jaha, så var det dax att sluta röka igen nu då.

Nyår. Årets sista dag. Bokslut.
Nej.
Inte idag. Inte här.
Vad drömmer du om?

Kanske kan nyåret få vara en dag en natt av tack för det som gått hej nya. Kanske kan tårarna torka kanske kan orden få ny mening kanske läggs grund för ny storhet?

Jag har så svårt att sitta still hemma går o väntar på något jag inte vet vad det är. På besök i en scenografi för ett liv som jag inte riktigt vet om det är mitt. Jag gör saker o tänker att grannarna ser o det känns bra för då finns jag är verklig om ingen ser mig är jag då? Finns man om ingen vet det? Räcker det med att andas jag andas på spegeln ser mina andetag dom blir verkliga.

Jag drabbas av en saknad så att knäna viker sig jag står på tröskeln o ser lekigaste leksaker ligga still sitta o vänta jag väntar också väntar på ljuden sjunger för att driva tystnaden på flykt. Jag vet ju att det kommer att bli bättre lättare men jag undrar om just den här tomheten någonsin kan kännas lättare?
Vill jag att den skall det?

Jag läser böcker o ser filmer o utställningar o föreläsningar o skriver o ritar o grejar o gör allt för att vara spännande, vara. Finnas. Lämna spår.

Alla som skjuter raketer o skålar o skrålar o skrattar o hejar på varandra in i det nya året är så glada o lyckliga glittriga o är det sant? Jag tror alltid att jag är lite ledsen över att året är slut. Jag är inte så bra på avsked. Vill gärna ha kvar o tiden går inte att spara o det är smärtsamt. Det spelar ingen roll hur många bilder som tas hur många ord som skrivs. Året tar ändå slut 31 december.

Är jag ledsen?
Nej.
Flera viktiga saker har börjat falla på plats under 2006. Flera idéer har börjat övergå från gas till fast form o det är spännande.
Nyårslöfte 2007: Våga genomföra.

Hjärta smärta kött o blod tårar skratt allt måste få plats o det får göra ont ibland o det för vara skönt ibland o allt får vara med.

Tror du på gud?
-Nej, Gud tror på mig.

Jag är en sån som är skiträdd för att misslyckas. Jag är så rädd för det att jag inte ens vågar lyckas. Jag blir paralyserad av positiva reaktioner och lovord, jag byter fokus så fort jag märker att det kan bli något intressant. Jag har aldrig behövt anstränga mig märkbart, jobb har sökt mig. Silversked i mun kan man säga, silverboja nu. Vågar inte fråga vågar inte prova vågar inte få ett nej.
Men det skall jag ändra på nu jag lovar jag lovar jag lovar.
Jag lovar att jag skall våga visa mig jag lovar att jag skall våga försöka på riktigt på alldeles verkligaste riktigt. Kanske faller det platta pannkaka till marken dalar som skadeskjuten ripa, eller så blir det Fuglesang!

2007 kan bli ett år av svåraste förlust eller seger.
Det vet jag om xakt ett år.

Jag väljer ensamhet i större utsträckning nu än någonsin förut. Inte för att jag är ledsen, inte för att jag vill dra mig undan eller vara speciell utan för att jag vill. Jag har aldrig varit så mycket själv som nu o det känns bra. Behövs tid för eftertanke kanske, eller tid för att göra, genomföra. Vad vet jag.

Veruca Salt är världens bästa band, alla tider alla kategorier, man de saknar Nina Gordon. Deras första två skivor (American Thighs, Eight arms to hold you) svepte mig av banan i mitten av 90-talet o sen dess återvänder jag alltid alltid.
Skall man ha en skiva med sig på en öde ö så är det Eight Arm To Hold You.
Så är det bara.
Barasådär.

Ah va fan! Nu kör vi. Nyårsfest o vänner o middag o bubblande vin o drömmen om franska kyssar på balkongen. Skål.

Nu skall jag stryka skjortan på med kostymen ut i natten ut i framtiden.
Min telefon regnade sönder igår inga nyårs-sms inga ropande hälsningar i natten.
Så därför utropar jag redan nu:

GOTT NYTT ÅR ALLA ALLA.
Puss o Kram / Mattias

jag hittar

Går det att bli av med längtan? Kan man hitta vägar runt tomheten jag tror inte det. Det är bara att vänja sig att detta är en del av livet nu. Tystnaden. Jag tror att det är tystnaden som är svårast att komma ifrån. Jag pratar med mig själv spelar rock högt och går runt. Runt runt en enebärabuske själv. Håller mig själv i handen. Speglar mig oavbrutet gör allt för att vara verklig allt för att komma runt stillheten.
Går ut.
Lämnar tystnaden letar finnas vara någonannanstans.
Gör kartor över platser där jag finns.
Vill inte missa någonting vill inte vara borta utanför.
Vill finnas.

...

Mellandagar. Vila. Andetag. Återhämtning.
Regruppering.

...

...

såren

och jag ser allt har vakande blicken öppnaste ögat. Jag ser igenom slutna ögon och hud. Jag ser hjärtan slå och jag ser era drömmar. Jag sitter fast i bilden av mig själv och solen regnar på min rygg vassaste pilar vassaste knivar inuti bor draken o små rädda möss och överallt ligger era ord på golvet fastnar under mina fötter när jag går klibbar på allt sitter fast. Jag har dolken i hjärta i hals blankaste svärdet redo. Redo att möta draken redo att möta orden.

Det finns inget som läker sår. De växer bara igen men de finns alltid kvar.
Kroppen glömmer aldrig.
Glömmer aldrig under huden bor såren o de finns alltid kvar.
Alltid.

Media är en stor fet blåsning

Satt o bläddrade i dagens GT. Fick ångest. Jag instämmer med Tommy om varför i helvete finns kvällstidningar? Och jag antar att den ordinarie redaktionen är lediga över helgen och dom andra leker tidning nu. Jag läser en …eh…artikel? Ett reportage…? av Mats Larsson på utrikes…han skriver ’Ett hårdare straff att låta honom leva’ och diskuterar att diktatorn Saddam Hussein skall avrättas, han talar o att det är ett för lågt straff att Hussein skall hängas. Ja, döden är inte nog. Det skall vara mer än döden. Mats ger också sin egen syn på hur Saddam borde straffas genom att ”…sitta igenom hela processen och sedan tyna bort i ett spartanskt Irakiskt fängelse”, han fortsätter ”Låt honom varje dag begrunda sitt fall, sina söners död, sitt nya liv inom fyra trånga väggar”.
Herregud.
Att folk har drömmar om hämnd och öga för öga är väl inte mycket att göra åt, förmodligen inte svårt att fatta om man är i den utsattes ände, men att en reporter tillåts grisa med sin våta straff-fantasi i tryck är ju vämjeligt.
Som en fin fond till Larssons resonemang ger GT oss lite fina bilder och grafik över hängningen och hur det går till, steg för steg. Är det detta vi kallar journalistik och media och information om det samhälle vi lever i? Jag spyr.

