sem este r [reemt ses]

Semester.
Nervös.
Magen gnyr huvudet dunkar. Jag sover/komaterar.
Vegeterar i växelvis katatonisk bottendvala o exploderande drömmar där allt får samband. Tiden upphör alla känner helt plötsligt varandra. När jag vaknade var jag alltid samtidigt. Det var fridfullt.
Det är underligt att känna sig stressad över att ha semester.
Vet inte hur jag skall ställa mig till det.
Hoppas att det går över.
Sovmorgon känns ju just nu som ett hitte-på-ord, som seri (sötningsmedel som man har för att det skall bli mycket godare det man lagar). Men när man får sova länge drömmer man o det var så länge sen.
Man drömmer alltid kommer säkert vän av ordning påpeka, o det är ju sant, man om man inte kommit ihåg an dröm på 8 månader utan alltid vaknat med ett ryck o en bultande känsla av att man är antingen sen, eller döende, så är en dröm som långsamt blandar sig med det vaknande medvetandet så satans välkommen.*
Frukost med varma minibaguetter, ost, parmaskinka, rökt hjortinnanlår, tomat, grapejos, kaffe, pecanfläta, morgontidning.
Efter det – tillbaka till sängen. Svårt att inte gilla sin första riktiga semesterdag.

Läser [om**] D.Couplands Microslavar o den är så fin o enkel, o retro-daterad o det är också skönt att läsa om, hur de trodde att det skulle bli. Den är ju en blogg, för 13 år sen. Kul.
Apropå Microsoft vill jag gärna länka till den här…när förresten sno..bilden (överst...), tack Robban, den har fått mig att skratta många gånger.

*komma ihåg att ha en anteckningsbok vid sängen. Otroliga historier utspelas här.

**första boken jag läser om sen Flugornas Herre på gymnasiet, varför just den kan man verkligen verkligen fråga sig. (jag läser väldigt sällan om böcker, kanske allt för sällan, men jag brukar komma ihåg dem o det känns alltid lite underligt att läsa något där man vet hur det skall gå, jag har väl inte fattat det där med att läsa in flera lager o andra tolkningar…***)

***Kom just på att när jag gick i högstadiet så läste jag en Sci.fi-novellsamling som hette typ Den..xxx..apan****, o i den fanns en fasansfullt spännande Darwinistisk historia om en speciell robotspindel som var konstruerad att leta efter metall o sedan bygga en kopia av sig själv av metallen. Så placerades en sån robot på en öde ö, tillsammans med utplacerat metallskrot ..o några forskare tror jag.. o så fick den gå runt o leta efter skrotet o när den hittade det så svetsades det för fullt, men så hände det som inte skall hända när man räknat på grejer, men som händer i naturen, den muterade, någon bit var annorlunda o successivt så växte en lite större robot fram osv osv o när allt skrot var borta så gav de sig på varann o till slut fanns bara en fett stor rackare o ingen metall o då gick den på forskarna för de hade metall i tänderna… väldigt otäckt. Shit, den morbida historien läste jag om o om igen. Är inte säker på att det känns bra så här i efterhand.

****Om någon vet vilken bok jag pratar om, så vill jag gärna veta, skulle va kul att läsa den idag...