Astrid van Lyck äter gärna ripa. Det är ingen överdrift att säga att hon är galen i just ripa. Inte kyckling eller anka, inte gås och absolut inte den vulgära kalkonen. Nej det skall vara ripa, med sin skörhet och sin oåtkomliga egenhet. Ripan som är både en gastronomisk upplevelse och en tydlig skiljelinje. Mellan Astrid och dom andra. Hon säger riiipa som de på finare tillställningar, hon äter ripa glupskt ändå återhållet. Hon har sett hur man gör och hon vet. Det känns bra att veta.Fermenca Bandolin heter Viola i mellannamn och avskyr båda. Som liten drömde hon om att heta Samantha eller Patricia, men nu är hon gammal och änka och hon bär sitt tilltal med pinat högmod, som ett skavsår redan vid första dansen. Fermenca Viola har aldrig haft något val. När de andra flickorna fick heta Stephanie och ha utsläppt hår och kyssa pojkar bakom kastanjen, hette hon Fermenca Viola och hade hårda flätor som gjorde huvudet ömt på kvällen och hon övade skalor på pianot och mamma lyssnade och pappa lyssnade och alla de andra lyssnade och de applåderade och sa att hon var så begåvad. De sa sååå begåvad och hon längtade ut till det okända bakom kastanjen, hon längtade efter pojkarna och utsläppt hår.
3 kommentarer:
Hey, nu dyker de upp, Fermenca och Bergmund och gänget.
Ja, kanske, kanske är det som du skriver. Jag träffar så sällan människor som lever som de du beskriver. Varken tjejen som tömmer askkopparna eller mannen som lever dubbelliv och ihåligt.
Tror du att de finns?
Du skriver så bra. Jag kände flätorna ömma i hårbotten.
Höstdisiga hälsningar
Mia
karin: ja jag tror i alla högsta grad att de finns, de finns lite i oss alla tror jag. dubbelliv kan vara så många olika saker.
ja, fermenca visade sig vara en person, som inte bara var förälskad i bagaren utan även hade en annan historia.
mia: tack, skriv mer om henne. fyll på fyll på
Skicka en kommentar