Som den samtidsfientliga suragubbe jag är så blir jag beklämd och ledsen över att detta är nyheter, idag. Att det finns tillräckligt många som läser skiten för att det skall löna sig att ösa ur sig detta är sorgligt. Det är inte kvällstidningar som företeelse som stör mig, bara innehållet.
Ärligt: vem i helvete bryr sig om några bönder och deras potentiella fruar?
Jag vill inte veta. Jag vill slippa lägga energi på att glömma det. Jag kan inte gå o köpa mjölk utan att få reda på att Bonde-Markus körde på granne… vem…jag menar det…vem, är det som faktiskt bryr sig? För det måste ju finnas någon som vill veta hur det går för Britt-Marie och de andra, vem vill ha vem o vem känner sig lurad o vem står ensam kvar när TV-gänget har åkt hem?
Har vi så tråkigt i våra liv så att vi måste göra kändisar av så många att alla snart känner minst en, så att våra liv blir lite mer spännande.
Eller…är vi så soggiga i skallen att vi inte orkar tänka på saker som kan ha fler ingångar än en, vi vill helt enkelt inte behöva tänka resonera fundera reagera. Och är det så…så är det ju riktigt jävla illa.

Nä, det hade nog varit bättre för samtiden om man backade utvecklingen lite, bort med reklamfinansierad media, sluta tro på att de vill bara hjälpa oss att få ett bredare utbud…de vill lura av oss vår uppmärksamhet o våra pengar. Pengarna vill absolut att det skall få finnas reklam för barn, de är konsumenter som alla andra o de måste lära sig att ta egna beslut…4.a åringar! Kanske är mitt barn lite bakom, men hon kan inte skilja på information o reklam. Hon tror att leksakskatalogen från BR är en sagobok som kom i brevlådan.

Det är ingen idé att odla någon önskan om att medierna och de som sponsrar dem är på vår sida.
DOM ÄR PÅ DEN MÖRKA SIDAN OCH DE VILL ÅT OSS.

Pasta, Lerin och txt

Det är orättvist att kalla det ett misslyckande. Men inte heller en succé. Min första egna pasta var. eh. där. Degen blev bra, maskinen glänste. men det var fan inte lätt att veva fram fina tunna ark så som jag sett dem hemma hos min vän. nej det var SVÅRT. Men det smakade gott och jag njöt lite extra av det faktum att jag gjort det själv, men det krävs onekligen lite träning för mig innan jag bjuder någon annan.

Sitter med boken tröstpriser och sidovinster. En julklapp. En vacker. Brevochbildväxling mellan Lars Lerin, akvarellisten, och Kerstin Högstrand. De river och sliter i livet, skickar bilder och ord mellan sig och det är så enastående vackert. Som den rejäla romantiker jag är så går det rakt in, förbi alla tänkbara filter. Pang. jag vill oxå måla och teckna och göra poetiska små grejer o få vara bara känslor. imorgon skall jag bara måla akvarell och skriva poesi....så får vi se hur det blir.

Utöver det så parallelläser jag:

Marjaneh Bakhtiari Kalla det va fan du vill

Världens största konspirationer

Carl-Johan Vallgren Den vidunderliga kärlekens historia

Björn Ranelid Bär ditt barn som den sista droppen vatten

Det är en fina blandning som ger och tar och bygger egna band och möjliga utvägar. Vallgren är burlesk och köttig, det är inte Ranelid som är långsam långsam. Bakhtiari är snabb som fan och man skrattar och förundras och konspirationer är ändå alltid konspirationer. Läsa flera böcker samtidigt är ett måste. Inte bara för att man tappar intresset ibland, utan för att de får nya egna liv o sammanhang som är utanför den faktiska txten. Gärna en ytterligare kombination med en facklitt eller två. Det är då jag verkligen kan känna att jag gör böckerna till mina.

GUD JOL

Viktigt att fundera över vilka traditioner vi tar med oss. Vem bestämmer det o hur förvaltar vi dem?

en vit jul är det enda vi begär, snälla snälla tomten gud son.

Nere på stan står de dåliga samvetena i kö dagen innan jul. Längst kö är det i leksaksaffären. Där är det säkert tretti meter mumlande karriärister ackompanjerade av mobilring och leksaker som leker själv. Det är en plats i en kö i vilken man får chans att hinna tänka.
Vad önskar hon sig egentligen?
Vad leker hon med nuförtiden egentligen?
Är Bratz ute nu, eller är det lite förra säsongen?
Lego?
Prinsessgrejer?
ok, men då får det bli ett snickarbälte oxå.

Och vi står alla där och försöker välja, försöker fatta koderna o detaljerna o vi vill så in i helvetes gärna att det skall bli rätt men hur skall man kunna välja det ena eller det andra för hur man än gör så kan man ge sig fan på att det skulle varit den blå för den har Johanna.
jävla Johanna.

och egentligen bekommer mig inte tempot o svetten o köerna o den fullkomligt sinnessjuka köphetsen som råder i stan dagarna innan jul. Det bekommer mig inte med de som trängs eller är arga. Jag kliver över.

Det kan bekomma mig att hur man än gör så går en halv månadslön till att fira jul.
Julen kostar.
Men jag tror inte det riktigt når mig heller.

Jag tror inte ens att det bekommer mig att relationer tenderar till att ha sin cykliska slut-början-knut över jul o mycket ställs på spets o det gångna året o kanske mer skall valueras o undersökas testas funderas. Problematiseras kanske. Oftast håller det ett tag till, ibland inte. Ibland krävs det mindre justeringar, ibland större.

Men det bekommer mig att vi har en så konsumtionsbulimisk och traditionsneurotisk fokuspunkt till minne av en man med skägg som vi inte ens tror på.
Jag menar, vem bryr sig om när Tomten fyller år?!

...

mod och insikt

...

Det finns onekligen dagar när man ser hur fan det hela sitter ihop. Och när man ser att det faktiskt inte sitter ihop så bra.
Då önskar jag att jag inte stigit upp.

...

att bo i det sexualiserade samhället

Min vän Journalisten föder mig ännu en gång med txt man inte vill missa. Big Shout out min man, tack.

läs o njut:

Från svt text:

Fjuckbyborna trötta på att skämmas
Invånarna i Fjuckby är trötta på att förknippas med "könsrelaterade akti-viteter". De vill att stavningen ska ändras till Fjukeby. I en inlaga hävdar byborna att namnet väcker "löje, retsamhet och munterhet hos allmänheten". Själva känner de "leda, pinsamhet och betingad skam". Ett beslut kan bli vägledande för andra orter med namn som ger tvetydi-ga sexuella associationer.
Exempel ges: Flateby, Rumpsjön, Lem, Bögholmen, Muslickberget, Mors Torva, Ballekkåtan, Brittas Hål och Snålkuk.

skall man bo någonannanstans än där man bor så skulle det väl vara i Mors Torva (som för övrigt ligger granne med Blötberget)

...

...

