Agnes

Agnes Brusevits hade inga planer på att möta Jesus. När hon vaknade visste hon att detta var hennes sista dag. Hon kände det inuti och det kändes inte alls hemskt. Inte heller som någon befrielse eller som något heligt eller något annat som hennes hemsköterska brukade tala om. Det kändes snarare självklart. Lika självklart som att alla de andra dagarna fram till idag inte varit de sista. Hon hade blivit väldigt förvånad om en annan dag varit just denna. Den sista.
Hon låg en stund och kände på det. Tänkte lite på dem som hon saknat, och lite på dem som skulle sakna henne. Hon tänkte på de saker hon hade att göra idag, en dag som denna. Det var fortfarande mörkt ute, inte natt, men tidigt. Och kallt. Kallt som fan.
Agnes Brusevits flyttade fötterna långsamt över sängkanten ner emot golvet med sikte på de gamla fårskinnstofflorna som hon fått av Britta för över tjugo år sen. Det tog alltid en stund det här med att komma upp. Det gjorde inget, det var sällan hon hade bråttom. Skulle vara kissa då.
Hon satt på sängkanten, med fötterna i tofflorna med morgonrocken om sig med håret i en röra med blicken ut i rummet. hon visste att hon skulle till posten hon visste att hon skulle till saluhallen hon visste att hon skulle dricka elvakaffe på Lindströms hon visste att hon skulle dö.
Anita hade varit här och städat igår det var fint och rent och hon visste att det fanns de som skulle sakna henne. Agnes tänkte att det är det enda som egentligen betyder, att det finns de som kommer att sakna.
Att det finns de som minns.