en japansk penna

Idag en ny dag.

Jag köpte en ny skrivbok och en dyr japansk penna och hade författardrömmar.
Och jag köpte nya dyra papper och färger och hade konstnärsdrömmar.

Sen lade jag mig på soffan och drömde.
Igen.

Själva införskaffandet, ägandet av möjligheten, är bränsle för drömmar. Där just i det ögonblicket när man går hem med en påse i handen, fylld med framtiden, så är man verkligen den som just skall börja. Som snart skall göra.
Ingenting ligger i vägen. Aldrig är man så nära den man vill vara. Man är alla bilder samtidigt.

Men kanske kommer något i vägen.
Eller så sitter man och stirrar på pappret utan att se det och letar efter en inledning.
En öppning.
Den hemliga dörren i trädgården.

Och kanske nöjer man sig där.
Kanske väljer man bilden före verkligheten.

Kanske har man konsumerat sönder sin möjlighet att åstadkomma. Kanske har man gått händelserna i förväg och låtit känslan av odödlighet uppstå redan när man gick med påsen i handen. Man köpte sig bilden av sig själv och avsade möjligheten att ge bilden innehåll.