Agnes

Agnes Brusevits hade inga planer på att möta Jesus. När hon vaknade visste hon att detta var hennes sista dag. Hon kände det inuti och det kändes inte alls hemskt. Inte heller som någon befrielse eller som något heligt eller något annat som hennes hemsköterska brukade tala om. Det kändes snarare självklart. Lika självklart som att alla de andra dagarna fram till idag inte varit de sista. Hon hade blivit väldigt förvånad om en annan dag varit just denna. Den sista.
Hon låg en stund och kände på det. Tänkte lite på dem som hon saknat, och lite på dem som skulle sakna henne. Hon tänkte på de saker hon hade att göra idag, en dag som denna. Det var fortfarande mörkt ute, inte natt, men tidigt. Och kallt. Kallt som fan.
Agnes Brusevits flyttade fötterna långsamt över sängkanten ner emot golvet med sikte på de gamla fårskinnstofflorna som hon fått av Britta för över tjugo år sen. Det tog alltid en stund det här med att komma upp. Det gjorde inget, det var sällan hon hade bråttom. Skulle vara kissa då.
Hon satt på sängkanten, med fötterna i tofflorna med morgonrocken om sig med håret i en röra med blicken ut i rummet. hon visste att hon skulle till posten hon visste att hon skulle till saluhallen hon visste att hon skulle dricka elvakaffe på Lindströms hon visste att hon skulle dö.
Anita hade varit här och städat igår det var fint och rent och hon visste att det fanns de som skulle sakna henne. Agnes tänkte att det är det enda som egentligen betyder, att det finns de som kommer att sakna.
Att det finns de som minns.

...

konsten

Tiden rusar allt rusar fort fort hem bort vara pappa vara jobba vara resa leka livet.
Lång natt med bästa vänner o spriten o skratten o ont i huvudet.

Såg på tv Jacob Kolding som ställer ut nu på Marabouparken och han arbetar med det offentliga rummet o hur det brukas o hur det var tänkt o det var så inspirerande så att jag inte kan sova. För mig har han dialog med Monica Bonvicini och Tom Sachs o det är några av mina bästa o det hela gör mig förbannat glad.

Och jag var på konferrens om konsten i skolan o det pratades lite hit o det pratades lite dit om huruvida det ena o det andra.
Klart som fan att konsten behövs i skolan. klart som fan att samtidskonsten är en utmärkt ingång till existensiella spörsmål.
Klart som fan att det behövs konst.

jag står med blankaste svärdet framför draken

Rakt framför står det vänta. Precis innanför ligger tiden o väntar på mig på dig på alla som vill vara med. Jag sitter utanför verkar ensam verkar tyst, men det är inte sant det är allt på genomskinligaste låtsas. Undan för undan smälter snö tårar rinner över utan att de betyder. Rinner rinner som flod som timmar utan verkan.
Kanske skulle vi ha mött varandra ändå kanske skulle vi ha hittat varandra utan hjälp utan alla ord alla snitslade banor. Då skulle jag ha stannat stannat utan att ens veta hur verkligheten ser ut.

Är jag som dom andra är jag som du? Står jag lika rak lika still som dom?
Dom kastar sig över sliter i stycken allt som påminner allt som kan verka helt. Dom är draken inuti utanpå spegel spegel på väggen där säg att vi är vackrast snälla säg att vi är.
Säg att vi är kloka klara förståndiga ansvarstagande. Säg att vi har rätt och du fel och du fel fel fel.
Säg snälla spegel skratta inte säg att vi är dom normala dom som vet hur det är som vet hur det var vet hur man gör hur man mår.

Jag står på kanten vill falla falla vara sköraste papperstunn vill veta hur det kunde bli hur det kunde vara. Jag skyddar med armarna händerna drakens vassaste klor jävligaste eld.
Jag fäktar i drömmen i sömnen kan inte komma undan kan inte vara stilla vill inte vakna vill inte höra orden vill inte vara med.
Utanför står dom som vägrar att vara med vägrar att lyssna dom vet redan dom vet redan hur det är hur det kan bli hur det var hur man mår.

Och med dom som redan vet allt kan man inte prata kan man inte diskutera. Det går inte att berätta det går inte förklara, allt har redan varit och det är bättre att glömma låtsas som om det inte finns.
Någon drake.
Det är bättre att inte tro på spöken det är bättre att inte tro.
Bättre att veta.
Bättre att krossa den som vill veta något annat.

kulor av glas

Promenad i söndagsgrå hösten blåser samtal vänskap viktiga delar av livet.
Kaffe o macka o ord.

Vi pratade om hur det är o hur det blir som det blir o varför o vad fan kan man göra åt saken. Om hur det är att vara vän pappa älskare hur man tar ansvar eller inte.
Vi talade om livet som en barnslig, nästan naiv, ballistik där man kan föreställa sig sitt liv som en handfull glaskulor när man är i början av 20. Man kastar kulorna ut över golvet. Sätter igång processen av att skapa sig själv. Varje kula blir en riktning ett val en väg att gå. Kanske en sida hos sig man vill eller inte vill skall finnas. I början (vi föreställer oss att det går att läsa av kulornas bana, kanske löper de väldigt långsamt över golvet) är de samlade, deras inbördes olikheter i riktning märks inte speciellt. Men alltefter som tiden går blir deras mönster och inneboende olikheter tydligare. De olika riktningar man skapat börjar tappa kontakten med varandra. Den intention man från började avsåg med sig får fler och fler varianter och möjliga riktningar. Det kommer en tid i rörelsen då man måste börja välja, vilka man kan hålla tag i, o vilka som måste få löpa fria. Bara för att de löper fritt betyder kanske inte att de inte finns mer.
Vi föreställer oss att man beslutar sig för att hålla koll på en sex-sju stycken, dessa får bilda bas för den man är, vad man tror på hur man förvaltar sig. ett problem som nu kan uppstå är att glaskulorna i sig känns rätt, varje enskild stämmer med den upplevelse av sig själv man har, men deras banor är olika och de avlägsnar sig mer och mer från varandra för varje dag. Det blir svårt att kombinera dem, riktningarna saknar kontakten med varandra.
Vi talade om den man tänkte sig att man skulle bli om 15 år och den man nu upplever att man är, vilka riktningar har man tagit fasta på och vilka fick löpa fritt?
Vi talade om livet som ett parti schack med sin inledning, mellanspel och avslutning eller ett grekiskt treaktsdrama. Båda kanske står starka i vår (västerländska?) idé (-tradition?) om livet? Starten mitten slutet och hur man hanterar dessa tre olika faser och vilken inverkan de har på varandra.
Vi talade om de situationer i livet som uppstår där man kan känna att man omskapar sig själv, de tillfällen då man kanske plockar upp samlar upp glaskulorna och ger sig en chans att släppa dem igen. Några av dem går inte att nå, men några kanske de som har stannat eller fallet helt ur systemet, får man kasta igen. Man får en ny chans. Personen omskapad. Det är något man måste göra själv, ingen annan kan göra det år en. I omstarten nystarten skapandet finns så mycket möjlighet potential och beroende på hur många av kulorna man får fatt i beroende på hur man förvaltat de andra riktningarna, hur man spelat sina tidigare givar. Vi talade om de olika roller man har man spelar och vilken betydelse som ligger i dem. Vi talade om hur man skall kunna knyta kontakten mellan de olika glaskulornas riktningar, att hitta metod för att skapa kopplingar, de har ju ett inneboende dna av att höra ihop, men de kan vid senare blickar uppfattas som väldigt olika.
Det gäller att knyta ihop dem.
Och förhoppningsvis blir man lite bättre på att omskapa för varje gång man försöker.

