efterkonstruktion oxå

Sitter kväll hemma vin. Sitter lugn stearin. Tänker på dagen mycket samtal mycket ord mycket tankar.
Tänker på efterkonstruktionen. På den kraft som bor i potentialen.
Efterkonstruktionen är det undermedvetnas möjlighet att komma till ytan.
Här får den tysta kunskapen formas och verbaliseras.

Jag upplever ett problem i akademin med att ständigt vurma för och kräva det genomtänkta avgränsade resonerade. Att veta innan. Att vetenskapligt belägga vad hur varför. Det är inte svårt att se vikten av detta förhållningssätt i forskningen, i de situationer och undersökningar där ett visst avsnitt utsnitt av tiden verkligheten skall undersökas. Då har det relevans. Det blir en metod för att göra resultaten möjliga att generalisera. Ok.
Men den andra undersökningen. Kanske den som inte har klara svar, som inte ens vet exakt vad den undersöker, den som behöver spelrum. Där har den konstnärliga processen, gestaltningen, en stark möjlig roll. I gestaltningen bor efterkonstruktionen, där bor möjligheten att arbeta till synes förutsättningslöst utan att det någonsin kan vara det. Där finns processer som formas utan mallar undersökning frågeställningar som svarar sig själva med nya frågor och det är först när man tar ett steg tillbaka som det går att urskilja mönster linjer kopplingar. Givetvis är ingen utan tanke, men den estetiska processen möjliggör ett arbete utan krav på förklaring innan arbetet börjar, utan istället måste man lita på att man kommer att se. Lita på att frågor får svar.

Tänker även på OCKSÅ.
Också är ett förbannat fint begrepp. Det inkluderar. Det känns viktigt i en tid när prioriteringar val individ ligger som tunga kladdiga mantran över hela samhällskroppen.
Man måste kunna välja, man måste kunna prioritera, man måste förstå.
Måste man det?
Har kravet på valet, på förmågan att se konsekvenser av sina val (redan i tidiga tonåren) egentligen den relevans som vi får lära oss? Skulle man inte kunna se ett samhälle som inkluderade mer och gjorde det ena och också det andra? Att man sim individ kunde göra fler också.
Valet upplever jag ofta sanktioneras av tidsbristen. Man hinner inte göra allt.
Nähä.
Men om man ändå inte hinner allt, om det finns så mycket att välja på att dygnets timmar för länge sedan tagit slut, varför känner man sig ofta lite skyldig när man inte hunnit? Vad är det i tillvaron som gör att man alltid går med en liten känsla av att damned if you do, damned if you don’t?
Vem vill att vi skall må så? Vem tjänar på det?
Vem har intresse av att jag ständigt känner mig otillräcklig?
Inte fan är det jag ialla fall!

Jag vill slå ett fett slag med trä-femman, smack ut på banan…fore!...för möjligheten att göra lite det ena lite det andra lite undersöka lite prova…och sedan i efterhand konstruera mening.

Dessutom, en fortsättning på jag är en sån som: jag tycker om.

Jag tycker om att ta i tyll. Jag älskar känslan av det totalt syntetiska tyget mellan fingrarna, de små små rutorna som är nästan lite vassa mot fingertopparna.