Varför bloggar man? Vid fenomenets första anblick ser det ut som en massa människors önskan att synas, att få finnas i ett större sammanhang, bli lite kända kanske. Drömmen om att bli sedd. Kanske upptäckt. Men jag tror snarare att det handlar om många, kanske fler än man först kunde väntat, människors vilja att dela med sig. Jag vill tro det i alla fall. Vissa vill skriva om små saker och upptäckter de gör i sin vardag, andra om politiska spörsmål eller smala ämnen. Och jag tror att de flesta gör det ur just viljan att dela. Att inte sitta och hålla inne. Jag vill så gärna tro att bloggandet är kusin med fildelningsnätverk och andra grupperingar som arbetar för att sprida, inte begränsa, kunskap. Tänk bara på den enorma mängd fantastiska inlägg, åsikter, specialkunskaper, kontakter, bilder, länkar och vackra ord som ligger på alla bloggar. Fria att länka vidare till och från, att kapa, citera, tänka vidare på, argumentera för eller emot, lyfta eller glömma. Jag vill så gärna tro att bloggandet handlar om idén att information inte är bunden. Information och tankar ryms inte inom marknadsstyrda lagar om upphov, de kan inte bindas, utan måste istället vidare, ut och ständigt vara i förändring och ge bränsle åt nya idéer. Bloggandet bidrar till detta i sin snabba och intrikata nätverksform. Avsändare och mottagare tappar betydelse. Alla är båda. Det är ju så outgrundligt vackert när man ser på det så, alla får vara med. Allas berättelse får plats. När jag talar om alla blir det givetvis löjligt ur ett Nord – Syd-perspektiv, eller I-värld – dom andra-dito, men om vi tänker oss att detta är början, och nätverken bygger sig större och starkare och i takt med att fler och fler blir uppkopplade så får fler och fler på planeten en kanal ut. I det perspektivet känns det nästan andligt, samtidigt som det blir lättare att förstå de stora bolagselefanternas förtvivlan över omöjligheten att kontrollera detta. Så jag hoppas att bloggandet härstammar ur detta och inte ur mångas vilja att bli kända.
2005-08-30
sprida, inte begränsa
Varför bloggar man? Vid fenomenets första anblick ser det ut som en massa människors önskan att synas, att få finnas i ett större sammanhang, bli lite kända kanske. Drömmen om att bli sedd. Kanske upptäckt. Men jag tror snarare att det handlar om många, kanske fler än man först kunde väntat, människors vilja att dela med sig. Jag vill tro det i alla fall. Vissa vill skriva om små saker och upptäckter de gör i sin vardag, andra om politiska spörsmål eller smala ämnen. Och jag tror att de flesta gör det ur just viljan att dela. Att inte sitta och hålla inne. Jag vill så gärna tro att bloggandet är kusin med fildelningsnätverk och andra grupperingar som arbetar för att sprida, inte begränsa, kunskap. Tänk bara på den enorma mängd fantastiska inlägg, åsikter, specialkunskaper, kontakter, bilder, länkar och vackra ord som ligger på alla bloggar. Fria att länka vidare till och från, att kapa, citera, tänka vidare på, argumentera för eller emot, lyfta eller glömma. Jag vill så gärna tro att bloggandet handlar om idén att information inte är bunden. Information och tankar ryms inte inom marknadsstyrda lagar om upphov, de kan inte bindas, utan måste istället vidare, ut och ständigt vara i förändring och ge bränsle åt nya idéer. Bloggandet bidrar till detta i sin snabba och intrikata nätverksform. Avsändare och mottagare tappar betydelse. Alla är båda. Det är ju så outgrundligt vackert när man ser på det så, alla får vara med. Allas berättelse får plats. När jag talar om alla blir det givetvis löjligt ur ett Nord – Syd-perspektiv, eller I-värld – dom andra-dito, men om vi tänker oss att detta är början, och nätverken bygger sig större och starkare och i takt med att fler och fler blir uppkopplade så får fler och fler på planeten en kanal ut. I det perspektivet känns det nästan andligt, samtidigt som det blir lättare att förstå de stora bolagselefanternas förtvivlan över omöjligheten att kontrollera detta. Så jag hoppas att bloggandet härstammar ur detta och inte ur mångas vilja att bli kända.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det kan ju bara inte finnas så många människor med en stark önskan om att vara känd! Men att bli sedd och lyssnad på däremot, precis som du säger, det är folk inte bortskämda med överlag. När spridningen och mottagarunderlaget är så stort, kan man till sin förvåning upptäcka att det finns flera individer i Sverige som förstår just min speciella dialekt av inre Swahili! Det är så fantastiskt så det är inte klokt.
Skicka en kommentar