att äga tankar och ädelost med äpple

Läser i dagens GP (sid.71) om två böcker som verkar intressanta; 404-Utflykter i glömskans landskap och Copy me. De tar upp fildelning och rätten eller orätten till att kopiera annans upphovsrättsliga egendom. Spörsmålet om huruvida man stjäl från någon när man kopierar, och om man anser att man gör det att det inte drabbar någon fattig. Att man bryter mot lagen, men vems lag. Vem kan egentligen patentera idéer, tänk om de föds samtidigt på flera ställen samtidigt? Och om vi kan ta patent på idéer, kan vi även upphovsskydda tankar då, eller fantasier?
du, det kostar 17 öre i minuten att dagdrömma om den här skärgården, 23 öre om du vill ha en lycklig familj med dig
i ett kortsiktigt resonemang så känns det lätt att skriva under på att fildelare snattar andras grejer, de hämtar något de inte har betalt för. Och det är också lätt att föreställa sig att fildelare är bortskämda spolingar, i Europa och USA.
Men är det så? Egentligen?

Jag älskar Internet.
Dels om man ser Internet som en egen företeelse, som en egen (astral) kropp, ett medvetande, så upplever jag det som det mänskliga medvetandet. Som alla människors medvetande. Här finns alla drömmar, saker vi tänker på, saker vi vill. Här finns alla våra mörka sidor, allt det vi har inom oss, men sällan pratar om.
Jag skulle aldrig någonsin försvara mycket av det äckel och vansinne som finns att hämta till sin näthinna, men att det finns ger en bild av människan som varelse. Vilka är vi och va fan håller vi på med?
Dels, förmodligen mer intressant, Internet som möjlighet för kommunikation och gränsöppnande. Att identitet inte längre begränsas till en nationalitet utan kan istället få byggas på saker individen själv väljer. Detta är ju givetvis inte nytt, men tidigare genom decennier så har grupperna fortfarande varit beroende av lokalsamhället och den direkta omgivningen. Nu finns alla direkt nära.

Det finns ju något intressant med förhållningssättet till oss och vår närmiljö, när vi samtidigt har hela världen nära. Vad behöver vi i närheten? Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, talar om den nya människan, som är ständigt uppkopplad och jobbar flexibelt i tid och fritt geografiskt. Den som är lika hemma i Paris och Barcelona som i Göteborg eller Falsterbo, den som sköter jobbet överallt men som behöver mötas. Denna person behöver mötesplatser och lokalsamhället. Grannar och det lokala bageriet både hemma och borta blir viktiga noder och trygghetspunkter som inte fylls av kollegor och 37 års trogen tjänst.
Kan man tänka sig att man utvecklar några olika nivåer, där det finns en djup i vilken man samlar sin familj och sina närmaste vänner. Dessa träffar man. Man har mycket ansiktstid och man håller sig uppdaterad om varandra. Nästa nivå är lokalsamhället; dem man fysiskt ser ofta, men inte känner. Trots detta hälsar man och kanske utbyter en fras eller två. Dessa är utbytbara. Om man tex. skulle flytta så skaffar man nya stamkrogar, mataffärer, servicebutiker grannar etc.
Jaha, och på vilket sätt skiljer detta sig från tidigare? Det är just det jag funderar på nu. Kanske är det just avstånden som kortats, man kan få in mer av världen i sitt medvetande än tidigare och då kommer ju givetvis frågan om vi verkligen får in mer, eller om vi bara prioriterar annorlunda nu.
Känner att jag snurrar in mig nu. Jag kommer att återkomma till dessa spörsmål.
Har inte rökt på två dagar och min tunga är torr och jag irriterad.
Skall äta ost o äpple istället.
O kolla tv.