Just nu har jag inte rökt på ett dygn och jag är verkligen inte på något bra humör.
Det blir ädelelost och äpple istället.
Såg Ola Åstrands utställning Vit Limousin på Göteborgs Konsthall. Jag tycker om den. Denna gången. Jag såg utställningen i början av sommaren och hade mycket svårare att ta in den, se den. Utställningen kräver av mig ett engagemang. Och det hade jag på inget sätt lugn eller tid för i juni, men idag efter semestern kändes det väldigt bra. Ett mindre rum med teckningar och en hög med högtalare var väldigt vackert. Bilderna är som stora serierutor, med skiftande mening och skala, och de träffar mig rakt pang på. Det finns en ful-estetik som ibland går till överdrift och ibland är bländande.
En serie korta animationer av Sadie Benning som berättar en historia om en tjej i tillvaron är helt enastående.
Jag är verkligen glad att jag tog mig tid.
Vi pratade om konst idag, min vän och jag, om huruvida konsten är forskning eller inte, skillnad mellan konst och konsthantverk, varför visa den i speciella rum? Behöver vi konstinstitutioner och vad skall de vara bra för? Vem ser konst?
Ganska slitna ämnen så här lite drygt halvvägs in på året. Diskussionerna har ju vänts på ganska mycket det senaste året. Ändå tycker jag att det är värt att fundera på. Tex. vem som ser konst, hur, var och varför?
Jag tror på rum för konst. Jag tror att det kan behövas några spelregler för mötet mellan konstverk och upplevare. Att ett galleri eller institution som en konsthall kan fungera som ett mentalt viktigt sammanhang, att vetskapen om rummets ändamål gör att man som besökare ställer in rätt fokus. Det finns också något bra i att man förflyttar sig och tar plats i ett rum där en händelse står i centrum; mötet mellan mig som besökare och konsten. Det mötet måste få uppmärksamhet. Väljer man istället att ta konsten ut till folket som ju varit populärt ett tag ger man sig ut på rejält hal is. Dels finns det ju rena elitistiska koloniala frälsartendenser i att en liten grupp som fattar skall ut och visa dem som uppenbart inte har fattat eftersom de inte kommer till de avsedda rummen, dels säger man ju rakt ut att konsten inte är värd att söka upp.
Jag tycker att konst skall få ta tid, den måste få kräva saker av den som upplever, det får göra lite ont. Givetvis skall det inte handla om ett rebuslösande utan om att mötet verkligen kan få vara på allvar. Att ett verk eller en utställning kan ha en dialog med mig, inte med mig och konstnären och hmm, vad menar hon eller han här, utan med mig. Var i min historia placeras detta? Hur står mina erfarenheter och upplevelser i relation till detta? Då blir det ok att upplevelsen innebär ett motstånd.
Viktigare än att ge upp konstens rum tycker jag är att ställa frågan får det inte finnas ett motstånd?
1 kommentar:
Jag kan hålla med dig i sak om att det behövs speciella rum för konst, just för att man säkert anstränger sig lite mer om man går till ett galleri. Och kanske får en bättre upplevelse. En mer koncentrerad sådan. Men det förutsätter ju att man är en intresserad konstkonsument. Ska det vara ett krav för att få se ny eller gammal konst?
Jag, som nog mer faller i den kategorin småintresserad (skulle gärna gå på gallerier, men kommer mig sällan för), gillar däremot den offentliga konsten. Att bli överraskad så där i det offentliga rummet har verkligen sin charm och sin poäng. Nackdelen är väl att det är samma staty som står där år ut och år in.
Varför inte införa ett rotationssystem? Det måste ju finnas massor av konst som aldrig visas.
Jag minns när Moderna ställde ut Fernando Boteros mulliga statyer på Strandvägen i Stockholm. Plötsligt en morgon så stod de där. Lite oväntat, men jag fick mig ett härligt möte med konsten.
Skicka en kommentar