På väg hem, efter lite öl o bio (300), tog vi en crépe på Linnegatan. Créperiet. O vi samtalade lite om att detta fantamig är ju meningen med det hela.Ja, det är ju lätt att säga så o känna så just då, med ost-skinka-blue cheese-spenat-crépe i munnen o snart hemma o skönt.
Lätt att häva ur sig.
Men jag kände det.
Inte just crépe.
Inte just bio eller öl.
Men möjligheten. Tillgången. Förmånen.
O med éns så drabbades jag av ett gnag av att jag är så jävla helvetes otacksam!
Så obeskrivligt enfaldigt otacksam.
Tänker så mycket mer på det jag inte har får kan göra än det jag har. Allt det fantastiska jag har.
Mitt barn mina vänner mitt hem mina tusentusen möjligheter.
Bestämde mig där o då att jag skall tatuera det på insidan av ögonlocken o alltid be mig själv att komma ihåg det: se det du har, innan jag drar igång knarrande-dörr-gnället över allt jag inte har möjlighet tid råd med.
Le, min vän.
ja jävlarr.
O så läser jag txtversionen av Tommys talkshow o HoodRobin är på besök o det ger mig energi o glädje o vilja till kamp mot borgarsvinen.
2 kommentarer:
Ja, när det slår en, vad man faktiskt HAR.
Då får man dåligt samvete för allt det andra, för missunsamheten och för gnället och för att man påstår att man inte har tid.
Det är som att få mat. Man blir glad av att få mat, blir snäll.
eller hur. men av det dåliga samvatets energi kan man väl göra ngt positivt, som att sluta gnälla o se dagen med lite ljusare blick.
Skicka en kommentar