Sitter med bilder. Bilderna i berättelsen om mitt liv. Alla samlade frusna tillfällen alla saker som hänt alla. Alla. Inte alla förstås, men nedslag i tiden. Tänker på mängden. På alla alla hundratals faktiskt tusentals bilder som sammanfogar mitt vuxna liv. För det är framförallt det det handlar om. Från min barndom, ytterst sporadiskt. Från det jag köpte min första riktiga kamera, då var jag 18, mycket mycket. Bilderna av det som händer har varit en nästan tvångsmässig del av mig. Minst en rulle i månaden. Av vackra saker eller fula eller vänner eller platser. Resor och fester många fler. Jag har aldrig sett en konflikt i att se saker delvis genom linsen. Jag har snarare stärkt i mitt sökande i mitt liv i min upplevelse genom att se på det som händer som möjliga motiv. Sökt bilderna minnena i realtid.Ibland har det tett sig underligt att dra fram en kamera, eller nästan lite fånigt. Men nu. Nu ser jag människorna platserna o allt vecklar ut sig. Jag ser bilder av födelsedagar och minns det som hände runtomkring, minns de som var där, minns.
O jag tänker på bilders värde. På hur mycket som kan laddas in i ett enda foto. En enda bild av en person. För några år sedan hittade jag ett fotoalbum från 1920-talet på en loppis i Tanumshede. 20 spänn för en unik berättelse. Små svartvita fotografier av människor kläder miljöer. Där finns ett foto av två kvinnor framför portarna till Världsutställningen i Göteborg 1923, den port på Götaplatsen som sedan blev Lisebergs entré. För de människorna berättar ett album historien om en hel familj, en generation. Idag har vi tusentals bilder av varje barn. Tittade på bilder från lilla m’s första halvår häromdagen, över 400 bilder. Jag undrar hur det kommer att påverka den uppväxande generationen, att deras minnen i så enormt stor utsträckning kommer att finnas på bild, de kommer aldrig att behöva undra, allt finns på bild, på sant. Vad gör det för den egna upplevelsen? Hur blir det möjligt att typ komma ihåg hur ett hem eller en bil eller en mormor såg ut kändes hur det var? De där man mött som man aldrig glömmer o alla de andra. Vad händer när alla finns med? När allt blir lika mycket med, när man inte kan vara selektiv.
9 kommentarer:
Så där kan jag också tänka. Bilder. Allt är bilder, själva minnet är bilder, tanken är bilder, drömmarna är bilder, när man tecknar ser man en bild inuti som man försöker få ned på pappret, och som man får ned, men då har den förändrats och man har fått en annan bild, men det är fortfarande en bild.
Foton är bara en liten, liten del av alla bilder man har och ser och gör. Det mesta ligger utanför de där små rutorna.
Och ändå.
Ändå är det precis som du säger - de har en enorm betydelse.
Sen ett par generationer tillbaka så kan vi se foton på hur vi såg ut som barn. De flesta människor som levt har aldrig haft den möjligheten.
Är det inte konstigt?
Visst måste det väl påverka oss på något vis, kanske vet man inte riktigt hur än bara?
Egentligen hade jag tänkt fråga dig hur man gör för att rösta på dig i den där Årets blogg, räcker det med att man har klickat dit från din blogg?
Fast det egentligen inte hör hit.
intressant det du säger, om att teckna, kanske att skriva, till skillnad från att fota, för mig. när jag fotograferar så ser jag ngt jag vill ha kvar, jag vill att det skall vara i mitt album, jag tar till o med bilder i serier om tre eller sex eftersom då passar de, ibland tar jag 'omkring bilder' som kan vara en plats eller ett mönster eller något som hjälper att berätta om händelsen eller personen. men när jag tecknar o skriver så vet jag inte alls vad det skall bli. jag har ingen biold i huvudet, jag är bara där när bilderna blir. de berättar för mig.
det är kanske en av anledningarna till att jag inte kan skriva spec. långt eller arbeta med arkitektur, det kräver en färdighet inuti som jag inte har o helst inte vill ha. jag tycker om att bli berättad för.
på samma sätt är jag en halvbra kock för jag smakar aldrig på maten förän den är klar, jag vill oxå få en ny rätt.
(bara de ytterst få tillfällen jag lagar till andra, ppå fest eller så, då smakas det så att jag är mätt när maten är klar).
klart att det betyder att ha bildbevis på allt man gjort o hur man såg ut o hur de andra ser ut.
förmodligen aningen minnes o fantasi-förödande.
bloggtoppen, man går in o klickar på nån knapp...typ rösta eller nåt.
man klickar på stjärnorna, max såklart :)
Okej, jag ska pröva.
Men vad skumt ändå, hur olika det är att teckna. Vet du inte att det ska bli en liten ledsen kattflicka eller ett annat djur alls?
nä det rinner på bara. jag har ingen klar berättelse. och sen tillkommer ju symboler eller txt eller vad det kan vara o då förändras ju berättelsen igen.
Men då blir det ju, om du kollar på det efteråt en sorts berättelse? Ungefär som man kan läsa sin blogg igen, kan du gå tillbaka och kolla teckningar, och kanske DÄR se nya mönster, eller se något i det som du inte såg när du höll på?
Sen kan man ju fråga sig om sån aktivitet tillför så himla mycket, egentligen tror inte jag det.
Är mer för din slas-metod, man ska jobba på bara, och det är så man kommer vidare.
Jag gillar dem verkligen, dina teckningar. Jag höll på lite med Blandaren, som är en av de få ROLIGA stockholmsfenomen som finns - den var så.
det är klart att man kan gå bakåt o se nya mönster, det är en stor del av utvecklingen tycker jag. men man skall inte backa förrän man är reda, annars blir man bara självmedveten o låser sig. men det är bra att se över när arbetet har övergått från undersökande till manér, telefonklotter, då kan det ju vara dax att föra in nya element som skärper sinnena igen.
på jobbet är jag på mycket föreläsningar, där ritar jag mycket. där får de nya orden o sammanhangen form och visar mig nya vägar. det är spännande.
Jag levde utan kamera de mest intensiva åren av mitt liv. JAg ångrar det, för jag vill minnas mer än jag gör. När jag var liten har jag inga bilder här hemma, alla hos mor o far. Dem ser jag obliagtoriskt på när jag är där. Jag tänker ofta på hur det var när jag var liten, verkligen tänker aktivt, hårt, och minns. Speciellt nu när jag själv har barn. JAg måste minnas hårdare när inte foton kan göra det åt mig.
det är smärtsamt att inse att viktiga delar av ens liv inte finns på bild. det kan tåra mig.
våra barn kommer inte ha det så. de kommer istället vara ledsna över att deras päron aldrig visste att SORTERA.
Skicka en kommentar