en vit jul är det enda vi begär, snälla snälla tomten gud son.

Nere på stan står de dåliga samvetena i kö dagen innan jul. Längst kö är det i leksaksaffären. Där är det säkert tretti meter mumlande karriärister ackompanjerade av mobilring och leksaker som leker själv. Det är en plats i en kö i vilken man får chans att hinna tänka.
Vad önskar hon sig egentligen?
Vad leker hon med nuförtiden egentligen?
Är Bratz ute nu, eller är det lite förra säsongen?
Lego?
Prinsessgrejer?
ok, men då får det bli ett snickarbälte oxå.

Och vi står alla där och försöker välja, försöker fatta koderna o detaljerna o vi vill så in i helvetes gärna att det skall bli rätt men hur skall man kunna välja det ena eller det andra för hur man än gör så kan man ge sig fan på att det skulle varit den blå för den har Johanna.
jävla Johanna.

och egentligen bekommer mig inte tempot o svetten o köerna o den fullkomligt sinnessjuka köphetsen som råder i stan dagarna innan jul. Det bekommer mig inte med de som trängs eller är arga. Jag kliver över.

Det kan bekomma mig att hur man än gör så går en halv månadslön till att fira jul.
Julen kostar.
Men jag tror inte det riktigt når mig heller.

Jag tror inte ens att det bekommer mig att relationer tenderar till att ha sin cykliska slut-början-knut över jul o mycket ställs på spets o det gångna året o kanske mer skall valueras o undersökas testas funderas. Problematiseras kanske. Oftast håller det ett tag till, ibland inte. Ibland krävs det mindre justeringar, ibland större.

Men det bekommer mig att vi har en så konsumtionsbulimisk och traditionsneurotisk fokuspunkt till minne av en man med skägg som vi inte ens tror på.
Jag menar, vem bryr sig om när Tomten fyller år?!