2006-11-22

berättelse

Det är kväll, dagarna rusar, skivad brödlimpa-schema ingen tid att tänka ingen tid att andas. Inte nödvändigtvis en dålig sak vissa stunder, skönt att få saker ur händerna.
Sitter hemma nystädat burit upp på vinden diskat (halva stora disken) hamrat upp en trave tavlor o det känns bra. Bra att ta ställning. Inte vänta på en ännu bättre placering.
Äter glass med chokladsås. Det kan ju få vem som helst på bra humör.
Läser med överväldigad glädje Kristoffers utveckling på historien om Filippa. Skall fortsätta oxå…

Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.

Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.


Hon sitter ner. Röker lite fastän man inte får. Ser den överfulla korgen under Rogers jävla Fax för extra viktiga dokument. Hundratusen miljoner smala remsor. Hundratusen miljoner delar av hans skitviktiga jobb skitviktiga liv skitviktiga helvetes förbannade feghet. Hon vill skrika ropa klösa farligaste orden be honom dra åt helvete eller kanske komma hit kanske komma nära nära inte försvinna inte lämna henne här med alla hundratusen miljoners remsor av ett annat liv.
Hon tittar på dem och undrar hur långt det skulle bli om man satte ihop dem. Säkert till månen, eller Afghanistan eller Borlänge. Skitlångt.

Kanske ångrar hon sig lite nu. Kanske gick hon för långt. Det här var ju inte som att spotta lite i nåns kaffekopp eller så, det här var kanske lite mer. Hon önskar att han var där nu och sa Mrs Robinson det gör inget det var inte viktigt inget är viktigt utan dig utan dig är allt utan.
Mening.
Hon önskar att han kom tillbaka. Till henne.

5 kommentarer:

Karin S sa...

Okej, det är bara att inse, detta var förmodligen det allra mest totalkorkade hon någonsin gjort i sitt liv. Hon tar ett par av de smala remsorna, synar dem, funderar på vad man kan göra med dem, om man kan göra något vettigt.
Och sen tänker hon att det var inte ens första gången. På ett annat kontor hon jobbade hände samma sak.
Den mannen hade nog EGENTLIGEN varit på väg att lämna sin fru, EGENTLIGEN alltså.
Men så hade hon tyckt att det gick för sakta. Och så hade hon börjat ett litet försiktigt projekt som gick ut på att hon skickade vykort till hans familj.
Det började med att hon åkte till Visby och hon fick sån lust att verkligen dela med sig av staden till mannen hon älskade.
Sen gick det av bara farten, hon fick en ny städning i Sumpan, skrev ett par kärvänliga rader därifrån; det blev kanske lite av en mani.
Hon skickade alldeles för många vykort, och det fungerade inte som hon hade planerat.
Han gjorde slut, pang bom och företaget bytte städfirma.

Hon drar fundersamt pappersremsorna mellan fingrarna, tänker på hur lätt det var, trots allt, bara att mata in papprena, hur nästan fridfullt det hela gick till, som att förbereda julen ungefär.
Kanske kunde man göra juldekorationer av dem? Änglahår som vajar i granen?
Hon vet inte om ska skratta eller gråta, och så rätt som det är kommer hon på det.
Hur hon ska rädda hela situationen, eller i alla fall nästan.

Hon går bort till hans dator; och den pappskallen hon älskar har inte ens loggat ut.
Hon börjar söka i dokumenten, rätt säker på att mycket går att printa ut igen.
Men ju mer hon tittar, desto mer förvånad blir hon.
Den här killen var inte vad hon trodde. Och han borde verkligen ha loggat ut och skaffat inbrottsskydd.
Vem tar han sig för egentligen?
och vad tror han om andra? Städbolag och kollegor som jobbar över?
Hur kan man lita blint på omvärlden när man sysslar med det han sysslar med?

Filippa blir sittande förstummad. Hon läser och tittar och läser.

Penny sa...

Ja, och vad hände sen? VAD HÄNDE SEN?

mattiasg sa...

det bestämmer du

Karin S sa...

Håller med Mattias, det bestämmer Jenny, möjligen kan upplösningen komma lite senare.
Hon börjar AGERA nu, men varför? Och vad gör hon?
Man undrar ju.

Kristoffer sa...

Ja, man undrar. Något måste ske. Fegspela? Satsa stort? Eller en helt ny kariäää-äääär inom datasäkerhetsbranschen?

_arkiv

.....