Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.Bergmund Axelstjerna har ansvar och tjänstebil och avdragsgilla utlandsresor. Han har ett stort kontor som är ensamt även på dagarna. Han tar beslut och pekar med hela handen och har basröst och 12 i handikapp. Han kör fort och har älskarinna och en svindyr klocka som han inte riktigt vet hur den uttalas. Ibland stannar han kvar i stan bara för att slippa åka hem för att slippa se sin fru i ögonen för att slippa känna att deras hus är för stort för att slippa känna att han ångrar sig. Han går på vernissager och teateröppningar fast hans fru tror att han jobbar. Eller knullar med den där tjejen i receptionen. Hon tror att han tömmer sig för att orka, men han lever. Han rör sig bland dem han inte känner och lyssnar på invigningstal och samtal, han köper kataloger och program. Han gömmer dem på kontoret. Vet inte hur han skall säga det till Britt-Marie, är rädd för att hon inte skall förstå, inte vilja förstå. Hemma låtsas han läsa sporten med kulturdelen inne bakom och med gubbarna på jobbet säger han jävla kludd, man ser ju fan inte vad det är, min morsa kan bättre men inuti lagrar han för att minnas. Han vill men står i regnet och letar efter nycklen.
8 kommentarer:
Hm. En konstig fråga kanske. Känner du någon Amanda Gunnarsson? Det är någon med det namnet som säger en massa ganska otrevliga saker om mig på nätet.
du skriver så äckligt. jag får gåshud, och det är något bra med det. det kryper liksom på.
emma: jag känner ingen amanda gunnarsson. hon är en skam för namnet, sprida skit om andra gör omöjligt något gott. hon är väl avundsjuk på dig. be henne fara åt helvete.
Jenny: tack. inte meningen att det skall vara äckligt tror jag, men kanske flera sidor av det vi lever i. fyll på så blir det en levande berättelse om allas tillvaro.
äckligt är ju bra! och påfyllandet kan jag se en poäng med. men jag fegar ur, jag vågar inte!
Jag ska dricka kaffe och baka lite. Sedan tar jag något och springer med det, som man säger. Det är rätt starka inledningar att förvalta. Får se om jag kan göra något.
kristoffer, spring med det spring allt vad benen orkar allt vad orden klarar allt.
jenny, du med, spring tillsammans skall vi alla vara del.
nej, jag vet! tillsammans skall vi alla vara fel!
Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.
Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.
Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.
Skicka en kommentar