*Det fanns inte syre det fanns inte leende. Bara Fermencas sång o våra sammanlagda drömmars framtider.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
07
(241)
-
▼
06
(22)
- vem fan vill inte vara kreativ?***
- sorterar bilder o hittade dessa o jag vet inte var...
- Nu är mellan då o sen.
- sem este r [reemt ses]
- om högsta vinsten var en spark på smalbenet, skull...
- balanserar
- precis då, kunde jag inte vara utan
- alla ångrar sig
- *
- längsta natten*
- (!)*
- jag vill
- Fermenca
- bilder av världen
- inuti*
- Tillbaka
- överkurs
- drömmar
- utanför bestämmer de andra*
- repetitionen representationen
- i den stora världen*
- o utan ord blir samtalet så tyst*
-
▼
06
(22)
6 kommentarer:
grym text!
kanske den bästa bildtexten du gjort om jag får säga mitt
men hey, skippa kaffet nu vetja!
tack.
vet inte jag, den är ju lite hård. man ok.
ur dagbok 3/6:
'jag har ett nästan kompulsivt beteende att kladda med kaffe. när jag druckit en kopp vill jag alltid vända på den, kan inte sluta.'
ja, det kanske är dax, man jag är inte redo, jag älskar hur kaffet kontrollerat slumpar längs koppens kant, hur det beter sig olika på olika papper. jag tycker att det är så obeskrivligt vackert. inte själva resultatet alltid, men skeendet. kan inte lägga av helt enkelt.
men när det är tid för det, så kommer det.
fasen oxå!
tekniken krånglar!
ska försöka återskapa det jag skrev men som inte ville publiceras:
jo,
jag tycker oxå kaffet är vackert! tycker om slumpen jag med, men jag är inte säker på om det hör ihop med de andra bilderna, texterna. det skulle kunna vara två olika processer. ibland får jag känslan av att kaffet ger frihet o möjlighet till tecknandet, som du kanske inte egentligen behöver (du skulle kunna va fri ändå, slumpen skulle kunna få plats i alla fall). men oxå att kaffet skulle kunna få ha sitt eget förlopp, en annan plattform. som två olika saker kanske, fast samma, fast kanske inte i samma bild...
det var så jag tänkte
du har kanske rätt tess, jag skall ha det i tankar när jag arbetar imorgon. det kan vara så att kaffet o det har en egen värld.
bör ha.
fan vet.
men ibland (nej oftast) så tycker jag om det som kaffet o tusch-spillet gör med ytan, innan eller under tiden som bilden får ta plats.
det finns ju alltid en stor risk att saker man tycker om i berättelsen blir ett manér, att man inte själv märker övergången från att det berikade till att det bara blir. av vana.
tack för att du säger det, jag skall fundera över det.
Fast det är så skönt att börja på en oren yta... att inte "själv" (eller medvetet) behöva angripa det stora vita...
anonym, eller hur.
att sitta där med ett vitt papper en penna o eventuellt en liten idé...kanske. det är tröskel.
Skicka en kommentar