Hemma från en liten biokväll, Shooter. Ensam skjuta-långt-specialist blir snärjd i konglomererad konspiration, flyr skadad, återkommer med full kraft to burn their playhouse down. Svårt att värja sig mot detta, jag hejade på MarkyMark o bortsåg från det papperstunna manuset.Jag skulle kunna se den igen. Jag älskar ensamma specialister.
En dag på Wanås.
En park. Skulpturer. Några värda resan, andra grejer i skogen.
En av årets dragplåster är Louise Bourgeoise.
Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Hon är ju en spännande konstnär, gör spännande grejer, men här igen visas en av hennes spindlar (Maman). Spindeln som rest över hela världen o som snart har stått i alla världens storstäder. Fanns det en kontext för den? Från början. Jag har sett delar av hennes arbete med spindlar o mamman o modersfiguren o saknad o längtan som verkar leda fram till de stora bronsskulpturerna, Lousiana hade en retrospektiv för några år sen, där fick spindlarna sammanhang, men här…i parken…lite avsides från skogen (som ju på ett sätt skulle kunna vara en naturlig plats) blir den bara en Louise Bourgeois, igen. Jaha spindeln.
Jag upplever att den, och hon med den, har blivit ett varumärke som vilket.
O det är ju så utarmande. Ett livs konstnärligt arbete förpackat i ett föremål, en symbol.
O jag undrar över varför det blir så, raden av konstnärer arkitekter (förmodligen musiker o filmare o författare också, men där vågar jag inte trampa för tydligt) som hittar en stil, ett sätt, alkemistens recept, o sen går på det. o när publiken väl har vant sig och valt, så verkar mjölkkalven oemotståndlig. Alla slukas upp i varumärket brandingen.
O varför skulle de inte? Bli erkänd o sälja som fan o kunna inte bara leva på sin konst, men faktiskt leva gott. Vemsomhelst skulle gjort samma, antar jag.
Men det blir inte mer intressant för det.
Det blir bara känt.
Men på Wanås finns Andrea Ray. Hennes Solarium är värt 8 timmar i buss för. Att ligga i vedhögen som är så perfekt för min kropp o lyssna på de vackra rösterna som läser om ljusterapi o vetenskapsarbete om ljus. Det är så enastående att jag vill bara vara kvar.O HDKs Designkandidat-utställning i en lägenhet nära Götaplatsen i Gbg. Så bra. Så förbannat lovande för framtiden! En ganska stor grupp med arbeten spridda i rummen o de bjuder in till läsning o jag tycker mig märka fler lager under den tilltalande ytan än vad som funnits på ett bra tag på HDK. En bok om en saknad pappa river mitt hjärta, illustrationer till dikter som bär sig själva – dikt o bild blir två lika delar i läsningen av känslorna, ett bord för dator-o-media-sånt i hemmet med en egen power-knapp för att inte hela teknikbatteriet skall stå standby o kosta natur… det fortsätter.
Det känns att HDK har fått igenom tankarna o arbetet med innehåll o mening framför tekniker o cad-slavs-kunskap. Dessa studenter blir inga kaffehämtare.
Det känns att HDK har fått igenom tankarna o arbetet med innehåll o mening framför tekniker o cad-slavs-kunskap. Dessa studenter blir inga kaffehämtare.
O sen under dagen blev det ett litet torn. För överblick. Med sidenväggar o hänglås. Med möjligheten att komma undan komma bort.
o nu. en tomhet. en tystnad. en ensamhet.
att inte prata gör något med en. det är inte bara en dålig sak.
vad händer bakom huden. hur långt in får någon komma. var upphör allmän väg?
5 kommentarer:
Jag trodde meningen med Wanås var att verken skulle vara "Site specific", vilket man inte kan säga om THE MAMA. Men jag förstår att solarium måste vart en upplevelse. Blir avslappnad bara genom att lyssna på ljudet i datorn. Konst som tvingar oss att stanna upp för ett tag och hitta rytmen. hitta sin egen andning.
Men jag tror att det är så det är om man vill LYCKAS typ, på den internationella scenen, man måste TJATA IN BUDSKAPET.
Göra samma grej i tusen år och till slut vill alla ha den och då har man egentligen tröttnat själv men är så illa tvungen att leva upp till myten/bilden av sig själv.
Men det tar nog ett liv, en livstid i tid i anspråk, och man kan verkligen fråga sig om det är värt det.
eli, ja det trodde jag oxå, men ack så jag bedrog mig. trist var det ialla fall. jag menar, Maman är fin o stor o kul att se, men den gör sig så mycket böättre i en urban miljö...jagf menar spindlar i skogen...ja, men i staden blir de otäckare.
Karin, ja det är nog så o det är väl ok för de som klarar av det. men samtidigt kan jag inte få ihop det att det verkar som om när något väl hittar DET som gör den stora o erkända så verkar de nli kvar där. det är säkert inget konstigt, men jag kan ju märka hur känslig jag själv är i ateljén, om ngn kommer in o gillar ngt visst, så har jag ett helvete att komma runt det sen. det
är så jävla lätt att bli Dan Brun o skriva samma roman om o om igen, eftersom den uppskattas.
det tål att funderas på mer.
tror jag.
eller så skiter man bara i det o kör på med det man gillar o en dag kanske man hittar EN sak man bara vill göra o har man oändlig tur då så kansjke andra gillar det oxå o man slipper jobba med annat för att betala hyran...fan vet.
Ja, hela situationen är ju rätt hypotetisk, kanske är det som för alla, som du säger, hyran som avgör i slutändan.
Fast det finns ju konstnärer som förnyat sig också, och såna som kommit på ett bra tema som håller rätt långt.
Nu kommer jag inte på någon bara för det.
Äh. Picasso. Men han gjorde ju faktiskt det.
Jag tror att det går.
karin, ja det är nog så. att det finns måmga som gör annat, förändrar, omformulerar.
jag tror att problemet ligger hos betraktarna, hos oss, vi väljer att återse.
vi vill ha det vi känner igen.
en komun vill ha 'en picasso' i sin park.
dessutom, tänker jag att Louises spindlar kanske är kontexten, o omgivningen blir verket. att de med sin inverkan i rummet förändrar det. att det intressanta inte blir att se en spindel en gång, utan att ha mött dem på flera platser, o sett hur de påverkar o påverkas av de platser de befinner sig.
som vi själva.
att de kan föra tankarna till ett resande o upplevande av olika miljöer o hur vi ser oss olika i olika rum.
kanske.
eller så ville wanås ha en louise.
Skicka en kommentar