överslätande småprat

Han steg ut ur en taxi på Nordenskiöldsgatan. 60+ och proper. Vitt hår och ansat skägg.
Aprak.
Karln var mycket berusad. Han tog några staplande steg på gatan, för att sedan tappa kontrollen och tjurrusa in i en bil. Balansen låg kvar i glasets botten.
Vi hjälpte honom till dörren. En i var arm förde vi honom till porten, småpratande. Då säger han att det värsta med Taxin var ju att föraren var muslim, och så kom det någon floskel. Vi log överslätande och lämnade honom i porten. Efteråt kände jag att vi borde släppt gubbfan mitt på gatan.
Det är i alla de små situationerna som de överslätande leendena gör att rasismen och småsintheten, inskränktheten och dumheten kan få fortsätta. För att vi inte är ärliga utan istället låtsas för att inte stöta oss, för att inte göra en scen, för att vi inte ids, för att det inte går att lära gamla hundar sitta. Men kanske lär sig hundarna själva om deras ord resulterar i att de blir liggande.
Att vända andra kinden till, att försöka första var andra kommer ifrån, att behandla andra som man finner rätt oavsett hur de i sin tur behandlar sina medmänniskor.
Det låter bra, och lätt. Men samtidigt så undrar jag ibland hur mycket sånna är dom-skit man skall behöva lyssna på.
Jag är verkligen trött på att höra det.