kulor av glas

Promenad i söndagsgrå hösten blåser samtal vänskap viktiga delar av livet.
Kaffe o macka o ord.

Vi pratade om hur det är o hur det blir som det blir o varför o vad fan kan man göra åt saken. Om hur det är att vara vän pappa älskare hur man tar ansvar eller inte.
Vi talade om livet som en barnslig, nästan naiv, ballistik där man kan föreställa sig sitt liv som en handfull glaskulor när man är i början av 20. Man kastar kulorna ut över golvet. Sätter igång processen av att skapa sig själv. Varje kula blir en riktning ett val en väg att gå. Kanske en sida hos sig man vill eller inte vill skall finnas. I början (vi föreställer oss att det går att läsa av kulornas bana, kanske löper de väldigt långsamt över golvet) är de samlade, deras inbördes olikheter i riktning märks inte speciellt. Men alltefter som tiden går blir deras mönster och inneboende olikheter tydligare. De olika riktningar man skapat börjar tappa kontakten med varandra. Den intention man från började avsåg med sig får fler och fler varianter och möjliga riktningar. Det kommer en tid i rörelsen då man måste börja välja, vilka man kan hålla tag i, o vilka som måste få löpa fria. Bara för att de löper fritt betyder kanske inte att de inte finns mer.
Vi föreställer oss att man beslutar sig för att hålla koll på en sex-sju stycken, dessa får bilda bas för den man är, vad man tror på hur man förvaltar sig. ett problem som nu kan uppstå är att glaskulorna i sig känns rätt, varje enskild stämmer med den upplevelse av sig själv man har, men deras banor är olika och de avlägsnar sig mer och mer från varandra för varje dag. Det blir svårt att kombinera dem, riktningarna saknar kontakten med varandra.
Vi talade om den man tänkte sig att man skulle bli om 15 år och den man nu upplever att man är, vilka riktningar har man tagit fasta på och vilka fick löpa fritt?
Vi talade om livet som ett parti schack med sin inledning, mellanspel och avslutning eller ett grekiskt treaktsdrama. Båda kanske står starka i vår (västerländska?) idé (-tradition?) om livet? Starten mitten slutet och hur man hanterar dessa tre olika faser och vilken inverkan de har på varandra.
Vi talade om de situationer i livet som uppstår där man kan känna att man omskapar sig själv, de tillfällen då man kanske plockar upp samlar upp glaskulorna och ger sig en chans att släppa dem igen. Några av dem går inte att nå, men några kanske de som har stannat eller fallet helt ur systemet, får man kasta igen. Man får en ny chans. Personen omskapad. Det är något man måste göra själv, ingen annan kan göra det år en. I omstarten nystarten skapandet finns så mycket möjlighet potential och beroende på hur många av kulorna man får fatt i beroende på hur man förvaltat de andra riktningarna, hur man spelat sina tidigare givar. Vi talade om de olika roller man har man spelar och vilken betydelse som ligger i dem. Vi talade om hur man skall kunna knyta kontakten mellan de olika glaskulornas riktningar, att hitta metod för att skapa kopplingar, de har ju ett inneboende dna av att höra ihop, men de kan vid senare blickar uppfattas som väldigt olika.
Det gäller att knyta ihop dem.
Och förhoppningsvis blir man lite bättre på att omskapa för varje gång man försöker.

Läser Klas Östergrens Gangsters, om de stora skeenden som finns i lager, men som ligger utanför ens möjliga påverkan. Man sveps med, eller står utanför. Kan inte låta bli att slås av hur det träffar mig, hur det känns trovärdigt.
För mig lånar den en idé kanske, en struktur, från Thomas Pynchon's The crying of lot 49 där koder o tillfälligheter väver strukturer i andra lager av vår vanliga tillvaro.

Kanske en ersättning för tron på en högra andlighet, tron på nätverk o sammanslagningar, Dan Brun visar vägen.