spår av händelser berättar

Spåren av livet. Det som blir kvar. Det som vittnar om att det har hänt, men det går inte att veta exakt hur det hände vad som hände. Man måste tro på spåren.

Jag får.
Jag får göra det jag vill här, det är ok.
Ett rum där man inte behöver bevisa något. Inte någonting. Eller? Det kanske jag visst måste, det kanske är lika viktigt som alla andra rum. Hos L behöver jag inte bevisa något. Tror jag. Där får jag vränga mig in o ut o ge mig allt det fulaste o hon tar emot det o antecknar o lyssnar o jag får vara svartaste mörker o det gör ingenting. Jag måste inte bevisa något.
Det spatiala minnet är så tydligt att det nästan gör ont. Jag ser rummen jag känner lukten o känner känslan ensammaste såpbubbeltårarna o gladaste legovärldarna. Jag hör rösterna o jag springer i de tomma rummen rum efter rum efter rum.
Varje rum har sitt språk sin betydelse sin historia. Ett rum för varje sak för varje känsla. För varje skratt för varje tår. För andetag o för att hålla andan.


Jag kan inte komma undan spåren ingen kan komma undan de finns alltid kvar alltid alltid. Tiden läker inte tiden sopar inte undan helt. Bara nästan.
Jag vill berätta mellan rader jag vill visa det som inte syns det som skall hända eller som redan har hänt. Inte det som händer inte presens. Inte nu.
Livet är nu.
Inte berättelsen. Den är då o sen.


Har ett rum av minnen för minnen. Det måste brinna. För att jag får. För att det måste. För att jag måste göra det jag får.
Jag bränner ett rum fast jag vet inte varför. Kanske för att jag får. Kanske för att det behövs.
Det som blir kvar är spåren av något som hänt, berättelsen. Berättelsen ligger inte i själva handlingen inte i konstruktionen inte i orden möblerna. Den finns bara i det som hänt. Bara det som finns kvar. Minnena är det enda som finns kvar o det är det enda man kan lita på.

Och jag skall släppa in dig i mina rum du skall få gå själv o titta o minnas med mig o se. Jag skall låta dig vara tills du sett det du behöver det du vågar. Kanske kommer du inte att vilja stanna då, men jag skall i alla fall låta dig vara där. I berättelsen inte i nuet. Här finns bara jag. Jag är inte berättelsen jag är skeendet mitt i handlingen.