Det är kväll. Jag har städat o städat. Packat upp o grejat o fixat. Ett nästan terapeutiskt arbete. För att fatta. För att se på sanning att det är bara mina saker som kommer upp ur lådorna. Ibland är det våra saker o då blir det lite kortslutning. Ett täcke. Ett album med oss alla i. Jag dricker the o äter kvällsmacka. Är nyduschad o har myskläder. Försöker göra det så superbra det bara går. Maxar självlivet för att sätta en bra ton. Starta bra. När jag ser tillbaka o detta är länge sen så vill jag att det skall vara bra bilder. Nu är det fint. Inga fötter, stora eller små, behöver snubbla över påsar o lådor o kläder o skor. Någon kan komma på besök o få kaffe för jag har hittat kaffegöraren. O köpt kaffe.
Själva flytten var ett rent helvete av oorganisation. Den var en manifestation i kaos. O så började det regna o mina tårar syntes inte o fy fan. Det är det som kallas att fresta på sina vänner, sina riddare i skinande rustning som stod pall o tog emot o höll fortet när alltihopa kändes så förbannat galet oöverstigligt. Tack. Ni vet vilka ni är.
Ett hem är en enklav en egen zon som är ett skal och utan någon att dela det med blir det egentligen inte är någonting mer än en städad sakförvaring. En plats som är tyst o mörk o full med ens ackumulerade fåfänga. Du skall inte äga mer än du kan ta med dig upp i en liten björk lyder ett ryskt ordspråk o om jag skulle upp i den jävla björken kan jag lova att den inte kan vara liten o jag behöver tolv bärare o en vinsch. O var jag tvungen att välja bara några få saker skulle jag säkert välja något pseudo-smart som papper o pennor o nån sönderläst klassiker (som jag köpt på antikvariat eftersom jag inte läser gammal litteratur o defenitivt inte läser om den) o så nåt mer fiffigt. Fast när det väl ville till så skulle jag sitta där uppe sen med några fotografier, en ficklampa utan batterier och några tärningar. Och där skulle livet börja.
5 kommentarer:
Det här är en mycket märklig upplevelse. Jag sitter i ett plan mitt i natten ovanför grönland och läser om er skilsmässa på en liten skärm. Det här var nästan för knäppt alltså, men jag kommer aldrig glömma det. Du skriver så man ryser. Och samtidigt alltså: grönlands glaciärer därnere i mörkret. Man blir lätt filosofisk av kombinationen Er skilsmässa + mörk flygplanskabin över atlanten. Tack för en av de topp-tre största bloggupplevelserna nånsin.
det är ju alltid surealistiskt att flyga. livet med alla sina små och stora viktigheter bildar gångar o mönster som inte går att se. från luften blir de tydliga o hela ens gå-till-jobbet-vara-någon-finnas blir med ens lite futtig.
nyttigt.
o att kombinera det med txt är ju alltid en hit. nya innebörder. samma txt läst i ett gruvschakt 2790 meter under jorden skulle förmodligen te sig annorlunda.
kul att det är min txt du vill läsa i luften.
lyxigt för dig att du flyger där, det betyder att du är på väg till NYC gissar jag.
stå i ljuset
forza. El bario 413-Masthuggo, da shiiiit!
klart för öl tex tisdag efter 9 eller onsdag samma tid.
kan de va nåt?
Håller med Sigge, du skriver bra om det. Man kommer så nära.
Själv sitter jag på café i Stockholm och skriver det här. Det blir en sorts vänskap, detta, på sätt och vis lättare att ta med i alla förflyttningar man gör.
ja visst blir det. i lugn o ro, när man vill o så.
det är ngt bra med att kunna diskutera o vrida vända utan att för den skulle sitta på café i tre timmar.
tack förresten.
skriva ger perspektiv antar jag.
Skicka en kommentar