Läser Klas Östergrens Gangsters, om de stora skeenden som finns i lager, men som ligger utanför ens möjliga påverkan. Man sveps med, eller står utanför. Kan inte låta bli att slås av hur det träffar mig, hur det känns trovärdigt.
För mig lånar den en idé kanske, en struktur, från Thomas Pynchon's The crying of lot 49 där koder o tillfälligheter väver strukturer i andra lager av vår vanliga tillvaro.

Kanske en ersättning för tron på en högra andlighet, tron på nätverk o sammanslagningar, Dan Brun visar vägen.

...

styggaste saknaden

Sitter i tystnaden bland papper och snören och teckningar. Sitter stilla och tystnaden ekar som styggaste påminnelsen om små fötter springer klampar smyger. Ekar om lekar och nallar och dockor pennor och berättelser om dagar och drömmar och funderingar om hur allt fungerar. Det är hänsynslöst tomt och kroppen skakar av sig socker och koffein och tusen röster.
Sitter stilla och tar in tystnaden saknaden och det gör så helvetes jävla ont river som argaste draken inuti går inte sitta stilla går runt o samlar spåren samlar ihop veckan samlar på allt vi gjort.

Saknad slänger mig i marken viker mina knän viker min kropp vecklar ihop.
Jag lägger varsammaste teckningar kläder på plats lägger tillbaka lägger undan. Samlar för att göra o längtan drar mig åt tusen håll sliter mitt inuti i så satans många bitar det känns som trasigaste porslin på golvet man fåfängt vill laga fastän limmet inte klibbar rätt o bitar saknas o det blir inte samma igen hur man än försöker.
Det blir overkligt o suddigt ur fokus och det är märkligt hur allt annat blir så långt borta, hur allt annat hamnar i skuggan, blir det jag gör för att ha något att göra.
Slippa höra hur helvetes tyst det är.
Hur stilla det är hur inget blir på riktigt.
Leker studierektor leker föreläsning leker konstnär leker konferens leker betala räkningar diska spika upp tavlor läsa litteratur vika tvätt titta på tv läsa tidningen se utställningar diskutera.

Vill bara läsa sagor leka affär rita bokstäver klappa katten på gården gunga göra skumsoppa mata låtsaskompisar titta i hemliga lådan.
Vill bara vara pappa.

När Ronjas pappa ser henne säger han att du är så liten o du har redan mitt stora hjärta i lilla handen o det är sliskigaste sagoklyschan men det är precis sant. Det är så sant att man tror att man har varit där. Utan handen är man tommaste skal på låtsas.
Suddig utan fokus.

havet

Rustan Olsson

Detta kom i mejl till mig idag.
Vad skall man säga?

Från GT:s nätupplaga:

...

Sjömännen på de fartyg som lägger till vid Preemraffs hamn får ta emot besökfrån släkt och vänner. Men prostituerade är inte tillåtna. Om vakterna misstänker sexköp får de hindra gästerna från att komma in. Hittills har ingen portats av det skälet.
- Vakterna gör så gott de kan. Problemet i dag är att man inte ser skillnadpå en syster och en hora, säger Rustan Olsson.

smaka på den ...problemet idag är att man inte ser skillnad...

Att skjuta sig själv i sank får en ny innebörd.

kanske väntar man fär länge med att säga det man verkligen menar

Jag står bredvid fokus utan form du står mitt i tiden fyller blomblad med sand lägger palmblad framför dig framför träd genom ris.
Öppnar hål i öknen springer vatten springer på glas tappar upp i hinkar i flaskor blöder fötter tappar hinkarna på sanden på oss.

efterkonstruktion oxå

Sitter kväll hemma vin. Sitter lugn stearin. Tänker på dagen mycket samtal mycket ord mycket tankar.
Tänker på efterkonstruktionen. På den kraft som bor i potentialen.
Efterkonstruktionen är det undermedvetnas möjlighet att komma till ytan.
Här får den tysta kunskapen formas och verbaliseras.

Jag upplever ett problem i akademin med att ständigt vurma för och kräva det genomtänkta avgränsade resonerade. Att veta innan. Att vetenskapligt belägga vad hur varför. Det är inte svårt att se vikten av detta förhållningssätt i forskningen, i de situationer och undersökningar där ett visst avsnitt utsnitt av tiden verkligheten skall undersökas. Då har det relevans. Det blir en metod för att göra resultaten möjliga att generalisera. Ok.
Men den andra undersökningen. Kanske den som inte har klara svar, som inte ens vet exakt vad den undersöker, den som behöver spelrum. Där har den konstnärliga processen, gestaltningen, en stark möjlig roll. I gestaltningen bor efterkonstruktionen, där bor möjligheten att arbeta till synes förutsättningslöst utan att det någonsin kan vara det. Där finns processer som formas utan mallar undersökning frågeställningar som svarar sig själva med nya frågor och det är först när man tar ett steg tillbaka som det går att urskilja mönster linjer kopplingar. Givetvis är ingen utan tanke, men den estetiska processen möjliggör ett arbete utan krav på förklaring innan arbetet börjar, utan istället måste man lita på att man kommer att se. Lita på att frågor får svar.

Tänker även på OCKSÅ.
Också är ett förbannat fint begrepp. Det inkluderar. Det känns viktigt i en tid när prioriteringar val individ ligger som tunga kladdiga mantran över hela samhällskroppen.
Man måste kunna välja, man måste kunna prioritera, man måste förstå.
Måste man det?
Har kravet på valet, på förmågan att se konsekvenser av sina val (redan i tidiga tonåren) egentligen den relevans som vi får lära oss? Skulle man inte kunna se ett samhälle som inkluderade mer och gjorde det ena och också det andra? Att man sim individ kunde göra fler också.
Valet upplever jag ofta sanktioneras av tidsbristen. Man hinner inte göra allt.
Nähä.
Men om man ändå inte hinner allt, om det finns så mycket att välja på att dygnets timmar för länge sedan tagit slut, varför känner man sig ofta lite skyldig när man inte hunnit? Vad är det i tillvaron som gör att man alltid går med en liten känsla av att damned if you do, damned if you don’t?
Vem vill att vi skall må så? Vem tjänar på det?
Vem har intresse av att jag ständigt känner mig otillräcklig?
Inte fan är det jag ialla fall!

Jag vill slå ett fett slag med trä-femman, smack ut på banan…fore!...för möjligheten att göra lite det ena lite det andra lite undersöka lite prova…och sedan i efterhand konstruera mening.

Dessutom, en fortsättning på jag är en sån som: jag tycker om.

