jag står med blankaste svärdet framför draken

Rakt framför står det vänta. Precis innanför ligger tiden o väntar på mig på dig på alla som vill vara med. Jag sitter utanför verkar ensam verkar tyst, men det är inte sant det är allt på genomskinligaste låtsas. Undan för undan smälter snö tårar rinner över utan att de betyder. Rinner rinner som flod som timmar utan verkan.
Kanske skulle vi ha mött varandra ändå kanske skulle vi ha hittat varandra utan hjälp utan alla ord alla snitslade banor. Då skulle jag ha stannat stannat utan att ens veta hur verkligheten ser ut.

Är jag som dom andra är jag som du? Står jag lika rak lika still som dom?
Dom kastar sig över sliter i stycken allt som påminner allt som kan verka helt. Dom är draken inuti utanpå spegel spegel på väggen där säg att vi är vackrast snälla säg att vi är.
Säg att vi är kloka klara förståndiga ansvarstagande. Säg att vi har rätt och du fel och du fel fel fel.
Säg snälla spegel skratta inte säg att vi är dom normala dom som vet hur det är som vet hur det var vet hur man gör hur man mår.

Jag står på kanten vill falla falla vara sköraste papperstunn vill veta hur det kunde bli hur det kunde vara. Jag skyddar med armarna händerna drakens vassaste klor jävligaste eld.
Jag fäktar i drömmen i sömnen kan inte komma undan kan inte vara stilla vill inte vakna vill inte höra orden vill inte vara med.
Utanför står dom som vägrar att vara med vägrar att lyssna dom vet redan dom vet redan hur det är hur det kan bli hur det var hur man mår.

Och med dom som redan vet allt kan man inte prata kan man inte diskutera. Det går inte att berätta det går inte förklara, allt har redan varit och det är bättre att glömma låtsas som om det inte finns.
Någon drake.
Det är bättre att inte tro på spöken det är bättre att inte tro.
Bättre att veta.
Bättre att krossa den som vill veta något annat.