
I miljonprogrammen fanns möjligheterna att flytta väggar o ändra boendet alltefter att familjen förändrades, växte krympte. Men där förblev nästan alltid väggarna på den plats de började. Varför? Utan att veta tänker jag att det kan ha handlat om att det var en halvväg i arkitekturen som gjorde att väggarna faktiskt inte passade på så värst många olika ställen o att det var klart från början att det skulle vara väggar. Kunde man skippa dem helt?
I SvD idag (12/6) skriver Devrin Mavi om Folkhemmet som en segregerande intolerant idé som förutsatte den heterosexuella arbetande (på jobb utanför hemmet förmodar jag) ursvenska fina familjen. Hon undrar varför vi fortsätter att vilja bygga på denna daterade idé istället för att se hur samtiden ser ut. I detta resonemang passar ju Wilhelmssons bostäder in perfekt. Ett hem som fulländat öppnar för den individuella brukaren o dennes familjesituation. Om hemmet är det rumsliga gränssnittet för vår identitet är det väl rimligt att arbeta för att möjliggöra det. Utöver detta så kan man ju tänka sig att om vi lägger mer eftertanke på hur vi faktiskt vill bo, så kanske vi lättare ser igenom det konstruerade behovet att fylla vår omgivning med prylar som språkrör för våra drömmar. Inte dumt.