Jag tycker om att ta i tyll. Jag älskar känslan av det totalt syntetiska tyget mellan fingrarna, de små små rutorna som är nästan lite vassa mot fingertopparna.

kill 'em kill 'em

Kill your darlings. Varför säger man det, varför uppmanar uppmanas vi till det? Om det är bra, varför får det inte vara det då? If it works don’t fix, säger andra.
Jag menar att i att killa sina darlings så bor viljan o vägen att utforska utvecklas. I en darling i skapandeprocessen bor självmedvetenheten och den är värsta spöket. Sekunden jag blir medveten om mig i processen är den döende, om den inte skall självdö i sin egen fullkomlighet måste medvetenheten kapas. Inte för att det är bra, inte heller för att det är fint vackert smakfullt harmoniskt eller fult, utan snarare för att den helt sonika står i vägen för viljan att se förbi, se längre. För i sparandet bor också rädslan, rädslan och ängsligheten som är skapandets nemesis.
Alla har hållit tacktal i hemlighet, oscar nobel pulitzer stipendier eller vad det kan vara. Vi har stått i mörkret när ingen hör o verkligen varit där, verkligen slagit igenom.
Man lämnar det fokus som är förutsättningen för att komma vidare.
I studiesituationer är det viktigt att påminna sig om att det är just det – studier – och inte resultat. O i studier måste nyfikenheten modet att prova branden undersökningen bo, och då får inte självmedvetenheten plats. Jag brukar prata om att om du ser resultaten framför dig redan innan du satt igång, välj ett annat projekt. I studiesituation betyder detta en sak, i livet utanför an annan. Men de har båda gemensamt att om det går att se resultatet inuti så vill jag hävda att det är dömt att misslyckas. Inget är så svårt, för att inte våga sig på ett omöjligt, som att återskapa det man ser inuti det som innehar en sådan pondus och skärpa just för att det inte behöver realiseras inte behöver stå i dagsljus. Det blir som att illustrera sina drömmar. Inte lätt.
Om man kan se resultatet så kan man också se reaktionerna och recensionerna o så är man där igen.
Det hade nog varit bra om man såg livet som studier i så mycket man kunde.

Självmedvetenheten är ju värsta fula demonen som gör att vi inte vågar. Vågar säga fel göra fel visa oss bland folk på tvättdag fråga önska. Gör att vi poserar o spelar o låtsas när vi egentligen verkligen vill höra på, verkligen vill prata kyssas dansa.

Idag har jag förresten oxå målat ett berg rosa.
yeah!

att komma vidare

Lars Winnerbäck är ett bra ljudspår till dagar med ont i håret. En lång törstig natt med bästa vänner o skratt o vackra kvinnor som dricker champagne. Avslutar med Crépe på bästa bästa lilla creperiet på Linnegatan som är en oas av längtan sent sent och jag åt bluecheese o skinka o den var precis så salt som en vän sa, så att tungan sitter kvar i hallen när man går o lägger sig, o jag drack hundra liter vatten men vaknade ändå utan ögon utan röst.

Men.
Jag förstörde de inspirerande samlade fina sakerna på hög. Nya dörrar öppnas nya möjligheter. Det gjorde mig på bra humör.

republish

Lägger hela txten om Filippa här, Kristoffer har löpt med orden, beättat, Karin har byggt vidare. Tillsammans blir det mer. Alla får vara med. Alla får göra berättelsen till oxå sin. Nu kör vi!!


Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.Hon sitter ner. Röker lite fastän man inte får. Ser den överfulla korgen under Rogers jävla Fax för extra viktiga dokument. Hundratusen miljoner smala remsor. Hundratusen miljoner delar av hans skitviktiga jobb skitviktiga liv skitviktiga helvetes förbannade feghet. Hon vill skrika ropa klösa farligaste orden be honom dra åt helvete eller kanske komma hit kanske komma nära nära inte försvinna inte lämna henne här med alla hundratusen miljoners remsor av ett annat liv.Hon tittar på dem och undrar hur långt det skulle bli om man satte ihop dem. Säkert till månen, eller Afghanistan eller Borlänge. Skitlångt.Kanske ångrar hon sig lite nu. Kanske gick hon för långt. Det här var ju inte som att spotta lite i nåns kaffekopp eller så, det här var kanske lite mer. Hon önskar att han var där nu och sa Mrs Robinson det gör inget det var inte viktigt inget är viktigt utan dig utan dig är allt utan.Mening. Hon önskar att han kom tillbaka. Till henne.

Okej, det är bara att inse, detta var förmodligen det allra mest totalkorkade hon någonsin gjort i sitt liv. Hon tar ett par av de smala remsorna, synar dem, funderar på vad man kan göra med dem, om man kan göra något vettigt.Och sen tänker hon att det var inte ens första gången. På ett annat kontor hon jobbade hände samma sak. Den mannen hade nog EGENTLIGEN varit på väg att lämna sin fru, EGENTLIGEN alltså. Men så hade hon tyckt att det gick för sakta. Och så hade hon börjat ett litet försiktigt projekt som gick ut på att hon skickade vykort till hans familj.Det började med att hon åkte till Visby och hon fick sån lust att verkligen dela med sig av staden till mannen hon älskade.Sen gick det av bara farten, hon fick en ny städning i Sumpan, skrev ett par kärvänliga rader därifrån; det blev kanske lite av en mani.Hon skickade alldeles för många vykort, och det fungerade inte som hon hade planerat.Han gjorde slut, pang bom och företaget bytte städfirma.Hon drar fundersamt pappersremsorna mellan fingrarna, tänker på hur lätt det var, trots allt, bara att mata in papprena, hur nästan fridfullt det hela gick till, som att förbereda julen ungefär. Kanske kunde man göra juldekorationer av dem? Änglahår som vajar i granen?Hon vet inte om ska skratta eller gråta, och så rätt som det är kommer hon på det.Hur hon ska rädda hela situationen, eller i alla fall nästan.Hon går bort till hans dator; och den pappskallen hon älskar har inte ens loggat ut.Hon börjar söka i dokumenten, rätt säker på att mycket går att printa ut igen.Men ju mer hon tittar, desto mer förvånad blir hon. Den här killen var inte vad hon trodde. Och han borde verkligen ha loggat ut och skaffat inbrottsskydd.Vem tar han sig för egentligen? och vad tror han om andra? Städbolag och kollegor som jobbar över?Hur kan man lita blint på omvärlden när man sysslar med det han sysslar med?Filippa blir sittande förstummad. Hon läser och tittar och läser.

emballage o ängslan för att inte göra rätt

Kill your darlings säger jag självsäkert till mina studenter, det är bara att göra fler om det inte blir bra. Gör igen o igen...
Men när jag sitter med mitt eget är jag ängsligaste rädda, vågar inte dra ett sketet streck ifall det blir fel. Winnerbäck sjunger om Tvivel, klumpen i magen som man bara vet är där o som är så förbannat svår att få bort. Att tro på det man gör, att inte vara rädd för att det skall bli fel o det är ok att slänga o börja om.
jag samlar på saker äger äger äger sånt som jag gillar o inspirerar mig o jag tänker mig att jag skall använda det i mitt arbete.
men.
istället blir det liggande o jag blir så fasansfullt skitnödig att jag bara har har har på hög.
Sparar o samlar fina emballage o engångsprodukter för att jag tycker att de är laddade med viktig energi, o de säger saker om samtiden o allt sånt shysst.

men så är det där.
på hög.
i en hög.
jag tittar på det med vördnad, lägger ut det i nåt mönster, petar lite...

blir inspirerad.

men sen sitter jag ändå kvar med mina förbannade vattenfärger o tuschgrejer.

imorgon skall jag fanimej ha sönder de där fina rosa grejerna.
jag lovar.
det blir dagens mål.

jävlarrss.

berättelse

Det är kväll, dagarna rusar, skivad brödlimpa-schema ingen tid att tänka ingen tid att andas. Inte nödvändigtvis en dålig sak vissa stunder, skönt att få saker ur händerna.
Sitter hemma nystädat burit upp på vinden diskat (halva stora disken) hamrat upp en trave tavlor o det känns bra. Bra att ta ställning. Inte vänta på en ännu bättre placering.
Äter glass med chokladsås. Det kan ju få vem som helst på bra humör.
Läser med överväldigad glädje Kristoffers utveckling på historien om Filippa. Skall fortsätta oxå…

Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.

Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.


Hon sitter ner. Röker lite fastän man inte får. Ser den överfulla korgen under Rogers jävla Fax för extra viktiga dokument. Hundratusen miljoner smala remsor. Hundratusen miljoner delar av hans skitviktiga jobb skitviktiga liv skitviktiga helvetes förbannade feghet. Hon vill skrika ropa klösa farligaste orden be honom dra åt helvete eller kanske komma hit kanske komma nära nära inte försvinna inte lämna henne här med alla hundratusen miljoners remsor av ett annat liv.
Hon tittar på dem och undrar hur långt det skulle bli om man satte ihop dem. Säkert till månen, eller Afghanistan eller Borlänge. Skitlångt.

Kanske ångrar hon sig lite nu. Kanske gick hon för långt. Det här var ju inte som att spotta lite i nåns kaffekopp eller så, det här var kanske lite mer. Hon önskar att han var där nu och sa Mrs Robinson det gör inget det var inte viktigt inget är viktigt utan dig utan dig är allt utan.
Mening.
Hon önskar att han kom tillbaka. Till henne.

skriver brev som förklarar allt

Jag skriver ett brev. till dig. till mig. till oss kanske.
sitter o väljer ord funderar tänker räknar ut finaste vackraste formuleringen.
minns allt som hände minns allt som fanns.
minns.

...

kom vi gör tillsammans...fortsätt...ta inledningar kopiera stryk ändra gör berätta

Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.


Bergmund Axelstjerna har ansvar och tjänstebil och avdragsgilla utlandsresor. Han har ett stort kontor som är ensamt även på dagarna. Han tar beslut och pekar med hela handen och har basröst och 12 i handikapp. Han kör fort och har älskarinna och en svindyr klocka som han inte riktigt vet hur den uttalas. Ibland stannar han kvar i stan bara för att slippa åka hem för att slippa se sin fru i ögonen för att slippa känna att deras hus är för stort för att slippa känna att han ångrar sig. Han går på vernissager och teateröppningar fast hans fru tror att han jobbar. Eller knullar med den där tjejen i receptionen. Hon tror att han tömmer sig för att orka, men han lever. Han rör sig bland dem han inte känner och lyssnar på invigningstal och samtal, han köper kataloger och program. Han gömmer dem på kontoret. Vet inte hur han skall säga det till Britt-Marie, är rädd för att hon inte skall förstå, inte vilja förstå. Hemma låtsas han läsa sporten med kulturdelen inne bakom och med gubbarna på jobbet säger han jävla kludd, man ser ju fan inte vad det är, min morsa kan bättre men inuti lagrar han för att minnas. Han vill men står i regnet och letar efter nycklen.

tillsammans...ensamhet...drömmar

Astrid van Lyck äter gärna ripa. Det är ingen överdrift att säga att hon är galen i just ripa. Inte kyckling eller anka, inte gås och absolut inte den vulgära kalkonen. Nej det skall vara ripa, med sin skörhet och sin oåtkomliga egenhet. Ripan som är både en gastronomisk upplevelse och en tydlig skiljelinje. Mellan Astrid och dom andra. Hon säger riiipa som de på finare tillställningar, hon äter ripa glupskt ändå återhållet. Hon har sett hur man gör och hon vet. Det känns bra att veta.


Fermenca Bandolin heter Viola i mellannamn och avskyr båda. Som liten drömde hon om att heta Samantha eller Patricia, men nu är hon gammal och änka och hon bär sitt tilltal med pinat högmod, som ett skavsår redan vid första dansen. Fermenca Viola har aldrig haft något val. När de andra flickorna fick heta Stephanie och ha utsläppt hår och kyssa pojkar bakom kastanjen, hette hon Fermenca Viola och hade hårda flätor som gjorde huvudet ömt på kvällen och hon övade skalor på pianot och mamma lyssnade och pappa lyssnade och alla de andra lyssnade och de applåderade och sa att hon var så begåvad. De sa sååå begåvad och hon längtade ut till det okända bakom kastanjen, hon längtade efter pojkarna och utsläppt hår.

hjälp, jag måste tänka

Karin skrev om det, Marcus skrev om det, Skugge o DN o massa andra. Om den fria eller ofria kulturen. Om den stöttade eller självbärande kulturen. Kanske om en nedmontering av en fri kultur eller ett självsanneringsfilter för allt det som ingen ändå vill ha.

Jättekonstigt egentligen tycker jag.

Det är väl självklart att vi skall ha ett kulturstöd i Sverige, eller? Det är väl självklart att om konsten skall kunna växa att den behöver stöd? Att det måste finnas plantskola för det konstnärliga uttrycket. Skugge brakar på med värsta nid-resonemanget om en författare och hennes skrivarlya...som att det var det som var problemet, det skall väl Linda skita i vart folk sitter när de skriver...men att skattemedel inte skall betala för denna lyx det innebär att arbeta med konst. Att den konst som inte kan sälja sig själv och klara sig själv är inte ok. vaffan!? kan någon med handen på hjärtat säga att den konst som inspirerat dem mest, som utvecklat dem, som ställt frågor och problematiserat tillvaron livet och att vara människa är den som bär. Dan Brun? Eller de gamla lirarna Picasso Monet o såna? De bär ju nu, men de var väl knappast odödliga när de utvecklades, när de utforskade, bröt mönster. Vad mer? Hollywood? ja det är sannerligen fin konst som klarar sig själv, här har vi något som problematiserar. Men måste det problematisera? Måste det vara svårt och konstigt och inte likna och vara äckligt? Måste det se ut som fan o ändå fattar man inte o ens farmor hade gjort det bättre?

JA.

Det måste det. Det måste måste måste finnas konst i alla former som ifrågasätter, som inte är redan färdigtuggat redigerat flimmerproducerat ergonomiskt utformat för minsta möjliga motstånd. Det måste det, och det är fan ta mig vårt samhälles förbannade skyldighet att se till så att det finns kvar.

Det enda positiva jag kan se med att sluta kultursponsra är förstås att då ryker äntligen operorna, vuxenkulturens högborg. Och sluta gnälla yap yap yap om att jaha skall det går pengar till sånt här skit när vårdköerna o barngrupperna växer...men att tusentals grönklädda ynglingar skjuter kanon o kör stridsvagn o gräver gropar som nästa gäng fyller igen för en runda slängar 300 miljarder eller vad det kan va om året är det ingen som undrar över. Nä, vi ställer konst mot gamla, det är en retorik man fattar.

tid att äta scones med marmelad

Dötid slötid fritid övertid ställtid tid att minnas tid att vara finnas undra undersöka vila sova tänka kontemplera tid att längta älska tid för kärlek jag vet att den här världen är alldeles utstuderat rutten skriver Lundell nödvändigheten att inte följa sin tid säger Owe Wikström.

När tiden är ostrukturerad fingrarna i allas gröt hundra bollar i luften post-it som höstlöv över alla skrivbord tusen miljoner små noteringar och skall bör borde rosetter på varje finger blir dagarna utan promenader utan läsa skriva tänka reflektera blir göra utföra lösa.

Men det kommer en dag snart snart som är vakna utan måste som är regn o vind o mörker o thé o promenera göra långsamt bada äta scones med smör o marmelad läsa tidningen tända ljus.

...

karta

När man drömmer kan det vara svårt att hitta ut. Man skulle behöva en karta.

...

bilderna av ett liv

Sitter med bilder. Bilderna i berättelsen om mitt liv. Alla samlade frusna tillfällen alla saker som hänt alla. Alla. Inte alla förstås, men nedslag i tiden. Tänker på mängden. På alla alla hundratals faktiskt tusentals bilder som sammanfogar mitt vuxna liv. För det är framförallt det det handlar om. Från min barndom, ytterst sporadiskt. Från det jag köpte min första riktiga kamera, då var jag 18, mycket mycket. Bilderna av det som händer har varit en nästan tvångsmässig del av mig. Minst en rulle i månaden. Av vackra saker eller fula eller vänner eller platser. Resor och fester många fler. Jag har aldrig sett en konflikt i att se saker delvis genom linsen. Jag har snarare stärkt i mitt sökande i mitt liv i min upplevelse genom att se på det som händer som möjliga motiv. Sökt bilderna minnena i realtid.
Ibland har det tett sig underligt att dra fram en kamera, eller nästan lite fånigt. Men nu. Nu ser jag människorna platserna o allt vecklar ut sig. Jag ser bilder av födelsedagar och minns det som hände runtomkring, minns de som var där, minns.
O jag tänker på bilders värde. På hur mycket som kan laddas in i ett enda foto. En enda bild av en person. För några år sedan hittade jag ett fotoalbum från 1920-talet på en loppis i Tanumshede. 20 spänn för en unik berättelse. Små svartvita fotografier av människor kläder miljöer. Där finns ett foto av två kvinnor framför portarna till Världsutställningen i Göteborg 1923, den port på Götaplatsen som sedan blev Lisebergs entré. För de människorna berättar ett album historien om en hel familj, en generation. Idag har vi tusentals bilder av varje barn. Tittade på bilder från lilla m’s första halvår häromdagen, över 400 bilder. Jag undrar hur det kommer att påverka den uppväxande generationen, att deras minnen i så enormt stor utsträckning kommer att finnas på bild, de kommer aldrig att behöva undra, allt finns på bild, på sant. Vad gör det för den egna upplevelsen? Hur blir det möjligt att typ komma ihåg hur ett hem eller en bil eller en mormor såg ut kändes hur det var? De där man mött som man aldrig glömmer o alla de andra. Vad händer när alla finns med? När allt blir lika mycket med, när man inte kan vara selektiv.

...

hon

länkupplägg..

några saker att förgylla sin kalla kalla helg med

Rubber Johnny - otäck filmrackare. är det på sant?

Wholphin - bra filmsite (se gräns-volleyboll...enastående)

Sao Paulo Biennal - Artkrush yeah!

Anders Ruhwald - form

Free press - dela dela dela

det var det bästa jag kunde göra innan jag lämnar kontoret för att ge mig ut i den mörka natten. ok klockan är halv sex, men det är ju mörkt som i graven o kallt som i densamma.
fiiiiii fan!
bara 6 månader kvar.

NÄMEN

titta, nu fanns det där igen...fast ingen rss-ikon...jaja..detta med data.

H J Ä Ä Ä Ä L P !

ok. någon som kan sånt här får gärna hjälpa mig...jag satt o fixade med en satans rss feed kod för att få upp en sån där fin liten logga...tre timmar...o nu har allt försvunnit som ni ser...alla länkar o allt o jag vet inte hur det skall se ut efter länkarna för att det skall komma tillbaka...lite kod någon? hjääääääääälp.

fan att det skall vara så förbannat svårt att fatta hur man gör sånt här.

hjälp mig hjälp mig snääääälla någon.

...

...

avfall

Först var det ett program på tv om shopping. Först ut Moskva, nästa vecka Sthlm. Köp köp äg äg äg.

Sen handlade det om avfallsprocessande i Bombay. Om de högre kasterna som sopsorterar och har komposter, och de låga kasterna sitter i containrar och sorterar. Folk slänger skräpet ut genom fönstret och avfallshanteringen är helt marknadsberoende. Varje led i hanteringen hålls av samlare som sedan säljer det vidare och vidare till det når en fabrik där det blir återvunnet. När vårt västerländska papper kommer för återvinning tar fabrikerna det istället och stora kedjor i hanteringen blir utan jobb.
Den globala ekonomin.
Den tredje världen är verkligen västvärldens soptipp.

Sluta förbruka. Sluta köpa. Laga och återbruka och måla om o köp second hand och bryt mönstret. Lär nästa generation.

Det är otäckt.

Men Kunskapskanalen är skön. Den är precis sådär gott öppna-kanalen-LoTek. Ett sketet bord på ett kafé och lite lirare som snackar återanvändning. Så långsamt, så oklippt, så oproducerat. Jag älskar det.

jag är en sån som

Idag hade vi ett workshopmoment med några studenter, det handlar om jaget och identitet. Det var en skrivuppgift, 30min, jag är en sån som…
Efter att de skrivit läste de upp sina txter, till alla i rummets stora lycka. Så enastående och nära och sant.
Därför tänker jag plocka upp stafetten (och lämna den vidare…plocka upp den om du vill)

Jag är en sån som… älskar ost och hatar fusk. Jag är ingen vinnarskalle ingen killer kan inte hitta allvaret i tävling. Jag tappar intresset när resultatet blir viktigare än vägen dit, och jag kan inte få nog av gorgonzola mozzarella haloumi feta morbier stilton cheddar chévre grevé parmesan.
Jag är en sån som promenerar. Jag går långsammare än alla jag känner och jag kan inte koncentrera mig på att prata om jag måste gå fort. Jag vill gå långsamt långsamt med händerna på ryggen och undra över livets verkliga innebörd hur gud ser ut universums slut och vad barbapappa är gjord av.
Jag är en sån som kan bli rörd över min egen godhet när jag hjälper gamla tanter över gatan. Jag gråter när jag läser. Framförallt när jag läser högt.
Jag är en sån som kan se mer stressad ut än vad jag är för att känna mig duktig och tillräcklig.
Jag är en sån som älskar min dotter gränslöst och är rädd för att hon inte skall veta det. Jag är en ganska tråkig pappa som gör samma sak varje dag o inte tillåter tv på morgonen eller middag framför bolibompa o tjatar om städning.
Jag är en sån som tvivlar.
Jag är en sån som inte omvärderar så ofta. Jag har luddiga kanter och jag kan anpassa dem till de flesta ramar så länge som de inte ändras, då självantänder jag.
Jag är en sån som verkligen behöver rutiner, ju mindre yttre faktorer som står still desto friare är jag, även om ramen är trång. Jag vill veta.
Jag är en sån som undrar, min pappa brukade prata om att vara intresserad av att vara intresserad och det tycker jag är bra. Jag vill veta allt.
Jag är en sån som somnar om jag inte får vara med o prata. Jag har ett fullmatat ordbatteri i alla frågor och jag älskar att få vara med i samtalet, men bara så länge det är ett samtal där allas ord är lika samma i den delade resan framåt. Blir det debatt o åsiktspositionering tappar jag fokus.
Jag är en sån som älskar ord. Jag porrar på språket och jag ryser av välanvända formuleringar och metaforer. Jag avgudar blandningar av slang och fackspråk, högt och lågt och generella liknelser tillsammans med xtremt platsspecifika.
Jag är en sån som vill mer än jag kan och jag blir besviken o slagen av att inte klara av.
Jag är en sån som ser allt i bild, och jag behöver ofta både rita det och säga det högt för att fatta.
Jag är en sån som pratar med mig själv, jag har långa långa dialoger om allt möjligt och jag testar möjliga utvägar ur saker jag är frustrerad över eller situationer som kan komma att uppstå. Jag vet att jag kan hantera det nu, men förmodligen kommer vara ett åtlöje när jag blir gammal o inte själv hör hur högt jag pratar.
När jag blir gammal skall jag dricka portvin och spela backgammon hela dagarna med mina kompisar som också kommer att vara gubbar o gummor o vi skall aldrig sluta leka.
Ping pong royale!

stilla resa minnas

Blicken inåt ger lite utrymme för intryck. Det mesta handlar om att ta hand om alla de som redan finns. Sortera dem lägga på plats i gamla fack och nya. Katalogisera gruppera ställa om. Böckerna i en ordning, fotografier i en annan. Minnen platser människor allt rusar förbi samtidigt. Det finns ingen kronologi för minnen, de har egna banor rusar öppnas triggas helt plötsligt är det 1982 och sen är det 2002 eller 1996 eller igår. Bilder bilder och det är ibland söndrande smärta och sen varmaste lycka. Därför är bokhyllan en bra plats för minnen. I varje bok i varje album eller låda med brev eller mapp med txter finns minnen och associationer och allt finns samtidigt. Jag sitter på golvet och reser genom alla minnesnoder utan att röra mig utan att se nästan. Orörlig kopplas tillfällen och möten ihop med txter med musik med filmer med lådor utan txt som innehåller alla sakerna. Helmut Newtons utmanande amazoner kopplar med Ellis American Psycho till Austers Orakelnatten till Walter Mosley till Grand Theft Auto san Andreas till Abalone och Backgammon och vidare till Bariccos Oceanhavet genom 400 bilder av lilla m’s första år och vidare… Och A tribe called quest I left my wallet in el segundo Det tar aldrig slut och varje ord varje txt varje bild varje föremål är en egen väg. Allt blir en resa bakåt. Den enda vägen ut är de olästa böckerna, de som presenterar något som skall hända. Något som är bestämt men inte genomfört.
Det kommer tid för nya intryck.

ett berg till

Jag är inte arg. Ilskan har bott så länge verkar borta borta. Den rann ur o blev ett litet berg och jag klev över. Jag kliver över.
Det kan inte nå mig mer kan inte ta mig får inte grepp.
Jag byggde in alla arga saker o kartong o nu står det där. Ett berg av ilska som man kan flytta på o ställa i hörnet eller i ett skåp.

ett nytt hem

själv

Det är ensamt. Energin går åt inåt. Jag sitter mest o tittar. På väggen på de lådor som är kvar på sånt som skall upp på vinden på alla papper som skall sorteras o räkningar som skall betalas.
Men jag sitter.
O tittar.
Jag vet att det är ok. Jag fattar att det är mycket som skall processas o det är mycket som skall falla på plats. Men ändå känner jag att jag borde. Så länge man gör.

Det är första natten. Jag smyger runt efter åtta fastän det inte behövs. Jag lyssnar efter ljuden alla ljuden alla ljuden som nu inte är där. Det kommer nog ta ett tid att vänja sig.

inflyttad

Det är kväll. Jag har städat o städat. Packat upp o grejat o fixat. Ett nästan terapeutiskt arbete. För att fatta. För att se på sanning att det är bara mina saker som kommer upp ur lådorna. Ibland är det våra saker o då blir det lite kortslutning. Ett täcke. Ett album med oss alla i. Jag dricker the o äter kvällsmacka. Är nyduschad o har myskläder. Försöker göra det så superbra det bara går. Maxar självlivet för att sätta en bra ton. Starta bra. När jag ser tillbaka o detta är länge sen så vill jag att det skall vara bra bilder. Nu är det fint. Inga fötter, stora eller små, behöver snubbla över påsar o lådor o kläder o skor. Någon kan komma på besök o få kaffe för jag har hittat kaffegöraren. O köpt kaffe.

Själva flytten var ett rent helvete av oorganisation. Den var en manifestation i kaos. O så började det regna o mina tårar syntes inte o fy fan. Det är det som kallas att fresta på sina vänner, sina riddare i skinande rustning som stod pall o tog emot o höll fortet när alltihopa kändes så förbannat galet oöverstigligt. Tack. Ni vet vilka ni är.

Ett hem är en enklav en egen zon som är ett skal och utan någon att dela det med blir det egentligen inte är någonting mer än en städad sakförvaring. En plats som är tyst o mörk o full med ens ackumulerade fåfänga. Du skall inte äga mer än du kan ta med dig upp i en liten björk lyder ett ryskt ordspråk o om jag skulle upp i den jävla björken kan jag lova att den inte kan vara liten o jag behöver tolv bärare o en vinsch. O var jag tvungen att välja bara några få saker skulle jag säkert välja något pseudo-smart som papper o pennor o nån sönderläst klassiker (som jag köpt på antikvariat eftersom jag inte läser gammal litteratur o defenitivt inte läser om den) o så nåt mer fiffigt. Fast när det väl ville till så skulle jag sitta där uppe sen med några fotografier, en ficklampa utan batterier och några tärningar. Och där skulle livet börja.

nytt

Så var det dax. nu om en liten stund går första flyttlasset. nu lägenhet. nytt boende. nytt liv.
mitt är mitt o ditt är ditt och nu ser man att det alltid har varit så. paralella liv bredvid tillsammas utan att ta över utan att någonsin tvinga övertyga kräva.
mina koppar dina tallrikar.

det nya.
tomt.
vitt.
nymålat.

tabula rasa.

JA!

det tog inte ens mer än två o en halv timma!
som hittat.


idag har jag köpt mig en pastamaskin de luxe! Marcato Atlas.
fy fan va kooly.

nu skall jag bjuda alla som kommer på lajbans pasta i varierade färger o fettucchini o barelllo barambamabndo ricotti potti

MUMSsomfan!

!

men vaffffaann!

...

försöker lägga upp ett foto i det förbannade lilla hörnet...man är ju ingen hacker precis.....